I kalla januari fyllde han år.
Min älskade J.
I födelsedagspresent av mig fick han konsertbiljetter till Amanda Bergman.
Och övernattning på hotell i Karlstad.
Under en helg i april.
När man sitter där i midvintern och bläddrar i kalendern,
lägger in datum långt bort i april känns det så avlägset.
Det är fint att ha något att se fram emot tillsammans.
Och ännu finare att uppleva det ihop.
En bildbomb light och ett lyssningstips kommer här.
En av de bästa konserter vi varit på. Amanda Bergman – embrace for a second as we die på Scalateatern i Karlstad.
↑ Lyssningstips här ↑
Hotellfrukost. Bland det mysigaste jag vet.Vi hann med att besöka Lars Lerins Sandgrund också.Underbar flaskpost.Jag fastnar ofta för små detaljer. Älskar tillexempel att gå på Etnografiska museet.Underbara akvareller. Som små nedslag ur en svunnen tid.Ljuvligt fotografi av Lerin på utställningen.Fikapaus i Karlstad. Ja, solen sken 🙂Kattig gatukonst.
Det pågår något i bildsalen och på konsthallen Meken just nu.
Inte en färdig utställning.
Inte något som väntar på att bli betraktat på avstånd.
Snarare ett tillstånd.
En process.
En plats där något händer medan vi är där.
Under några veckor i vår får jag tillsammans med mina elever vara en del av projektet Modellen – (miss)lyckad dag? .
Ett projekt som konstnären och kuratorn Aleksandra Jarosz bjudit in oss till.
Vad är egentligen en misslyckad dag?
Är det den som inte blev som vi tänkt oss?
Den som inte gick att planera?
Den som sprack i kanterna och inte gick att samla ihop till något snyggt och begripligt?
Eller är det just där någonting börjar?
Projektet tar sin utgångspunkt i en idé från 1968 när konstnären Palle Nielsen förvandlade Moderna Museet till en lekplats. En plats där barns lek inte bara var lek utan en modell för något större. Ett annat sätt att organisera världen. Ett friare, mer kollektivt sätt att vara tillsammans.
Nu, över femtio år senare, får den tanken röra sig igen.
Men inte som en nostalgisk tillbakablick.
Utan som en fråga riktad rakt in i vår samtid.
För vad har hänt med leken?
Med friheten?
Med vår förmåga att vara i det som inte är färdigt?
Vi lever i en tid där mycket ska mätas, optimeras och fungera. Där utbildning ofta pressas in i ramar som inte riktigt rymmer det oförutsägbara. Och kanske är det just därför det känns så viktigt att få vara i ett rum där det motsatta får existera.
I konsthallen och bildsalen arbetar eleverna inte mot ett tydligt slutresultat.
De deltar i workshops, samtal, experiment.
De provar, misslyckas, gör om.
Eller låter bli att göra om.
Och i det uppstår något som inte går att planera.
Bild lånad från projektet. Fotograf: Aleksandra Jarlas
Begreppet “den misslyckade dagen” blir här nästan som en metod. Ett sätt att närma sig det som annars lätt sorteras bort. Det som inte blev effektivt. Det som inte gick att använda. Det som gick sönder.
Men också det som öppnar något.
Det finns en tanke i projektet om att vi kanske behöver omvärdera vad vi menar med framgång. Att den inte alltid ligger i resultatet utan i mötet. I det som händer mellan människor när kontrollen släpper lite.
När något får vara ofärdigt.
Det är något särskilt med platsen också.
Meken, det gamla järnverket, där produktionen en gång styrde allt.
Där rytmen var given.
Där arbete var centrum.
Bild lånad från projektet. Fotograf: Aleksandra Jarlas
Och nu, för oss i projektet, är det ett rum för något helt annat.
För det som inte producerar.
För det som inte måste leda mot ett tydligt mål.
Kanske är det där, i det till synes oproduktiva, som något verkligt värdefullt uppstår.
Jag tänker på mina elever.
På deras mod i att gå in i det som inte är självklart.
På deras sätt att navigera i det öppna.
Och jag undrar:
Har de fortfarande kvar något av det där som Nielsen såg hos barnet?
Den där förmågan att leka utan mål?
Eller har vi redan lärt dem att anpassa sig för mycket?
Kanske är det just därför sådana här projekt behövs.
Som små motrörelser.
Som påminnelser.
Att en dag som inte blev som planerat
inte nödvändigtvis är en förlorad dag.
Utan kanske början på något helt annat? Något nytt vi inte fått fatt i annars?
Medverkande
Kurator och konstpedagog: Aleksandra Jarosz Laszlo Producerat av: Meken Konsthall, Smedjebacken I samarbete med: VBU (Västerbergslagens utbildningsförbund) Pedagogiskt program: Aleksandra Jarosz Laszlo, Louise Norström och Pontus Pettersson Grafisk form: Aleksandra Jarosz Laszlo Fotografi & dokumentation: Aleksandra Jarosz Laszlo och VBU elever
Tisdag nionde september.
Igår tog våra hundra sommardagar slut.
Och jag vill påminna dig om att älska.
I min telefons röstmemo finns den dyrbaraste inspelningen jag har.
Den är från den tjugonde maj på Falu Lasarett.
Ljudet är min mammas röst som säger att hon älskar mig.
Två dagar senare dog hon vid min sida.
Jag ska vara ärlig.
Det har varit den sorgligaste och bedrövligaste sommaren i mitt liv.
Jag har fått uppleva den som föräldralös här på jorden.
För nu är både mamma och pappa i himmelen.
Jag är fyrtiofyra år gammal.
Storasyster till en lillebror.
En helt ny värld att navigera i.
Han klarar sig själv såklart.
Har en fin familj och ett bra jobb.
Så för det oroar jag mig inte alls.
Men det är något med att vara äldst.
Kanske för att jag fortfarande känner mig relativt ung.
Det varierar ju från dag till dag såklart.
Och för det mesta känner jag mig inte tillräckligt gammal för att vara äldst.
Hur som helst.
På något sätt går livet vidare.
Fråga mig inte hur.
Men det har nog att göra med att tiden knuffar oss framåt.
I början överlevde jag mest.
Nu börjar jag hitta nya vägar.
Vissa dagar känns det enkelt att leva.
Andra ligger gråten nästan utanpå.
Då är det kämpigt att vara Ruth Louise.
Glädje och sorg kan rymmas i samma människa.
Samtidigt.
Sida vid sida.
Kristina lugn skrev så klokt i sin diktsamling Hejdå, ha det så bra:
Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det, blir man aldrig glad.
Sorgen är sannerligen ett arbete.
Det finns inget som gör en så trött som att bära på sorg.
Det finns heller inget sätt att slippa undan.
För någon.
Men så länge vi har varandra.
Under vår stund på jorden,
jag och mina människor
i mitt lilla hörn av världen,
tänker jag fortsätta säga att jag älskar dom jag älskar.
Bråka kommer jag också att göra ibland,
men nu är jag noggrannare med att bli sams.
Förlåta är viktigt.
Och att dela på allt mellan skratt och gråt.
Mellan himmel och jord.
Och älska.
Det är viktigt.
Sa jag det?
Ur Höstvisa av Tove Jansson
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, Nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött, och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut…
Det ser ut som en vårdag utanför ateljéfönstret trots att det är i mitten av januari. En fluga har vaknat till liv av elementets värme. Den irriterar mig med sitt surrande och dunsande mot rutorna. Jag trycker ett ritpapper mot den och den tystnar.
Lämnar efter sig en liten fläck som drar åt brunlila på fönsterbågen.
Världen där ute är hård och hal.
I tisdags dog David Lynch.
Jag sträcktittade på Twin Peaks och läste The Secret Diary of Laura Palmer.
Det var runt 2010.
Undra vart DVD-boxen och boken tagit vägen?
Kanske ligger de i någon kartong i uthusen hos mamma.
I fukt och kyla.
Jag får leta till våren.
Då är flugorna i ateljén inte lika irriterande.
Det är konstigt.
När saker och företeelser är tagna ur sitt sammanhang, förlorar de kontext.
Förargar.
Det får mig att tänka på konsten.
Kazimir Malevitj konstverk Black Square från 1915. Bild lånad från tate.com
Till exempel på Kazimir Malevitj konstverk Black Square från 1915.
En enkel, svart kvadrat på en vit duk som väckt så många reaktioner.
Undra hur många gånger jag har hört ”det där kan ju till och med jag måla.”
Och utan att förstå sammanhanget blir den bara det.
En svart kvadrat som vem som helst kan måla.
Men konstverket har en stor symbolisk betydelse inom konsthistorien.
Den markerar ett tydligt steg från traditionellt måleri till abstrakt konst.
Vet man inte det och ser på målningen tagen ur sitt sammanhang kan den verka obegriplig och meningslös.
Det liknar en vårdag utanför ateljéfönstret.
Nyss surrade en fluga slött i värmen här inne.
Men jag vet att det är i mitten av januari.
Det kan jag inte bortse från.
Hur mycket jag än längtar efter våren har vi mycket av vintern kvar.
Det jag kan är att fylla mig med en känsla och ge uttryck för den.
Jag kan måla med värme och ljus som jag längtar efter.
Skriva om blicken som faller på årets första tussilago i diket under en promenad i mina joggingskor.
Föreställa mig hur en bäck om våren porlar och leker.
Eller hur en kopp kaffe mot väggen i vårsolen smakar.
”I don’t know why people expect art to make sense. They accept the fact that life doesn’t make sense,” – David Lynch
Ofta förväntar sig människor att konst ska vara begriplig, föreställande och logisk.
Något att hålla fast vid.
En förklaring.
Men livet självt är fyllt av kaos och obegripligheter.
I David Lynch Twin Peaks är verkligheten fylld av mystik och en surrealistisk känsla.
Tv-serien blev en tittarsuccé och är ett kulturellt fenomen. Kazimir Malevitjs målning symboliserar en övergång mellan två epoker i konsthistorien.
En svart kvadrat som målades för 110 år sedan skapar än idag reaktioner.
Själv skriver jag.
Målar och fotograferar.
För många är nog det jag gör helt obegripligt.
Andra uppskattar mina uttryck.
Oavsett vad har jag ett behov av att fortsätta.
För konsten tar mig till nya platser och sätter mig i oväntade sammanhang med andra som också delar en bit av min värld.
Och flugan som jag för en stund sedan tystade för alltid. Nu ångrar jag mig lite att det blev så.
Jag hade kunnat släppa ut den på vinden.
Låta den surra där i väntan på våren.
Då hade jag inte blivit störd.
Men troligtvis hade jag inte heller börjat skriva.
Så i sammanhanget blev flugan avgörande och jag en del av insektens kontext.
Kanske var det irriterande surret inte alls ett hinder.
Snarare vägen till min text.
Den bistra vintern är borta.
Under dagen har den förvandlats till mjukt snöslask och hård is.
Det blåser.
Pappa avskydde blåsväder.
Farmor brukade säga att man i alla fall slapp andas gammal luft.
Själv blir jag lite orolig av vinden.
Lite vresigare.
Men det kan vara åldern också.
Jag har blivit egensinnigare.
Det märker jag hos mig själv.
Jag klädde mig för midvinter i morse.
Tog på mig den en stora kappan i dun som påminner om en sovsäck och når mig ner till vaderna.
En knallblå mössa.
Farmors gamla blommiga scarf.
Och yllevantar hon stickat.
Det var tio minusgrader när jag gick till bilen på morgonen.
Men när jag under eftermiddagen åkte ner till stan för att vara med på ett möte, visade den stora digitala informationsskärmen fyra plus.
Jag sprang mellan våningarna på FolketsHus för att hitta till ett mötesrum.
Klädd för en polarexpedition.
Svettig landade jag på en stol i kulturskolechefens kontor.
Lite sen som alltid.
Där satt också kommunens verksamhetschef för kultur och ungdom.
Förbannade mig själv för att jag är tidsoptimist och för att jag klätt mig så ordentligt.
Det har nog också med åldern att göra.
Inte att vara sen.
Det har jag alltid varit.
Lokal kulturdialog.
Det handlade mötet om som vi tre samlats för.
Viktigt.
Intressant.
Inspirerande.
Vår ambition är att blåsa liv i kulturlivet i vår lilla kommun.
Nu för tiden befinner jag mig i sammanhang som jag för fem år sedan inte ens kunnat drömma om.
Fast det har inte med åldern att göra.
Det handlar om att jag har skapat mig en tillvaro där jag kommer till min rätt.
För mig har det varit så lätt att vara fel.
Genom större delen av livet.
Och jag har nog alltid varit en smula egensinnig.
När jag tänker efter.
I detta inlägg delar jag med mig hur jag återanvänder spillpapper från tidigare konstprojekt för att skapa nya, fantasifulla verk med akvarell och poscapennor.
Har du också kvar gamla pappersbitar med färg på eller misslyckade skisser?
De kan vara startpunkten för något helt nytt.
Återanvändning i konsten: Spillbitar får nytt liv
I en av mina lådor i ateljén har jag hittat papper med gamla färgfält på.
Spillbitar där jag rollat av linoluemfärg från en roller när jag jobbade med ett annat konstprojekt, Vallmo på rispapper.
Av någon anledning sparade jag dessa papper.
Eller, i ärlighetens namn.
Jag sparar på mycket och oväntat ofta kommer något från mina samlingar till användning.
Gamla delar från kreativitet och flow krokar i mina nya.
De kan ofta starta upp någon oväntad öppning till ett nytt konstverk.
En målning, ett collage eller en ny text kan födas ur resterna från någon gammal skapandeprocess.
Den här gången går jag loss med akvarellfärg och poscapennor.
Akvarellen målar jag på de ytor som inte är täckta av linoleumfärg för att skapa djup i bilden.
På de svarta färgfälten lägger jag till detaljer som med mina poscapennor
Jag använder ofta poscapennor i mina mixedmedia-projekt, och du kan bland annat hitta dem på Pen Store.
Skissartade streck och figurer växer fram på mina papper.
Jag låter handen arbeta utan att ha en bestämd riktning.
Akvarell och poscapennor ovanpå linoleumfärgen skapar fantasilandskap.
Tips för att släppa prestationskraven i ditt skapande
Min hattask med urklipp är en kreativ skattkista för mig.
När vi inte vet fyller fantasin i.
Men de flesta av oss (inklusive mig) är motivstyrda och det kan vara svårt att släppa taget.
Jag övar mig dagligen på det.
Att inte bedöma mig själv och det jag gör direkt.
Låta lusten stå i fokus.
De där låsningarna är onödigt många och då kan det vara bra att utgå från något gammalt.
En skiss som känns misslyckad, ett kladdpapper med gammal färg eller en urklippt bild från en tidning kan trigga igång min fantasi.
Jag har en hattask där jag stoppar ner små papperslappar, kladdpapper, färgprover, biobiljetter, bilder från tidningar, vykort och annat som fångar mitt intresse.
Att lyfta på locket till den triggar nästan alltid igång min kreativitet.
Innehållet där är i ständig förändring allteftersom jag får användning för mina små skatter.
Många av urklippen hamnar i min Svarta bok.
Här kan du se hur det går till när jag jobbar i den Svarta boken.
Fantasiträd i klungor och toppiga berg träder fram.
Jag är övertygad om att dessa, från början obetydliga kladdpapper, kommer att låsa upp något nytt hos mig.
Om inte annat hade jag det väldigt roligt under tiden.
Vad kan du skapa av det som finns gömt i dina lådor?
Släpp taget och låt fantasin ta över.
Kärlek
Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.
Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.
Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.
Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.
Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.
I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.
Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.
Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.
Nyfikna elever
Lakansväv
Bomullstråd
Många knutar
Experimentlusta
Hinkar
Varmt och kallt vatten
Textilfärg
Sax
Tålamod
Kaffe såklart
Knyt lite efter tycke och smak.
Dra åt hårt.
Men det gäller bara snören och knutar.
Låt resten vara så lustfyllt det bara går.
Bomullssnören och en massa hårda knutar. Jag valde att vika mitt tyg som ett dragspel för att få en randig effekt. Klädnypor och klämmor är bra att ha nära till hands.Koka vatten och blanda textilfärg enligt anvisningen på förpackningen. Vi använde textilfärg avsedd för tvättmaskin, men för att spara på miljön häller vi över den använda färgen i dunkar som sedan körs till återvinningsstationen. Diskhandskar och skyddskläder är bra om man skvätter och kladdar som mig.Doppa och skölj. Jag förtvättade inte mitt tyg och bomullslakanet var torrt när jag började arbeta med det. Är man däremot ute efter ett mer jämt resultat rekommenderas förtvätt och ett blött tyg.
Skölja. Skölja. Skölja.
När vattnet är rent och klart är det dags för det magiska ögonblicket. Klippa upp alla knutar och trådar.
Resultatet! Ett randigt tyg. Visst blev det fint?
Nästa gång ska jag testa vaxbatik.
Har du batikfärgat någon gång?
Jag har inte kommit igång att måla, fotografera eller skriva men jag har försiktigt börjat närma mig skönlitteratur. Så har det sett ut de senaste veckorna. Cilla Naumanns bok Samtalen; en bok om och med Mamma Andersson läste jag ut för en liten stund sedan här i ateljén. Undra hur länge sedan det var jag läste något för mitt egna höga nöjes skull? Det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att jag läser nu. I slutet av boken, som är skriven i intervjuform, frågar författaren Cilla om Karins utställning Stargazer. ”Stargazer”, svarar Karin, ”är någon som tittar på stjärnorna, men framförallt är det namnet på en plattfisk som lever på havsbotten. Jag tror att den navigerar efter stjärnorna”, säger hon och när jag läser orden i boken känner jag hur min längtan efter mina egna uttryckssätt väcks till liv. Som om Karins formulering om den där plattfisken och stjärnhimlen är en stämgaffel som vibrerar i mitt inuti och sprider sig hela vägen ut. Bara känslan i sig är en välsignelse. Den behöver just i detta nu nödvändigtvis inte följas av en handling.
För i ärlighetens namn har jag varit en smula apatisk sedan jag skickade in mina sista uppgifter till högskolorna. Jag hade så storslagna planer på hur min tid skulle disponeras mellan arbete, familjen, vardagsbestyren och det fria skapandet. Men det har resulterat i att jag har arbetat, kommit hem, nästan maniskt uppdaterat sidorna på nätet där högskoleresultaten rapporteras in och vilat mig på soffan efter jobbet. Ingen behaglig vila skulle jag säga. Snarare en skavig. Lite jäktad. För jag borde ju så mycket nu när jag har tiden. Skönlitteraturen har varit min räddning. Den och mitt stirrande. I övrigt har inget skapats. Totalt tomrum.
Under min morgonpromenad tänker jag vidare på den där plattfisken Stargazer som spanar mot stjärnorna och verkar ta sina beslut där efter. Det slår mig att jag är lite lika dan. Jag var på botten. Djupt hade jag borrat ner mig i någon slags mental dy. Och så plötsligt, jag vet inte själv hur det gick till, för det var dödsfall, separationer och utbrändhet i en riktig röra, lyckades jag lyfta blicken och hitta nytt fokus. En egen stjärnhimmel att sikta mot. Jag blev en stjärnskådare med ett tydligt mål. Bildlärare på Estetiska programmet skulle jag bli.
-Det är meningslöst. Det finns inga jobb och ingen framtid, sa en tillsynes kulturfientlig person på en ledande position. Men jag stod på mig och fick underskrifterna jag behövde för att påbörja utbildningen. Vårterminen 2022 började jag studera. Nu är det vårterminen 2024 och jag är utbildad bildlärare med heltidsjobb på Estet. Det känns fantastiskt. Men plötsligt på promenaden går det upp för mig att jag behöver hitta nya stjärnor att sikta mot. Jag har några stycken redan. Min Tigerjakt ska såklart påbörjas igen och avslutas. Men sen då? Jag vill skriva, måla och fotografera. Jag behöver det för att må bra. Men jag vill också ha ett till mål. Ett långt där borta. Högt där uppe. En ny stjärnhimmel att nå.
När jag kommer hem från promenaden börjar jag såklart söka information om fisken. Den som Mamma Andersson pratar om heter Northen Stargazer och verkar inte navigera efter stjärnorna alls. Istället läser jag mig till att fisken har ett särskilt organ strax bakom sina ögon som producerar en elektrisk stöt. Ett slags försvar. Så försiktighet rekommenderas vid hantering. Northen Stargazer har helt anpassat sig för att tillbringa större delen av sitt liv begravd i sand, väntandes på att överraska sitt byte och svälja det helt. Fiskens ögon som är placerade högst upp på huvudet sticker upp genom sanden och därför kallas den Stargazer.
Fakta kan ibland motarbeta mina små vardagliga mysterium. Jag får skylla mig själv som läste. Men så kommer jag att tänka på pappa. Han brukade säga att humlor egentligen inte skulle kunna flyga med sina små vingar och stora kroppar. ”Men flyger gör dom i alla fall, för ingen har berättat för humlorna att dom inte kan” sa han. Så jag undrar om någon berättat för Stargazern på havets botten att den inte kan konsten att navigera efter stjärnorna? Och även om någon skulle berätta det för fisken, tror jag knappast den skulle fästa sig vid det. Tvivlare finns det alltid. Både till sjöss och på land. Jag har mött ett par efter vägen, men aldrig släppt blicken från stjärnhimlen. Jag tror att det är min nya superkraft. Jag har utvecklats till en stjärnskådare från norr. Återkommer snart med en ny galax framför ögonen.
