Söndag sjuttonde november.
Jag väntar in vintern.
Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.
Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.
Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.
Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.
Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.
I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.
Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.
Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.
Hur är det för dig?
Kärlek
