Det handlar egentligen bara om att börja.
Om att plocka upp sig själv igen.
Ta ut en riktning och köra på.
Men det kärvar för mig nu.
Inget jag gör duger och det skaver i skallen.
Jag får ingen riktig ro eller fart heller för den delen.
Inget är nytt under solen.
Jag känner igen det här.
När jag vill mycket men inte kommer igång.
Och det är lika besvärligt som alltid när det händer.
För två somrar sedan låg jag på kökssoffan och beklagade mig högt över att jag saknade inspiration.
Jag var inte i ateljén och jag gav mig inte förutsättningarna för att skapa något heller.
Min sambo är min största supporter och han försökte peppa, förstå och pusha mig.
Inget hjälpte.
Jag blev bara vresigare.
Det är ett drag hos mig som jag inte är så stolt över.
Jobbar på det också, tillsammans med mycket annat.
Nu är jag här uppe i ateljén.
Har gjort uppvärmningsövningar i akvarell.
Sitter på huk framför datorn.
Har satt pomodoro-appen på 25 minuter.
Bestämt mig för att skriva ett blogignlägg under den tiden.
Sommaren har varit ljuvlig.
Jag har vandrat med Finska Tigern vid Siljan.
Tågluffat med henne, min Kråka och hennes son.
Besökt Louisiana.
Senast idag var jag på en vernissage.
Jag måste bara skärpa mig.
Hitta lekfullheten igen.
Ha en plan.
Ett mål med det jag gör.
Jag ska sova på saken.
Inom de närmaste dagarna kommer jag att ha svaren.
Skriva ner dom här.
Posta.
Nu pressar jag mig själv mot en ny början.
Ett omtag.
Det handlar bara om att börja.
Och det är precis vad jag gör just nu.
Känner du igen dig och hur tar du dig ur en kreativ inkubation?
Kärlek
