Det pågår något i bildsalen och på konsthallen Meken just nu.
Inte en färdig utställning.
Inte något som väntar på att bli betraktat på avstånd.
Snarare ett tillstånd.
En process.
En plats där något händer medan vi är där.
Under några veckor i vår får jag tillsammans med mina elever vara en del av projektet Modellen – (miss)lyckad dag? .
Ett projekt som konstnären och kuratorn Aleksandra Jarosz bjudit in oss till.
Vad är egentligen en misslyckad dag?
Är det den som inte blev som vi tänkt oss?
Den som inte gick att planera?
Den som sprack i kanterna och inte gick att samla ihop till något snyggt och begripligt?
Eller är det just där någonting börjar?
Projektet tar sin utgångspunkt i en idé från 1968 när konstnären Palle Nielsen förvandlade Moderna Museet till en lekplats. En plats där barns lek inte bara var lek utan en modell för något större. Ett annat sätt att organisera världen. Ett friare, mer kollektivt sätt att vara tillsammans.
Läs mer här ➛➛➛ Modellen-en modell för ett kvalitativt samhälle
Nu, över femtio år senare, får den tanken röra sig igen.
Men inte som en nostalgisk tillbakablick.
Utan som en fråga riktad rakt in i vår samtid.
För vad har hänt med leken?
Med friheten?
Med vår förmåga att vara i det som inte är färdigt?
Vi lever i en tid där mycket ska mätas, optimeras och fungera. Där utbildning ofta pressas in i ramar som inte riktigt rymmer det oförutsägbara. Och kanske är det just därför det känns så viktigt att få vara i ett rum där det motsatta får existera.
I konsthallen och bildsalen arbetar eleverna inte mot ett tydligt slutresultat.
De deltar i workshops, samtal, experiment.
De provar, misslyckas, gör om.
Eller låter bli att göra om.
Och i det uppstår något som inte går att planera.
Begreppet “den misslyckade dagen” blir här nästan som en metod. Ett sätt att närma sig det som annars lätt sorteras bort. Det som inte blev effektivt. Det som inte gick att använda. Det som gick sönder.
Men också det som öppnar något.
Det finns en tanke i projektet om att vi kanske behöver omvärdera vad vi menar med framgång. Att den inte alltid ligger i resultatet utan i mötet. I det som händer mellan människor när kontrollen släpper lite.
När något får vara ofärdigt.
Det är något särskilt med platsen också.
Meken, det gamla järnverket, där produktionen en gång styrde allt.
Där rytmen var given.
Där arbete var centrum.
Och nu, för oss i projektet, är det ett rum för något helt annat.
För det som inte producerar.
För det som inte måste leda mot ett tydligt mål.
Kanske är det där, i det till synes oproduktiva, som något verkligt värdefullt uppstår.
Jag tänker på mina elever.
På deras mod i att gå in i det som inte är självklart.
På deras sätt att navigera i det öppna.
Och jag undrar:
Har de fortfarande kvar något av det där som Nielsen såg hos barnet?
Den där förmågan att leka utan mål?
Eller har vi redan lärt dem att anpassa sig för mycket?
Kanske är det just därför sådana här projekt behövs.
Som små motrörelser.
Som påminnelser.
Att en dag som inte blev som planerat
inte nödvändigtvis är en förlorad dag.
Utan kanske början på något helt annat? Något nytt vi inte fått fatt i annars?
Medverkande
Kurator och konstpedagog: Aleksandra Jarosz Laszlo
Producerat av: Meken Konsthall, Smedjebacken
I samarbete med: VBU (Västerbergslagens utbildningsförbund)
Pedagogiskt program: Aleksandra Jarosz Laszlo, Louise Norström och Pontus Pettersson
Grafisk form: Aleksandra Jarosz Laszlo
Fotografi & dokumentation: Aleksandra Jarosz Laszlo och VBU elever
Följ projektet på @mekensmedjebacken
🖤 Ruth Louise