Ruth Louise
Meny
  • Om mig
  • Konsten
  • CV
  • Press
Meny

Etikett: vinter

Stjärnenätter

Publicerad den januari 4, 2025januari 5, 2025 av ruth louise

Lördag fjärde januari.

Det är spik i himlataket över hemmastranden.
Termometern visa 20 grader kallt.

Det gnisslar och knarrar under mina vinterskor.
Isen sjunger.

Ett försiktig norrsken böljar över den frusna sjön.
Ögonen finner nya stjärnor i takt med att blicken vänjer sig vid mörkret.

Stjärnenätter.
Jag känner mig levande i stjärnenätter.

Har du sett norrsken någon gång?

 

Kärlek

 

Gott nytt år

Publicerad den december 31, 2024januari 2, 2025 av ruth louise

I skarven mellan det gamla och nya året
fick vi följa med till Grangärde kyrka.

Vid tolvslaget såg Eva-Karin till
att klockorna började ringa.

Ut i den mörka natten
och över Grangärde sockens vinterland.

Må 2025 omfamna moder jord.
Må kärlek och fred få hända.

Gott nytt år ❤️

Regn i februari

Publicerad den februari 22, 2024februari 24, 2024 av ruth louise

Det regnar.
Jag vabbar.
Isen på sjön ser bubblig ut från köksfönstret.
Mer i kikaren än på håll.

Påminner om designen på min favorittillbringare i glas.
En billig men högst trovärdig kopia av Klimchis snygga karaffer.
Det är både och det där med imitationer.
Men mest är det väl ett fattigdomsbevis för både köparen och skaparen.

Det regnar i februari.
Jag kokar te, smörjer med tigerbalsam, torkar kräks och kramar Kråkan.
Han har magmigrän och förkylning på samma gång.
Det är ingenting att ha.

Mellan omsorgerna har jag sträcktittat på Josephine Bornebusch serie Älska mig.
Under tiden har jag lagat hål i kläder och sytt fast tofsar och knappar på filtar och kuddar.
Händerna måste hållas sysselsatta.
Annars dubbelskärmar jag så lätt och missar allt som känns på riktigt.

När det regnar i februari kanske katter tror att det redan är mars?
Nere på gatan slåss två i mörkret.
I morgon får dom hålla sig inne.
På radions Land- och sjöväder är det gula varningar över Dalarna.

I mina öron låter uppläst oväder som poesi.
Upplevt oväder är något helt annat.

Med kärlek

Processdagbok konstnärlig gestaltning söndag 12 mars – 2023

Publicerad den mars 12, 2023april 30, 2023 av ruth louise

Söndag 12 mars – 2023
Processdagbok.
Konstnärlig gestaltning.

Jag och Kråkan testar skidorientering på förmiddagen.
Solen strålar från en klarblå himmel och vi hasar omkring i nästan en mil.
Sen grillar vi korv och min trötthet känns väldigt mycket mer överkomlig än i mitten av veckan.

Han åker till sin pappa på eftermiddagen.
Vi torkar tårar som vi gör varje stugbytarsöndag och jag går upp till ateljén.

Gårdagen var rolig.
Vi skrattade massor och lärde oss saker tillsammans alla tre.
Kråkan var bra på att ta regi och min sambo har guds tålamod med omtagningar.
Jag kastade rostmackor i hela köket och det var så skönt att få gå in i någon annans projekt och mest bara göra det jag blev tillsagd.

Jag släppte kontrollen och lät det bli som det blev.
Inga förmaningar.
Inget tjat.
Sketchen ändrade riktning flera gånger och manus skrevs om.
Det bekom inte min son det minsta.
Han var i processen och lät alla dörrar vara öppna.
Lyssnade på min sambo och mig som bollade idéer med honom.
Han kom med sina egna och tillsammans fann vi en form som fungerade.

Tecknandet har tagit stopp för mig.
Därför tar jag mig an den.
Jag låter måleriet vara och plockar fram mjuka blyertspennor.

Nyfikenheten ska få vinna idag.
Det är lärdomen från igår tänker jag och börjar skissa fram berg och former.
Jag ser att björkstammarna blir sneda, men jag låter det vara idag.
Jag drar raka streck med linjalen och lämnar det så.
Sen fyller jag på med ljus och skuggor.
Jobbar mer måleriskt än innan och jag dömer inget jag gör.
Det ska kännas som en skiss. Ett förslag.
Vad gör det om det inte blir som jag tänkt mig?

Jag sa till en av eleverna i veckan när han frågade om vi skulle hänga upp en uppgift i korridoren som färdigställts:
-Långt ifrån allt man gör är utställningsbart och det är underbart! Tänk vilken frihet det finns i att få skapa något utan att bli bedömd.
Han höll med mig.
Idag försöker jag leva lite som jag lär.

 

Beteenden kopplade till hav och land.

Publicerad den november 20, 2022 av ruth louise

Lisa Frost heter kvinnan, passande nog, som presenterar dagens Land- och sjörapport från SMHI. Hon pratar fort om ett omfattande lågtrycksområde över Östersjön som de kommande dagarna ska ge ett besvärligt väder i Östersjölandskapen samt upp över Stockholmsområdet. Jag lyssnar uppmärksamt fast det inte gäller mig. Nästan upprymt pratar hon om gula och orangea varningar för ymnigt snöfall och jag förstår henne.

Hennes röst låter däremot inte lika ivrig när hon berättar att det hos mig i de västra delarna av Götaland och Svealand kommer att vara halvklart till mulet och snöbyar här och var. Någon minusgrad får vi också och jag känner mig en smula besviken.

-Nordostlig vind. I morgon ostlig, avslutar hon och fortsätter beskriva vädret i de östra delarna av Götaland och Svealand.

Jag tycker om när man känner en väderlek. Ordentligt ska den kännas. Ska det blåsa vill jag att det ska tjuta och riva. Ska det snöa vill jag att det ska vräka ner och ska det vara kallgrader måste näsborrarna klibba ihop, tänderna ila och får jag önska ordentligt ska stjärnhimlen spraka ikapp med ett norrsken när jag kliver utanför dörren. Jag vill ha tropiska nätter på sommaren med åskväder som gör mig jätterädd och förtjust samtidigt, fast jag bor i Dalarna. Jag vill ha riktigt rejält med väder och däremellan vill jag vila. Inget halvfjös med nån svag till måttlig vind och lätt snöfall mitt i vintern.

Det är inte helt oproblematiskt av mig önska sånt i en tid då klimatet håller på at kollapsa helt. Det är nästan perverst av mig. Tro mig, jag lider också av klimatångest, framförallt när jag tänker på Kråkans framtid, men jag kan ändå inte riktigt värja mig från den där förväntan jag får i kroppen när Lisa Frost och hennes kollegor siar om nyanser mellan gult och rött.

Lisas röst fortsätter prata på radion och jag undrar om jag håller på med känslomässig proijektion?

Projektion är att placera oönskade tankar, känslor eller impulser på en annan person som inte har dessa. Det handlar om att projicera något vi inte gillar med oss själva på någon annan för att skydda oss från att behöva erkänna de delar av oss som vi inte gillar.

Jennyrappblifri.se

Jag skakar av mig tanken och fortsätter lyssna. Nu låter det ju nästan som poesi istället när hon beskriver hur södra Norrlands fjälltrakter får varierande molnighet med lite utrymme för blek novembersol.

Jag kan ju inte lägga skulden på SMHIs meteorologer när det är jag själv som blir upprymd av vädret.

-Och så en sjörapport! säger hon piggt. Vi börjar med en siktsammanfattning.
Hon berättar om dålig sikt på de södra farvattnen där det tidvis är risk för både snö och regn.

Det har jag också fått på slutet. Jag ser mycket sämre i skumt ljus. Speciellt på hösten när vägbanan är mörk och våt. Dom där vägpinnarna av sly som sitter i diket efter småvägarna ger jag inte mycket för. Dessutom glömmer jag bort att bära glasögon. Jag behöver inte ha dom hela tiden har optikern sagt och det är väl orsaken till mitt kisande och den punktvärk i huvudet som uppstår efter en dag vid skärmar utan brillorna. Jag har suttit sönder ett par förresten. Som tur är har jag ett abonnemang med tre par, så jag kan inte skylla på att jag är utan heller. Dessutom måste jag väl för tusan kunna känna efter själv i hur stor omfattning jag ska vara glasögonbärare? Eller måste jag ha en optiker som berättar för mig att det är dags att sluta bruka glasögonen som diadem och använda dom som det hjälpmedel de faktiskt är?

Att skylla på andra som en strategi och som ett sätt att undvika ansvar och konsekvenserna av sina misstag är aldrig en bra idé.

Utforskasinnet.se

-Klockan tolv hade Stockholm noll grader, Göteborg en, Malmö noll, Karlskrona och Kalmar båda minus en, Visby minus två, Jönköpings flygplats minus en. Norrköping, Karlstad och Gävle hade alla noll, Mora minus tre, Sundsvall minus en, Östersund minus 9, Umeå minus två, Vilhelmina minus tio, Luleå minus sex och Kiruna hade fjorton minusgrader. Och nattens lägsta temperatur i landet hittar vi i Karesuando i nordligaste Lappland med tjugofem minusgrader, vilket också är säsongens hittills lägsta temperatur.

Trettiosex komma fyrtioåtta grader hade jag i temperatur i morse. Det vet jag för jag använder mig av en app med termometer för att kunna följa min fertilitet genom menscykeln. En helt normal temperatur för mig när jag befinner mig i follikulärfasen. Det gör mig lugn. Allt är i sin ordning med inutitemperaturen.

Hitta inre frid och lugn genom att ha tålamod. Och när det inte riktigt går som vi tänkt oss kan det kännas som om vi inte har någon kontroll. I dessa fall är tålamod mycket viktigt. Tålamod är en form av tolerans. Det är viktigt att veta att motgångar inte är permanenta.

Utforskasinnet.se

Lisa berättar att kulingvarning finns utfärdat för Skagerack, mellersta och norra Östersjön samt för Ålands hav, Skärgårdshavet och södra Bottenhavet. Prognosen gäller fram till i morgon kväll.

Jag missade en behandling i fredags. Jag skulle få massage och akupunktur, men jag hade inte skrivit upp det i min kalender. Då glömmer jag direkt. Saker försvinner. Jag tappar greppet och strukturen.

Idag är det söndag. I morgon redan, när nästa vecka börjar, har jag så många saker att göra och jag vet i förväg att det kommer att bli riktigt tjorvigt på sina håll. Jag behöver sätta mig ner och skriva upp när, var och hur saker ska ske. I vilken ordning och med vem. I stället sitter jag här, skriver, lyssnar på väderleksrapporter och skyller ifrån mig till höger och vänster.

Prokrastinering, eller uppskjutarbeteende, innebär ett vanemässigt undvikande och uppskjutande av krävande eller tråkiga uppgifter, till förmån för de som upplevs som roligare eller enklare. Prokrastinering förväxlas ibland felaktigt med lathet men det är en aktiv process, där man väljer att göra något annat än den uppgift man borde ägna sig åt. När man prokrastinerar är man ofta högst medveten om att man undflyr uppgiften och att detta förmodligen är en riktigt dålig idé, och ändå upprepas beteendet.

Teraply.se

Och när jag ändå håller på att fokusera på annat, kan jag ju lika gärna berätta om dagens tankevurpa.

Vi var på julmarknad igår och då köpte jag en fin kärve av en bonde från grannbyn. Jag satte ner den bredvid fågelskrämman i landet, men den välte omkull med den smala pinnen i den mjuka jorden, så Johan var snäll och hjälpte mig att slå ner en stör i marken med ett spett. Jag fotograferade och var så nöjd.

-Titta så fint! utbrast jag flera gånger. Både han och Kråkan höll med, ställde upp på bilder och gjorde sig till.

När vi sedan blev ensamma, han och jag sa han;

-Du, tror du fåglarna blir rädda för fågelskrämman när de ska äta av din fina kärve? Eller, dom kanske är tillräckligt hungriga för att strunta i henne?

En partner som verkligen älskar dig är hänsynsfull och bryr sig om dina känslor, behov och önskemål. Hen tycker att de är lika viktiga som sina egna önskningar och behov. Hen bryr sig om ditt välbefinnande och kommer att göra saker för att göra ditt liv bättre, ibland genom att göra saker som hen normalt inte gör.

Elle.se
Kärlek ♥ Ruth Louise

Oändligt är vårt stora äventyr

Publicerad den november 16, 2022november 16, 2022 av ruth louise

Novemberonsdag.

Lång dag med utvecklingssamtal.
Elever och vårdnadshavare på plats, på zoom och på fullaste allvar.
Första ring och det är knappt så att jag fattar någonting bland alla prognoser, diagram och staplar man kan tänkas mäta kunskap i.
I bildsalen hänger elevernas oljepasteller.
En flirt med van Goghs maffiga målning av solrosor.

Gult för med sig ljus och väcker bland annat optimism, energi och lekfullhet. Färgen står i kontrast till det blå lugnet och kan också göra oss fokuserade och kreativa. I för stora mängder kan den däremot framstå som oseriös, barnslig och intensiv.

               Arkitektkopia.se

Mitt ansikte har trötta ränder när jag möter spegelbilden på skoltoaletten.
Jag blinkar hårt ett par gånger och baddar kinderna med iskallt vatten.
Känner mig stolt över mina ettor.
Över oss alla på estet.

Ett ivrigt frasande läte mot min kappa väcker min uppmärksamhet när jag lämnar skolan för dagen.
Jag hör snön innan jag ser den.
Uppblandad med regn faller den från en svart himmel och jag sträcker ut tungspetsen i ren reflex.
Fångar in några flingor och blundar.
Öppnar ögonen när jag känner mig iakttagen.

En man, ett litet barn och ett stort instrument har stannat upp vid sidan av mig.
-Snow? frågar mannen.
-Snö! svarar jag.
Barnet hoppar på ett ben och sträcker ut sin tunga.
Mannen ler och jag ler tillbaka.

Vägen hem är mörk och långsam.
Från två till nollan händer över ett backkrön.
Min blick känns stel när jag växlar mellan att titta på vägen och spana på termometern.
Den första halkan är alltid värst tänker jag och hjärnan fortsätter ramsa;
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
I bilen minns jag inte vem som skrivit dikten.
Tanken skaver tillsammans med trötta ögon.

Möts av Kråkramar i dörren.
En bubblande redogörelse om lyckan över ett besök på stadsbiblioteket spiller ut i hela hallen.
Han har lånat Trollvinter av Tove Jansson.

-Mamma det är Mumin som vi tycker så mycket om!

Får en kyss av den stora och kryper in i hans trygga famn. Axlarna sjunker. Han viskar mot mitt hår;

-Jag har tappat upp ett bad. Kryp ner i det nu.

Jag kränger av mig den stickade klänningen.
Håret är trassligt i nacken där polokragen vilat mot huden under dagen.
Pärlhalsbandet och namnskylten smäller mot badrumsgolvets kakel.
-Precis som kossan – släpper där den står, brukade mamma säga när jag var som slarvigast i tonåren.
Jag släcker lamporna och tänder några ljus i fönstret.
Det varma vattnet omsluter mig.
På andra sidan dörren hör jag trygga mjuka hemmaljud.

En timma badar och blundar jag.
Sen mikrar vi tacorester till middag.

Kråkan vill klippa sig.
Jag tar fram sax och rakapparat.
Under nästan högtidliga former bär Kråkan in Johans mormors Sallys pall i badrummet.
En sån där retro trappstegspall som alla 80-talister har i sitt hem.
Han virar in sig i en handduk och sitter rak i ryggen.
De sommarblekta topparna faller mot golvet.
Jag skjuter undan badrumsmattan och min klänning i en hög.

-Jävlar, nu får jag kråkfjädrar i cashmerepälsen, utbrister jag.
-Sluta svär så förbannat, säger han.
Vi skrattar så vi nästan kiknar.
Övertrötta.
Mitt-i-veckan-nötta.

När vi kryper ner i sängen för att läsa i hans nylånade muminbok slår det mig att han snart kan läsa sina böcker utan mig.
Vi tränar ju för det.
Högläsning tio minuter om dagen.
När börjar barndom smyga över i ungdom?
Är vi där i gränslandet och rör oss nu?
Jag viftar bort tanken och erbjuder mig att läsa ett kapitel till i den andra boken vi håller på med.
Kråkan, som är helt ovetandes om sin mammas mikropanik över uppväxten, lägger sig tillrätta bland kuddarna och suckar djupt av välbehag.

Karin Boye! slår det mig när jag stuvar in en osannolik mängd skålar efter tacoresterna i diskmaskinen.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

 

Det skönaste badet i badkar någonsin fick jag idag.
Det hade jag inte en aning om när jag vaknade i morse.
Nu känner jag mig nästan lite upprymd.

Påminnelse till mig själv:
Se till att vardagens små äventyr får ta större plats.
Fortsätt läsa sagor högt fast det inte är nödvändigt.
Klipp inte hår i närheten av kläder i fin ull.
Svär inte så jävla ofta.

Kärlek ♥ Ruth Louise

Eftermiddag i februari

Publicerad den februari 17, 2021februari 17, 2021 av ruth louise

Eftermiddag.

Jag äter grekisk yoghurt med müsli och på köksbordet är tre ljus tända. I mässingsljusstakar. Jag har en favorit. En sån där för stumpar med en nyckel på sidan, som man kan vrida upp allt eftersom ljuset brinner ner. På sjön åker bilarna runt runt på den plogade banan. Det var ett inlägg på Facebook i går om att man inte får köra senare än 20.00. Det stör. Jag hoppas att vi inte stör. Det är nytt att bo i lägenhet.

Det är konstigt att müsli och yoghurt kan kännas så torrt i munnen. Min blick följer en kvinna med spark. Hon har en hund. Snart smälter dom samman till en stor prick på väg mot strandkanten på andra sidan. Jag kisar och trasslar med glasögonen som har fastnat i håret uppe på huvudet. Läsglasögon. Men jag har ett brytningsfel också. Bland övriga fel. Som inte heller syns så väl för andra.

I mina öron spelar en podd om författarskap. Det är trevligt. Lugnt. Inget elände. Ingen pandemi. Inget krig. Stillsamma samtal om papperstjocklek och tryckerier i baltikum. Om dramaturgiska grepp och förlag som inte satsar på poesi och noveller. Det är så få som läser sånt idag säger dom i podden.

Under eftermiddagen har jag flyttat runt på småsaker i lägenheten. Kastat bort urtvättade t-shirtar och trosor utan resår. Nån ordning får det allt vara när man bor i en herrgård, tänker jag och ser hur högen med släng växer. Det sitter minnen i mycket. Nästan i allt. Jag minns till och med vad jag pysslat med när jag fått vissa fläckar. Jag har ett grått linne med en fläck från en mule på grönbete. Det är dags att göra sig av med sånt också. Så länge det finns liv finns det häst, sa en vän. Det har hjälpt mig mycket.

Kråkan är hos pappan. Johan är på möte. Jag är ensam.
Och äntligen känns det skönt.

Kärlek // Ruth Louise

 

Ruth Astrid

Publicerad den januari 31, 2021mars 6, 2024 av ruth louise

Jag är faster till Ruth Astrid.
Den lilla människan är en av mina största idoler.
Jag kramar henne hårt och frågar om hon känner kärleken.
Hon kramar tillbaka och svarar på bohuslänska;
-Såklart jag gör faster, såklart jag gör.

Paus i skidspåret

Publicerad den januari 17, 2021mars 6, 2024 av ruth louise

Paus för att pusta ut och pussas i skidspåret.
Vilken helg va?
Med solsken, snö och kallgrader.
Jag har åkt längdskidor för första gången på evigheter.
Tack Finska Tigern för peppen.
Tack Nyhammars IF för lånet av skidor.
Det var helt fantastiskt.

Nu har jag ont i ljumskar, höfter och i rövskinken (som Kråkan säger).
Han kom förresten hit för en liten stund sedan, så nu är både hjärtat och huset fyllt med kärlek till brädden.

Vad har du gjort under din helg?

 

Frilansande skribent en solig fredag

Publicerad den januari 15, 2021mars 6, 2024 av ruth louise

Frilansfredag och jobb vid datorn.
En paus för långpromenad med Emma och lilla Erik genom snö och sol.
Och så en tur ner på byn för att låna mig ett par längdskidor.
I morgon ska jag ut i spåret med Finska Tigern och Johan.

Strålande sol på promenaden i Norhyttan.

Nu sitter jag med min kaffekopp framför kaminen och datorn i knät igen.
Det är underbart att styra över sin tid såhär.
Tänk att jag följde mina drömmar om att bli frilansande skribent och lyckades!

Har du förverkligat någon dröm?
Berätta gärna.

  • 1
  • 2
  • Next

Följ min blogg

Follow

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨

  • Instagram
  • Facebook
  • Länk
  • YouTube

Senaste inläggen

  • En helg i april
  • En (miss)lyckad dag
  • Morgonritual
  • Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt
  • Och jag vill påminna dig om att älska

Arkiv

Kategorier

Meta

  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.org

Etiketter

Abborrberg Abstrakt konst Akrylmåleri Anteckningar Ateljé Nordanvinden Bildlärare Bildlärarstudent Drömfabriken Drömmar Expressionism Familj Grangärde Finnmark Grangärde herrgård HDK Valand Höst Inspiration Jag Januari Juni Konst Konstnärlig gestaltning Konstnär Louise Norström Konstnär Ruth Louise Konstnärskapet konstnärsskapet Konstutställning Kreativitet Kråkungen kvinnokroppen Land- och sjöväder musik måleri november pappa postimpressionism Processdagboken själaskav skiss sommar teckna Tigerjakt upplevelser och äventyr Ur Arkivet vernissage vinter

Ska vi hålla kontakten?

Sociala medier
©2026 Ruth Louise