Ruth Louise
Meny
  • Om mig
  • Konsten
  • CV
  • Press
Meny

Etikett: Inspiration

Att andas in inspiration: Om flow, ritualer och ett recept på kreativitet

Publicerad den januari 2, 2025 av ruth louise

Jag trodde att jag glömt bort hur man skriver.
Eller, inte hur man skriver rent mekaniskt, mer hur man berättar något.
Den där känslan av att bokstäverna böljar, krokar i varandra och skapar egna små berättelser mellan de ord som jag från början tänkt mig, den har fattats mig.

Det kallas nog egentligen för flow.
Flyt.

Jag börjar om.

Jag trodde att jag hade glömt bort hur det känns att ha kreativt flow.
Fast sanningen ligger nog i att jag inte befunnit mig i rätt sinnesstämning för att kunna skriva eller måla på det sättet.
Tom Waits ska ha sagt något i stil med att ”ska man hitta inspiration måste man befinna sig i sammanhang där inspirationen kan finna en”.
Och det stämmer, för när jag får vara ledig ett tag, skrota omkring och tillåta mig att falla in i min egen rytm, kommer det där flytet tillbaka.

I bland räcker det bara med att jag vilar mig, så kan jag vakna en morgon med en färdigformulerad text i mitt huvud (som sen såklart byter riktning eftersom bokstäverna böljar och krokar i varandra lite som dom vill) eller med en ny färgpalett i mitt sinne.
Andra gånger är det från yttre stimuli, något jag söker upp själv eller som bara kommer till mig, som gör att jag får tillbaka min lust och förmåga.
För så känns det.
Som att jag förlorat förmågan.
När den återvänder kan jag knappt hejda mig.
Allt måste ut.
Samtidigt.

Det är en omöjlighet att måla och skriva på samma gång och jag känner mig frustrerad över att det här inte sker under första dagen av mitt lov.
Men då måste jag backa och fundera lite.

Det är en förbannelse och en välsignelse att jobba med det man älskar.
Varje arbetsdag befinner jag mig i stora vackra bildsalar tillsammans med elever som  målar, fotograferar, skulpterar, filmar, tecknar och syr.
Vid min sida har jag också kollegor som brinner för samma saker och som lär mig nytt.
Varje dag.
Det är en ynnest.
Ett privilegium.
Men jag ger också bort mycket av min inspiration.
Ordet inspiro kommer från latin och betyder ungefär att blåsa liv i.
Vissa dagar har jag blåst ut så mycket att jag nästan får andnöd.
Så det är kanske inte så konstigt att jag behöver min vila för att kunna andas in igen.

Idag var det Lisa Ekdahls vinterprat som förlöste mig.
Hennes röst och tankar blev som ett djupt andetag under morgonbestyren.
Hon blåste liv i mig när hon berättade om sin låtskrivarprocess.

Jag har en sådan självpåtagen regel som är att jag sätter på en mockabryggare med kaffe i på spisen. Under den tid det tar för kaffet att bubbla upp och bli färdigt hinner jag lyssna på en låt eller titta på en låt på YouTube. När kaffet kokat klart är det en signal att jag ska ta gitarren börja skriva. Det är ett sätt att inte tillåta mig distraktioner men ändå välja en inspo-låt innan jag börjar. Plus jag blir barnsligt glad av kaffelukten.

En variant på den självpåtagna ramen är att jag tar ut en bok på måfå ur bokhyllan, slår upp en sida vilken som helst och läser EN mening. Inte mer. Sedan tar jag gitarren och börjar skriva. Det ingår inte i reglarna att jag måste använda meningen jag läste i boken.

När du själv hittar på reglerna kan en begränsning ofta leda till en öppning. Så är det för mig i alla fall. Välj en begränsning och om du är lagd åt det hållet lägg till en belöning. Något enkelt. Som kaffe som bubblar upp på spisen.

Den verkliga belöningen är såklart själva låten om den nu dyker upp och låter sig skrivas.

Ibland behövs inga regler alls.

Ur Lisa Ekdahls Vinterprat 2024 

Det där väckte något i mig.
En påminnelse mig om att inspiration ofta finns i de små ritualerna.
I vardagen.
Vi ger, vi får, vi andas ut och in.

Själv lyssnar jag ofta på Land- och sjöväderrapporten för att få inspiration till ett blogginlägg.
Många av mina texter har utgått från Skandinavien och flera intensiva lågtryck.
Poddar med personer som intresserar mig får mig också att lyfta blicken och se något nytt.
Pomodoro-metoden är magisk för mig.
Utan den vetetusan om jag hade klarat vare sig utbildningen eller färdigställt några tavor.
Jag bläddrar i böcker, precis som Lisa, men ofta i jakten på hur andra konstnärer löst bildtekniska svårigheter eller arbetat med ytor och färg.
Promenader i tystnad är också riktigt bra för min kreativitet.

Och nu sitter jag här och skriver.
Äntligen.

Jag har befunnit mig i det som kallas för kreativ inkubation.
En process där en idé eller ett problem bearbetas omedvetet medan man tillfälligt lägger det åt sidan.
I kurslitteratur jag läste under min utbildning beskrevs det som en central del av kreativa processer och problemlösning.
Särskilt inom konst, vetenskap och innovation.

Jag vet allt det här.
Ändå är det så lätt att få andnöd.

Men om jag ske ge dig mitt eget recept på kreativitet och flow ser det ut såhär:

Recept på Kreativitet

Ingredienser:

  • 1 stor kopp vila och återhämtning
  • 2 skedar yttre stimuli (musik, böcker, eller natur)
  • 1 nypa regler eller begränsningar (valfria)
  • 3 droppar ritualer (koka kaffe, lyssna på en låt du gillar eller bläddra i en bok)
  • 1 generös mängd tid att skrota omkring
  • En skvätt tålamod
  • En handfull insikter från vardagen

Tillagning:

  1. Förbered grunden:
    Börja med att ge dig själv tid att vila.
    Vila är som att förvärma ugnen – för kreativiteten.
    Nödvändig för att idéerna ska kunna mogna och ta form. 
  2. Tillsätt yttre stimuli:
    Inspireras av något som väcker din lust att skapa, som Lisa Ekdahls tankar, en låt på YouTube, en bild eller mening från en bok.
    Ett vinterprat eller en podd.
  3. Rör ner ritualer:
    Skapa en enkel men effektiv rutin, som att sätta på en mockabryggare med kaffe eller lyssna på Land och sjöväderrapporten.
    Ritualerna är som jäst – de hjälper inspirationen att växa och ta form.
  4. Addera regler och begränsningar (valfritt):
    Om du känner dig vilsen, sätt upp en självpåtagen regel.
    Det kan vara att läsa EN mening ur en bok, starta pomodoro-appen eller att skriva under tiden kaffet bubblar.
    Begränsningar kan ge oväntade öppningar.
  5. Låt processen sjuda:
    Ge dig själv lite tid för eftertanke och stå tå ut i att det inte blir perfekt direkt.
    Precis som en gryta som smakar bättre dagen efter behöver idéer ibland vila i det tysta innan de tar form.
  6. Smaka av med insikter:
    Plocka upp små detaljer från vardagen. Beskriv doften av nybryggt kaffe eller måla med samma kulör som favoritkudden i soffan har.
    Att stanna upp och lägga märke till små detaljer kan ge både krydda och näring till din kreativitet.
  7. Servera med tålamod:
    Om inte idéerna dyker upp direkt, ha tålamod. Kreativiteten är som en deg – ibland behöver den bara mer tid för att jäsa.
    Och tänk på Tom Waits.
    Du kanske är i helt fel kök och tillagar receptet?

Serveringstips:
Njut av resultatet – vare sig det är en målning, en låt, eller en text. Och dela det du skapat med dina vänner eller hela världen.

Hur behåller du ditt kreativa flow?
Jag vill veta.

Kärlek

Skapa med poscapennor och akvarell: Återanvändning i konsten

Publicerad den november 18, 2024januari 18, 2025 av ruth louise

I detta inlägg delar jag med mig hur jag återanvänder spillpapper från tidigare konstprojekt för att skapa nya, fantasifulla verk med akvarell och poscapennor.

Har du också kvar gamla pappersbitar med färg på eller misslyckade skisser?
De kan vara startpunkten för något helt nytt.

Återanvändning i konsten: Spillbitar får nytt liv

I en av mina lådor i ateljén  har jag hittat papper med gamla färgfält på.
Spillbitar där jag rollat av linoluemfärg från en roller när jag jobbade med ett annat konstprojekt, Vallmo på rispapper.
Av någon anledning sparade jag dessa papper.
Eller, i ärlighetens namn.
Jag sparar på mycket och oväntat ofta kommer något från mina samlingar till användning.
Gamla delar från kreativitet och flow krokar i mina nya.
De kan ofta starta upp någon oväntad öppning till ett nytt konstverk.
En målning, ett collage eller en ny text kan födas ur resterna från någon gammal skapandeprocess.

Den här gången går jag loss med akvarellfärg och poscapennor.
Akvarellen målar jag på de ytor som inte är täckta av linoleumfärg för att skapa djup i bilden.
På de svarta färgfälten lägger jag till detaljer som med mina poscapennor
Jag använder ofta poscapennor i mina mixedmedia-projekt, och du kan bland annat hitta dem på Pen Store.
Skissartade streck och figurer växer fram på mina papper.
Jag låter handen arbeta utan att ha en bestämd riktning.

Akvarell och poscapennor ovanpå linoleumfärgen skapar fantasilandskap.

Tips för att släppa prestationskraven i ditt skapande

Min hattask med urklipp är en kreativ skattkista för mig.

När vi inte vet fyller fantasin i.
Men de flesta av oss (inklusive mig) är motivstyrda och det kan vara svårt att släppa taget.
Jag övar mig dagligen på det.
Att inte bedöma mig själv och det jag gör direkt.
Låta lusten stå i fokus.
De där låsningarna är onödigt många och då kan det vara bra att utgå från något gammalt.
En skiss som känns misslyckad, ett kladdpapper med gammal färg eller en urklippt bild från en tidning kan trigga igång min fantasi.

Jag har en hattask där jag stoppar ner små papperslappar, kladdpapper, färgprover, biobiljetter, bilder från tidningar, vykort och annat som fångar mitt intresse.
Att lyfta på locket till den triggar nästan alltid igång min kreativitet.
Innehållet där är i ständig förändring allteftersom jag får användning för mina små skatter.
Många av urklippen hamnar i min Svarta bok.
Här kan du se hur det går till när jag jobbar i den Svarta boken.

Fantasiträd i klungor och toppiga berg träder fram.

Jag är övertygad om att dessa, från början obetydliga kladdpapper, kommer att låsa upp något nytt hos mig.
Om inte annat hade jag det väldigt roligt under tiden.

Vad kan du skapa av det som finns gömt i dina lådor?
Släpp taget och låt fantasin ta över.
Kärlek

 

 

Två räta två aviga – trassliga tankar kring det

Publicerad den mars 2, 2024 av ruth louise

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…

Första helgen i mars.
Det regnar.
Ljudet av bilar på blöt asfalt letar sig upp till mig i ateljén.
Ett vårtecken även om det fortfarande är lite tidigt.

Avig. Rät. Rät. Avig…

Mina bihålor är svullna, men jag är på bättringsvägen.
Att ligga till sängs med en skvätt feber och tvingas sakta ner lite har varit bra för mig.
Jag har sett flera serier, två filmer och senast idag en fin dokumentär om konstnären Lena Cronqvist.
Den finns på SVT öppet arkiv om du också vill se.

Lena Cronqvist, I spegeln, 1982.  Bild lånad från artnet.

Avig. Rät. Byta sticka. Fan!

Det slog mig i går, tack vare sängliggandet och rastlösheten som kom krypande,  att jag inte har någon gammal kvar som stickar åt oss.
Ingen i släkten kan eller vill längre.
Varken i min eller Johans.
Det innebär att jag måste lära mig själv.

Tappade jag en maska nu?
Nej.
Det verkar ha gått bra.
Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…

Jag har ärvt två amerikakoffertar efter farmor.
En står i hallen nere i lägenheten och en har jag här uppe i ateljén.
Från början var dom fyllda med hemstickade raggsockor och yllevantar som både farmor och mormor gjort.
Deras arbetande händer som växtfärgat och stickat har värmt mig sedan 1981.
Nu, 43 år senare, börjar innehållet tunnas ur.

 Amerikakoffert i ateljén. Blå färgspill på locket skapat av farmor.
Utslitna. Singlar. Stoppade. Oanvända. I en salig röra.

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…

Som en tyst ramsa eller bön i huvudet.
Undra om det går av bara farten sen?
Många sockor har gapande hål i tår och häl.
Förhoppningsvis lär jag mig stoppa med tiden.
Flera av vantarna är singlar.
Kvarglömda på en busshållsplats i Lund, en spårvagn i Göteborg eller borttappade i villevallan mellan hemmet, fritids, skolan, jobbet och  livet.

Dags att byta sticka igen. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…

Man ska ta sig tid mitt i allt det där.
Kontakta hittegods eller gå till gympahallen en speciell dag för att rota runt bland kvarglömda grusiga och skitiga kläder.
Såhär i efterhand har jag nog prioriterat lite fel.
Det tar tid att sticka också.
Fast jag hade ändå behövt lära mig så småningom.
Nu när ingen annan gör.
Och jag vill ju fortsätta värma Kråkans kalla händer och fötter in i framtiden.
När jag inte längre finns med.

Rät. Rät. Avig…

Ja, det känns lite avigt att jag inte alltid ska vara med.
Men jag skjuter den händelsen på framtiden.
Förhoppningsvis.
Man vet ju inte alls vad som sker runt nästa krök.
Hur var det nu då med stickningen och ramsan?
Den är neutral och lätt att förhålla sig till.
Nästan som en motbön för att skingra tankarna om döden.

Rät. Rät…

En liten gul resår i ylle växer sakta fram under mina händer.
Pappa brukade titta på mig och säga;
-Halva ditt liv går åt till att leta efter saker.
Jag har fått airtags i julklapp.
Mina kaosmornar med borttappade nycklar, plånbok och ryggsäck har blivit färre.
Men det dyker upp nya mysterier med försvunna saker hela tiden.
Det är som att det aldrig vill ta slut.

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät…

Båda hette Ruth.
Farmor och mormor alltså.
Födda samma år med bara ett par veckors mellanrum.
Det är lustigt hur saker faller sig.

Rät. Avig. Avig. Rät…

Jag känner att jag luktar människa, eller stuga, som min farbror Kjell säger.
Det är ett friskhetstecken.
Inte själva svettandet i sig.
Mer att jag känner doften.
Undra om fysioterapeuten Sigrid gillar att jag stickar?
Hennes små stödbandage är i vägen och garnet fastnar i kardborren.
Det verkar fungera utan.
All rörelse är bra säger ju alla överhurtiga friskvårdsinspiratörer.
Jag får höra med Sigrid på torsdag.

Rät. Avig. Avig. Rät. Ruth!

Visst tusan kommer jag att lära mig sticka sockor och vantar.
Kanske en kofta till och med?
Det hörs ju nästan på namnet.
”Den där Ruth Inger Louise, hon kan sticka både avig och rät!”

Avig. Avig. Rät. Rät…

Att sticka skaft med resår var inte så svårt som jag trodde.
Trots fyra stickor och en femte som ska svischa med.
Men jag närmar mig en häl.
Det dyker upp nya utmaningar hela tiden.
Vad jag än tar mig för.

Vem har lärt dig?
Vad kan du?

Med kärlek

Wish Tree for Yoko Ono – Wish NO. 14199

Publicerad den februari 18, 2024 av ruth louise

Yoko Ono.
Jag får så mycket mod och konstnärlig inspiration av henne.
Idag fyller hon 91 år.

Hon har bland annat skapat konstinstallationen ”Wish Tree”.
Har du hört talas om den?
Det är ett interaktivt konstverk och Yokos tanke är att trädet ska fungera som en fysisk plats där människor kan manifestera sin önskningar genom att skriva ner dem på papperslappar och band som sedan hängs upp i trädet.
Konceptet främjar samhörighet och gemenskap mellan människor.

Yoko Ono har skapat flera ”Wish Trees” runt om i världen, och de har varit en del av olika utställningar och evenemang.
Att besöka ett av hennes träd finns på min bucket list.

I väntan på att det ska hända, går jag då och då in  på hennes sida Wish Tree for Yoko Ono och önskar mig något.
Min senaste önskan lyder:

May all people experience 
peace and love on planet
earth. 

Önska något du med
Wish Tree for Yoko Ono

 

Med Kärlek

 

Stjärnskådaren från norr

Publicerad den februari 3, 2024februari 3, 2024 av ruth louise

Jag har inte kommit igång att måla, fotografera eller skriva men jag har försiktigt börjat närma mig skönlitteratur. Så har det sett ut de senaste veckorna. Cilla Naumanns bok Samtalen; en bok om och med Mamma Andersson läste jag ut för en liten stund sedan här i ateljén. Undra hur länge sedan det var jag läste något för mitt egna höga nöjes skull? Det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att jag läser nu.  I slutet av boken, som är skriven i intervjuform, frågar författaren Cilla om Karins utställning Stargazer. ”Stargazer”, svarar Karin, ”är någon som tittar på stjärnorna, men framförallt är det namnet på en plattfisk som lever på havsbotten. Jag tror att den navigerar efter stjärnorna”, säger hon och när jag läser orden i boken känner jag hur min längtan efter mina egna uttryckssätt väcks till liv.  Som om Karins formulering om den där plattfisken och stjärnhimlen är en stämgaffel som vibrerar i mitt inuti och sprider sig hela vägen ut. Bara känslan i sig är en välsignelse. Den behöver just i detta nu nödvändigtvis inte följas av en handling.

För i ärlighetens namn har jag varit en smula apatisk sedan jag skickade in mina sista uppgifter till högskolorna. Jag hade så storslagna planer på hur min tid skulle disponeras mellan arbete, familjen, vardagsbestyren och det fria skapandet. Men det har resulterat i att jag har arbetat, kommit hem, nästan maniskt uppdaterat sidorna på nätet där högskoleresultaten rapporteras in och vilat mig på soffan efter jobbet. Ingen behaglig vila skulle jag säga. Snarare en skavig. Lite jäktad. För jag borde ju så mycket nu när jag har tiden.  Skönlitteraturen har varit min räddning. Den och mitt stirrande. I övrigt har inget skapats. Totalt tomrum.

Under min morgonpromenad tänker jag vidare på den där plattfisken Stargazer som spanar mot stjärnorna och verkar ta sina beslut där efter. Det slår mig att jag är lite lika dan. Jag var på botten. Djupt hade jag borrat ner mig i någon slags mental dy. Och så plötsligt, jag vet inte själv hur det gick till, för det var dödsfall, separationer och utbrändhet i en riktig röra, lyckades jag lyfta blicken och hitta nytt fokus. En egen stjärnhimmel att sikta mot. Jag blev en stjärnskådare med ett tydligt mål. Bildlärare på Estetiska programmet skulle jag bli.

-Det är meningslöst. Det finns inga jobb och ingen framtid, sa en tillsynes kulturfientlig person på en ledande position. Men jag stod på mig och fick underskrifterna jag behövde för att påbörja utbildningen. Vårterminen 2022 började jag studera. Nu är det vårterminen 2024 och jag är utbildad bildlärare med heltidsjobb på Estet. Det känns fantastiskt. Men plötsligt på promenaden går det upp för mig att jag behöver hitta nya stjärnor att sikta mot. Jag har några stycken redan. Min Tigerjakt ska såklart påbörjas igen och avslutas. Men sen då? Jag vill skriva, måla och fotografera. Jag behöver det för att må bra. Men jag vill också ha ett till mål. Ett långt där borta. Högt där uppe. En ny stjärnhimmel att nå.

När jag kommer hem från promenaden börjar jag såklart söka information om fisken. Den som Mamma Andersson pratar om heter Northen Stargazer och verkar inte navigera efter stjärnorna alls. Istället läser jag mig till att fisken har ett särskilt organ strax bakom sina ögon som producerar en elektrisk stöt. Ett slags försvar. Så försiktighet rekommenderas vid hantering. Northen Stargazer har helt anpassat sig för att tillbringa större delen av sitt liv begravd i sand, väntandes på att överraska sitt byte och svälja det helt. Fiskens ögon som är placerade högst upp på huvudet sticker upp genom sanden och därför kallas den Stargazer.

Fakta kan ibland motarbeta mina små vardagliga mysterium. Jag får skylla mig själv som läste. Men så kommer jag att tänka på pappa. Han brukade säga att humlor egentligen inte skulle kunna flyga med sina små vingar och stora kroppar. ”Men flyger gör dom i alla fall, för ingen har berättat för humlorna att dom inte kan” sa han. Så jag undrar om någon berättat för Stargazern på havets botten att den inte kan konsten att navigera efter stjärnorna? Och även om någon skulle berätta det för fisken, tror jag knappast den skulle fästa sig vid det. Tvivlare finns det alltid. Både till sjöss och på land. Jag har mött ett par efter vägen, men aldrig släppt blicken från stjärnhimlen. Jag tror att det är min nya superkraft. Jag har utvecklats till en stjärnskådare från norr. Återkommer snart med en ny galax framför ögonen.

Kärlek

 

 

 

 

SVT Dalarna hälsade på i ateljén under Konstrundan

Publicerad den november 7, 2023 av ruth louise

I fredags fick jag ett meddelande på ateljéns Facebook-konto.
Det stod så här:

 

Jag blev både glad och rädd.
Började brottas med tanken  INTE SKA VÄL  JAG?
Sen tänkte jag på Pia och hennes Korsdragspoesi

Vips så finns vi inte mer.
Minns det när du tvekar.

Det blev ett fint samtal om konst och inspiration.
Resultatet kan du se här;

SVT Dalarna hälsade på i ateljén under Konstrundan

Kärlek

Processdagbok konstnärlig gestaltning måndag 20 mars – 2023

Publicerad den mars 20, 2023april 30, 2023 av ruth louise

Måndag 20 mars – 2023
Processdagbok.
Konstnärlig gestaltning.

Jag sätter mig på en stol framför ett av fönstren i ateljén.
Kaffet smakar lite beskt.
Det är golvkallt i ateljén.

Mina morgongrusiga ögon spanar ut över sjön och den tunga isen.
Tittar upp mot bergen och ser hur björkarnas knoppar börjar skifta i lila långt där borta.
Det ligger lite snö kvar på skogen.
Jag kisar och skärper sinnena.
Sen målar jag.

De tre naiva färgkullarna byter skepnad.
Jag målar en blålila storskog och snöiga gläntor i vitt
De mörka molnen skingras och himlen får en ljusrosa ton.

Jag vill in med mer färg.
Tänker på Annas inspirerande tips och förslag.
Mamma Andersson.
Sara-Vide Ericson.
Peter Doig.
Charity Baker.

Charity Baker – Summer Forest At Night

 

Fastnar på Bakers träd.
Letar mig in bland hennes stammar.
Vad skulle hända om jag tog i lite?
Tog ett oväntat grepp om nävern?

Tar en stor klunk av mitt kallnade kaffe.
Lägger upp en röd färg på paletten.
Mina rötter letar sig längre ner i den mörka jorden.
Slingrar bland mina förfäder i Finnmarken.
Möter upp konstnärer på andra sidan jorden.
Flätar samman upplevelser och tankar.

Jag är något på spåren.
Här finns en börja på något nytt.

Följ min blogg

Follow

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨

  • Instagram
  • Facebook
  • Länk
  • YouTube

Senaste inläggen

  • En helg i april
  • En (miss)lyckad dag
  • Morgonritual
  • Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt
  • Och jag vill påminna dig om att älska

Arkiv

Kategorier

Meta

  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.org

Etiketter

Abborrberg Abstrakt konst Akrylmåleri Anteckningar Ateljé Nordanvinden Bildlärare Bildlärarstudent Drömfabriken Drömmar Expressionism Familj Grangärde Finnmark Grangärde herrgård HDK Valand Höst Inspiration Jag Januari Juni Konst Konstnärlig gestaltning Konstnär Louise Norström Konstnär Ruth Louise Konstnärskapet konstnärsskapet Konstutställning Kreativitet Kråkungen kvinnokroppen Land- och sjöväder musik måleri november pappa postimpressionism Processdagboken själaskav skiss sommar teckna Tigerjakt upplevelser och äventyr Ur Arkivet vernissage vinter

Ska vi hålla kontakten?

Sociala medier
©2026 Ruth Louise