Kategori: Handgjort och Hemmagjort

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…

Första helgen i mars.
Det regnar.
Ljudet av bilar på blöt asfalt letar sig upp till mig i ateljén.
Ett vårtecken även om det fortfarande är lite tidigt.

Avig. Rät. Rät. Avig…

Mina bihålor är svullna, men jag är på bättringsvägen.
Att ligga till sängs med en skvätt feber och tvingas sakta ner lite har varit bra för mig.
Jag har sett flera serier, två filmer och senast idag en fin dokumentär om konstnären Lena Cronqvist.
Den finns på SVT öppet arkiv om du också vill se.

Avig. Rät. Byta sticka. Fan!

Det slog mig i går, tack vare sängliggandet och rastlösheten som kom krypande,  att jag inte har någon gammal kvar som stickar åt oss.
Ingen i släkten kan eller vill längre.
Varken i min eller Johans.
Det innebär att jag måste lära mig själv.

Tappade jag en maska nu?
Nej.
Det verkar ha gått bra.
Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…

Jag har ärvt två amerikakoffertar efter farmor.
En står i hallen nere i lägenheten och en har jag här uppe i ateljén.
Från början var dom fyllda med hemstickade raggsockor och yllevantar som både farmor och mormor gjort.
Deras arbetande händer som växtfärgat och stickat har värmt mig sedan 1981.
Nu, 43 år senare, börjar innehållet tunnas ur.

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…

Som en tyst ramsa eller bön i huvudet.
Undra om det går av bara farten sen?
Många sockor har gapande hål i tår och häl.
Förhoppningsvis lär jag mig stoppa med tiden.
Flera av vantarna är singlar.
Kvarglömda på en busshållsplats i Lund, en spårvagn i Göteborg eller borttappade i villevallan mellan hemmet, fritids, skolan, jobbet och  livet.

Dags att byta sticka igen. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…

Man ska ta sig tid mitt i allt det där.
Kontakta hittegods eller gå till gympahallen en speciell dag för att rota runt bland kvarglömda grusiga och skitiga kläder.
Såhär i efterhand har jag nog prioriterat lite fel.
Det tar tid att sticka också.
Fast jag hade ändå behövt lära mig så småningom.
Nu när ingen annan gör.
Och jag vill ju fortsätta värma Kråkans kalla händer och fötter in i framtiden.
När jag inte längre finns med.

Rät. Rät. Avig…

Ja, det känns lite avigt att jag inte alltid ska vara med.
Men jag skjuter den händelsen på framtiden.
Förhoppningsvis.
Man vet ju inte alls vad som sker runt nästa krök.
Hur var det nu då med stickningen och ramsan?
Den är neutral och lätt att förhålla sig till.
Nästan som en motbön för att skingra tankarna om döden.

Rät. Rät…

En liten gul resår i ylle växer sakta fram under mina händer.
Pappa brukade titta på mig och säga;
-Halva ditt liv går åt till att leta efter saker.
Jag har fått airtags i julklapp.
Mina kaosmornar med borttappade nycklar, plånbok och ryggsäck har blivit färre.
Men det dyker upp nya mysterier med försvunna saker hela tiden.
Det är som att det aldrig vill ta slut.

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät…

Båda hette Ruth.
Farmor och mormor alltså.
Födda samma år med bara ett par veckors mellanrum.
Det är lustigt hur saker faller sig.

Rät. Avig. Avig. Rät…

Jag känner att jag luktar människa, eller stuga, som min farbror Kjell säger.
Det är ett friskhetstecken.
Inte själva svettandet i sig.
Mer att jag känner doften.
Undra om fysioterapeuten Sigrid gillar att jag stickar?
Hennes små stödbandage är i vägen och garnet fastnar i kardborren.
Det verkar fungera utan.
All rörelse är bra säger ju alla överhurtiga friskvårdsinspiratörer.
Jag får höra med Sigrid på torsdag.

Rät. Avig. Avig. Rät. Ruth!

Visst tusan kommer jag att lära mig sticka sockor och vantar.
Kanske en kofta till och med?
Det hörs ju nästan på namnet.
”Den där Ruth Inger Louise, hon kan sticka både avig och rät!”

Avig. Avig. Rät. Rät…

Att sticka skaft med resår var inte så svårt som jag trodde.
Trots fyra stickor och en femte som ska svischa med.
Men jag närmar mig en häl.
Det dyker upp nya utmaningar hela tiden.
Vad jag än tar mig för.

Vem har lärt dig?
Vad kan du?

Med kärlek