I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.

Sveriges nationaldag.
Det regnar.
Luften känns varm fast min väderstation bara mäter 13 grader.

Jag har plockat en bukett syrener i trädgården vid sjön.
Doften sprider sig i ateljén och regnet smattrar mot plåttaket.

Vädret.
Något som jag och mamma ofta pratade om.
Varje dag faktiskt.
Nu finns hon inte mer.

Den 22 maj slutade hennes hjärta som varit så varmt och vänligt att slå.
Då somnade min älskade lilla mamma in i sängen bredvid min efter en tids sjukdom.

Jag hade fönstret på glänt hela natten.
Det kändes på något sätt som att vi båda visste att själen behövde få släppas fri.

Jag var så rädd och trygg på samma gång där på lasarettet.
Svettades och frös.
Försökte läsa i min bok.
Tecknade av den sjukhuskonst som hängde i mammas rum.
Lyssnade till hennes andetag och till  tv:n som stod på med låg volym.

Jag ringde hem och pratade med Johan om min rädsla.
Han gav mig en liknelse som blev en mental livboj för mig det sista dygnet med mamma.

Han målade upp en bild om hur det kan vara när man lyfter med ett flygplan.
Vi är båda flygrädda.
Jag tror att mamma också var det.
Men jag vet inte riktigt.
Hon var tuff också.
Åkte motorcykel i ungdomen.
Och vi har varit till Kreta och Mallorca tillsammans.
Inte tror jag att hon var rädd då.

När man lyfter med det där planet kan det vara turbulent.
Allt går så fort på startbanan.
Det finns ingen väg ut.
Motorerna rusar.
Man sitter fast och får förlita sig på andra.

Planet tar ett litet skutt och lyfter.
Det suger i magen.
Skumpar och skakar.
Alla obekanta ljud och dofter registrerar sinnet som direkt fara.

Planet stiger och stiger.
Flygvärdinnornas skannas av.
Är leendet lite stelt?
Är blicken orolig?
Handsvett.
Tunnelseende.
Svårt att få luft.

Sen kommer man upp på höjden.
Ett lugn infinner sig.
Kanske till och med en förväntan.
Där ovan molnen är himlen alltid klar.

-Kan det vara så att färdas mot livets slut? frågade han mig.

Jag höll hårt i den liknelsen det sista dygnet.
Jag höll dig och mig.
Tänkte på mammas tillstånd som det där planet.
Bytte ut flygvärdinnorna mot sjukhuspersonal.
Själv hade jag inget annat val än att stå kvar med båda fötterna på jorden.
Tvingades släppa kontrollen.
Och till sist släppa dig fri.

Jag kysste dig på pannan otaliga gånger under natten.
Berättade för dig hur mycket jag, min lillebror och dina barnbarn älskar dig.
Hur trygg och hållen du var.
Och jag sa att jag lovade att inte lämna din sida.

Vi tog oss igenom så mycket under livet och det sista halvåret var vi närmare varandra än vi varit sen jag var ett litet barn.

Hur gör man med tomheten som ekar i ett bröst?
Hur navigerar man i ett inre landskap som plötsligt känns så ensligt?
Nu är jag äldst i den familj som en gång var du, jag, pappa och lillebror Stefan.

Jag är 44 år.
För ung för att vara utan föräldrar på jorden.
Samtidigt känner jag mig gammal.
Jag tror sorgen får själen att åldras.

Nu är det femton dagar sedan jag fick ta farväl av dig.
Jag har tagit upp telefonen så många gånger för att ringa och berätta något.
Gamla minnen och nya upplevelser känns halva utan att du finns och fyller i.

I min telefons röstmemo finns en inspelning från den 20 maj.
Jag säger
-Du, mamma, jag älskar dig så mycket.
Hon svarar
-Jag älskar dig så mycket, så det finns inget annat på hela jorden som jag älskar som dig.

Min röst är tjock och skrovlig av gråt.
Din är märkt av sjukdom, oro, sömnbrist och mediciner.
Det är det vackraste ljudet jag vet.
När en människa säger jag älskar dig till en annan.

Här på jorden där jag är kvar, föreställer jag mig hur du sitter i en himmelsk berså tillsammans med mormor och hunden Sigge.
Jag tror att solen värmer, att kaffet smakar gott och att de första pionerna börjat slå ut i trädgården precis vid din sida.
Du har en mumsmums till kaffet.
Sigge tigger och du trätar lite på honom.
Sen får han ändå smaka, precis som det alltid varit.

På sjukhuset bad jag personalen att kasta din benprotes.
Äntligen slipper du den.
För där du är nu är kroppen frisk och stark.
Jag hoppas att du cyklar och badar.
Går utan skor inomhus.
Barfota med tio friska tår och mjuka fötter.
Njuter av all kärlek och värme omkring dig.

Vi som är kvar, vi klarar det här.
Det tar bara lite tid att hitta nya vägar.

Inuti mig bär jag skiftande väderlekar.
Aprilväder kanske.
Sol som strålar när jag minns något roligt du sagt eller gjort.
En plötslig störtskur när jag kommer på att du inte finns här hos oss länge.
Skratt blandas med gråt.
Sorgen är randig och vägen jag går på är okänd och ny.

Det kommer en tid så småningom när inutivädret är mer stabilt.
Men nu låter jag himlen öppna sig över mig.
Jag låter solen bränna mitt skinn.
Stormen slita i mitt hår.
Vinden smeka min kind.
För i allt det där finns du.

Flyg högt nu älskade älskade mamma.
Jag kommer efter.
Men inte än.

“I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.” – Siv Andersson