Tisdag nionde september.
Igår tog våra hundra sommardagar slut.
Och jag vill påminna dig om att älska.
I min telefons röstmemo finns den dyrbaraste inspelningen jag har.
Den är från den tjugonde maj på Falu Lasarett.
Ljudet är min mammas röst som säger att hon älskar mig.
Två dagar senare dog hon vid min sida.
Jag ska vara ärlig.
Det har varit den sorgligaste och bedrövligaste sommaren i mitt liv.
Jag har fått uppleva den som föräldralös här på jorden.
För nu är både mamma och pappa i himmelen.
Jag är fyrtiofyra år gammal.
Storasyster till en lillebror.
En helt ny värld att navigera i.
Han klarar sig själv såklart.
Har en fin familj och ett bra jobb.
Så för det oroar jag mig inte alls.
Men det är något med att vara äldst.
Kanske för att jag fortfarande känner mig relativt ung.
Det varierar ju från dag till dag såklart.
Och för det mesta känner jag mig inte tillräckligt gammal för att vara äldst.
Hur som helst.
På något sätt går livet vidare.
Fråga mig inte hur.
Men det har nog att göra med att tiden knuffar oss framåt.
I början överlevde jag mest.
Nu börjar jag hitta nya vägar.
Vissa dagar känns det enkelt att leva.
Andra ligger gråten nästan utanpå.
Då är det kämpigt att vara Ruth Louise.
Glädje och sorg kan rymmas i samma människa.
Samtidigt.
Sida vid sida.
Kristina lugn skrev så klokt i sin diktsamling Hejdå, ha det så bra:
Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det,
blir man aldrig glad.
Sorgen är sannerligen ett arbete.
Det finns inget som gör en så trött som att bära på sorg.
Det finns heller inget sätt att slippa undan.
För någon.
Men så länge vi har varandra.
Under vår stund på jorden,
jag och mina människor
i mitt lilla hörn av världen,
tänker jag fortsätta säga att jag älskar dom jag älskar.
Bråka kommer jag också att göra ibland,
men nu är jag noggrannare med att bli sams.
Förlåta är viktigt.
Och att dela på allt mellan skratt och gråt.
Mellan himmel och jord.
Och älska.
Det är viktigt.
Sa jag det?
Ur Höstvisa av Tove Jansson
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
Nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut…
Med kärlek
