Onsdag 25 september.
Molnen jagar snabbt över himlen.
Regnskurar passerar förbi.
Jag ser en regnbåge böja sig utanför fönstret på jobbet när jag lyfter blicken från mitt projekt.
Limpistolen bränner mina fingrar.
Ett torn av glasspinnar, papper och ståltråd ska det bli.
Fast det viktigaste är inte slutprodukten.
Det viktigaste är det som förhoppningsvis ska hända i bildsalen på fredag.
När ungdomarna ska samarbeta.
Min lilla skulptur fungerar bara som en katalysator för kreativiteten.
Och det ska förstås inte förminskas.
Efter jobbet går jag en promenad i byn.
Vinden trasslar med mitt hår.
Rönnbären hänger i stora klasar.
Det finns två läror om det där med rönnbär och vinter.
En säger att det blir mycket snö om rönnens bär är många.
En annan säger tvärs om.
Att rönnen bara orkar bära en tyngd.
Därför uteblir snön när rönnen lyser röd.
Varje höst bestämmer jag mig för att skriva upp hur det ligger till med både rönnbär och snödjup.
Sen faller det i glömska.
Kanske kommer jag att minnas i år?
I trädgården är de flesta av solrosorna frasiga.
Jag plockar med mig ett gäng upp till ateljén.
Lägger de varsamt på ett av skrivborden.
Jag samlar på mycket och oväntat ofta har jag användning för det jag sparat ihop.
Jag fick nyss en notis om att jag kan se norrsken inom en timme.
Om himlen är klar.
Utanför ateljén är det mörkt så jag vet inte hur det förhåller sig med himlapällen.
Fast jag stannar nog inne i värmen och tecknar en stund till.
Lyssnar vidare på Bo Kaspers Orkester och vinden som viner och knakar och brakar i herrgårn.
Jag har blivit bättre på det där.
Att tillåta mig stanna där jag trivs.
Vara ifred.
Hösten gör sitt till.
Gör mig mjukare, mer fokuserad och kanske lite långsammare.
Vad gör den med dig?
Kärlek
