Etikett: Ateljé Nordanvinden

Skapa med poscapennor och akvarell: Återanvändning i konsten

Publicerad den av ruth louise

I detta inlägg delar jag med mig hur jag återanvänder spillpapper från tidigare konstprojekt för att skapa nya, fantasifulla verk med akvarell och poscapennor.

Har du också kvar gamla pappersbitar med färg på eller misslyckade skisser?
De kan vara startpunkten för något helt nytt.

Återanvändning i konsten: Spillbitar får nytt liv

I en av mina lådor i ateljén  har jag hittat papper med gamla färgfält på.
Spillbitar där jag rollat av linoluemfärg från en roller när jag jobbade med ett annat konstprojekt, Vallmo på rispapper.
Av någon anledning sparade jag dessa papper.
Eller, i ärlighetens namn.
Jag sparar på mycket och oväntat ofta kommer något från mina samlingar till användning.
Gamla delar från kreativitet och flow krokar i mina nya.
De kan ofta starta upp någon oväntad öppning till ett nytt konstverk.
En målning, ett collage eller en ny text kan födas ur resterna från någon gammal skapandeprocess.

Den här gången går jag loss med akvarellfärg och poscapennor.
Akvarellen målar jag på de ytor som inte är täckta av linoleumfärg för att skapa djup i bilden.
På de svarta färgfälten lägger jag till detaljer som med mina poscapennor
Jag använder ofta poscapennor i mina mixedmedia-projekt, och du kan bland annat hitta dem på Pen Store.
Skissartade streck och figurer växer fram på mina papper.
Jag låter handen arbeta utan att ha en bestämd riktning.

Akvarell och poscapennor ovanpå linoleumfärgen skapar fantasilandskap.

Tips för att släppa prestationskraven i ditt skapande

Min hattask med urklipp är en kreativ skattkista för mig.

När vi inte vet fyller fantasin i.
Men de flesta av oss (inklusive mig) är motivstyrda och det kan vara svårt att släppa taget.
Jag övar mig dagligen på det.
Att inte bedöma mig själv och det jag gör direkt.
Låta lusten stå i fokus.
De där låsningarna är onödigt många och då kan det vara bra att utgå från något gammalt.
En skiss som känns misslyckad, ett kladdpapper med gammal färg eller en urklippt bild från en tidning kan trigga igång min fantasi.

Jag har en hattask där jag stoppar ner små papperslappar, kladdpapper, färgprover, biobiljetter, bilder från tidningar, vykort och annat som fångar mitt intresse.
Att lyfta på locket till den triggar nästan alltid igång min kreativitet.
Innehållet där är i ständig förändring allteftersom jag får användning för mina små skatter.
Många av urklippen hamnar i min Svarta bok.
Här kan du se hur det går till när jag jobbar i den Svarta boken.

Fantasiträd i klungor och toppiga berg träder fram.

Jag är övertygad om att dessa, från början obetydliga kladdpapper, kommer att låsa upp något nytt hos mig.
Om inte annat hade jag det väldigt roligt under tiden.

Vad kan du skapa av det som finns gömt i dina lådor?
Släpp taget och låt fantasin ta över.
Kärlek

 

 

Vintern väntar och jag med den

Publicerad den av ruth louise

Söndag sjuttonde november.
Jag väntar in vintern.

Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.

Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.

Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.

Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.

Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.

I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.

Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.

Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.

Hur är det för dig?
Kärlek

Två räta två aviga – trassliga tankar kring det

Publicerad den av ruth louise

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…

Första helgen i mars.
Det regnar.
Ljudet av bilar på blöt asfalt letar sig upp till mig i ateljén.
Ett vårtecken även om det fortfarande är lite tidigt.

Avig. Rät. Rät. Avig…

Mina bihålor är svullna, men jag är på bättringsvägen.
Att ligga till sängs med en skvätt feber och tvingas sakta ner lite har varit bra för mig.
Jag har sett flera serier, två filmer och senast idag en fin dokumentär om konstnären Lena Cronqvist.
Den finns på SVT öppet arkiv om du också vill se.

Lena Cronqvist, I spegeln, 1982.  Bild lånad från artnet.

Avig. Rät. Byta sticka. Fan!

Det slog mig i går, tack vare sängliggandet och rastlösheten som kom krypande,  att jag inte har någon gammal kvar som stickar åt oss.
Ingen i släkten kan eller vill längre.
Varken i min eller Johans.
Det innebär att jag måste lära mig själv.

Tappade jag en maska nu?
Nej.
Det verkar ha gått bra.
Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…

Jag har ärvt två amerikakoffertar efter farmor.
En står i hallen nere i lägenheten och en har jag här uppe i ateljén.
Från början var dom fyllda med hemstickade raggsockor och yllevantar som både farmor och mormor gjort.
Deras arbetande händer som växtfärgat och stickat har värmt mig sedan 1981.
Nu, 43 år senare, börjar innehållet tunnas ur.

 Amerikakoffert i ateljén. Blå färgspill på locket skapat av farmor.
Utslitna. Singlar. Stoppade. Oanvända. I en salig röra.

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…

Som en tyst ramsa eller bön i huvudet.
Undra om det går av bara farten sen?
Många sockor har gapande hål i tår och häl.
Förhoppningsvis lär jag mig stoppa med tiden.
Flera av vantarna är singlar.
Kvarglömda på en busshållsplats i Lund, en spårvagn i Göteborg eller borttappade i villevallan mellan hemmet, fritids, skolan, jobbet och  livet.

Dags att byta sticka igen. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…

Man ska ta sig tid mitt i allt det där.
Kontakta hittegods eller gå till gympahallen en speciell dag för att rota runt bland kvarglömda grusiga och skitiga kläder.
Såhär i efterhand har jag nog prioriterat lite fel.
Det tar tid att sticka också.
Fast jag hade ändå behövt lära mig så småningom.
Nu när ingen annan gör.
Och jag vill ju fortsätta värma Kråkans kalla händer och fötter in i framtiden.
När jag inte längre finns med.

Rät. Rät. Avig…

Ja, det känns lite avigt att jag inte alltid ska vara med.
Men jag skjuter den händelsen på framtiden.
Förhoppningsvis.
Man vet ju inte alls vad som sker runt nästa krök.
Hur var det nu då med stickningen och ramsan?
Den är neutral och lätt att förhålla sig till.
Nästan som en motbön för att skingra tankarna om döden.

Rät. Rät…

En liten gul resår i ylle växer sakta fram under mina händer.
Pappa brukade titta på mig och säga;
-Halva ditt liv går åt till att leta efter saker.
Jag har fått airtags i julklapp.
Mina kaosmornar med borttappade nycklar, plånbok och ryggsäck har blivit färre.
Men det dyker upp nya mysterier med försvunna saker hela tiden.
Det är som att det aldrig vill ta slut.

Rät. Rät. Avig. Avig. Rät…

Båda hette Ruth.
Farmor och mormor alltså.
Födda samma år med bara ett par veckors mellanrum.
Det är lustigt hur saker faller sig.

Rät. Avig. Avig. Rät…

Jag känner att jag luktar människa, eller stuga, som min farbror Kjell säger.
Det är ett friskhetstecken.
Inte själva svettandet i sig.
Mer att jag känner doften.
Undra om fysioterapeuten Sigrid gillar att jag stickar?
Hennes små stödbandage är i vägen och garnet fastnar i kardborren.
Det verkar fungera utan.
All rörelse är bra säger ju alla överhurtiga friskvårdsinspiratörer.
Jag får höra med Sigrid på torsdag.

Rät. Avig. Avig. Rät. Ruth!

Visst tusan kommer jag att lära mig sticka sockor och vantar.
Kanske en kofta till och med?
Det hörs ju nästan på namnet.
”Den där Ruth Inger Louise, hon kan sticka både avig och rät!”

Avig. Avig. Rät. Rät…

Att sticka skaft med resår var inte så svårt som jag trodde.
Trots fyra stickor och en femte som ska svischa med.
Men jag närmar mig en häl.
Det dyker upp nya utmaningar hela tiden.
Vad jag än tar mig för.

Vem har lärt dig?
Vad kan du?

Med kärlek

Självledarskap och kreativitet.

Publicerad den av ruth louise

Söndag morgon.
Vaknar med ett ryck.
Vilsen och rufsig tittar jag på klockan.
Sju.
Helsike.
Jag har massor att läsa och skriva.

Fötterna landar på det kalla stengolvet i sovrummet.
Hela jaget stretar emot.
Smyger tyst in på badrummet för att inte väcka honom.
Möter min egen vinterbleka uppenbarelse i spegeln.
Sen slår det mig.
Allt är inlämnat.
Jag är klar.

Väntar bara på återkoppling.
Examensbevis och så småningom min lärarlegitimation.
När jag har den i handen ska jag fira.
Fram tills dess ska jag vila.
Känna efter vad jag vill.
Men ändå leda mig själv framåt.
För jag behöver det.

Disciplin i ateljén.
Tigerjakt bland dukar och färgtuber.
Böcker som jag vill läsa.
Ord jag vill skriva.
Uttryck jag vill fånga.

Jag ska ta min förmåga att fokusera på uppgifter som måste bli gjorda.
Rikta den egenskapen mot mitt skapande.
Nu börjar resan.
Den jag sett fram emot så länge.
Lust, längtan och kreativitet är min kompass.
Inspiration är min karta.
Självledarskap är min trygga hamn.

Det här kan jag!
Jag har till och med skrivit en vetenskaplig rapport i ämnet.
Vill du kan du läsa den HÄR.
Jag ska nämligen se till att producera.
Inte passivt konsumera.

Följer du med mig?
Jag vill gärna spilla över lite skaparglädje på dig.

Kärlek

SVT Dalarna hälsade på i ateljén under Konstrundan

Publicerad den av ruth louise

I fredags fick jag ett meddelande på ateljéns Facebook-konto.
Det stod så här:

 

Jag blev både glad och rädd.
Började brottas med tanken  INTE SKA VÄL  JAG?
Sen tänkte jag på Pia och hennes Korsdragspoesi

Vips så finns vi inte mer.
Minns det när du tvekar.

Det blev ett fint samtal om konst och inspiration.
Resultatet kan du se här;

SVT Dalarna hälsade på i ateljén under Konstrundan

Kärlek

Öppen ateljé

Publicerad den av ruth louise

Så var det dags igen för årets Konstrunda i Ludvika kommun.
Först tänkte jag inte vara med och öppna min atljé för besökare.
Jag har egentligen inte utrymme för några större utsvävningar.
Nästan all min lediga tid tillbringar jag med näsan i skolböckerna.
Jag räknar veckor och seminarium tills jag ska få min lärarlegitimation.
Men när informationsmailen landade i min inkorg och Ateljé Nordanvinden redan var med i programmet tänkte jag;

En gång ingen gång, två gånger tradition!

Så jag tackade ja på stående fot och frågade såklart konstnären och vännen Åsa Ekman från galleri- och ateljéföreningen Detroit Stockholm om hon ville vara med i år också.
Det ville hon.

Lite lätt panikslagen började jag rota runt hemma i ateljén för att se om jag målat något över huvud taget sedan förra året.
Det visade sig att jag varit produktivare än jag trodde.
Tre stora målningar från min konstnärliga gestaltningskurs på Valand har jag.
Vill du se min digitala vernissage kan du klicka  HÄR,
och vill du köpa någon av målningarna finns min digitala portfolio HÄR.

Jag har dessutom kommit igång med nytt måleri, fast jag påstår mig inte har tid.
Tigerränderna smyger sig in bland björkarna i mina målningar.
Konsten och uttrycken ser till att hända i mellanrummen.
Om jag inte målar, skriver och fotograferar slocknar en låga i mig.

Art is my life and my life is art. —Yoko Ono

Det är med största sannolikhet en känsla jag delar med alla andra fantastiska konstnärer som deltar i årets konstrunda.

Kommer du att besöka någon ateljé, galleri eller utställning under allhelgonahelgen?

 

 

Kärlek

Torsdag tjugoförsta september

Publicerad den av ruth louise

Idag målade jag en stund i ateljén.
Det var länge sedan.
Ja la grunden till en idé jag burit på en längre tid.
På en liten svart duk skissade jag med akryl.
Försiktigt och trevande.

Några nya streck på min stora teckning blev det också.
Den som föreställer Pia och tigrarna.
Jag tror att jag ska trycka den som en affisch.
Så småningom.

Jag skrev på min maskin.
Paul Klee´s ord:

 

Jag saknar min tigerjakt.
Som tusan.
Framförallt saknar jag den jag blir när jag går på tigerjakt i ateljén.

Så idag dammade jag av mig själv.
Och precis under den där upptagna ytan finns upptäckarlusten, nyfikenheten och tjofaderittan kvar.

Det visste jag väl!
Hon var inte så svår att hitta.

I morgon ska jag spika upp mitt inramade bevis på att jag är årets kulturstipendiat.
På en hedersplats i ateljén.
För att påminna mig själv om vad jag kan, vill och drömmer om.

Sen ska jag välja ut ett gäng målningar som ska vara med på en festival nästa helg.

Jag borde plugga massor istället.
Men jag vägrar bli en tråkstolle.
Långsamt är också framåt.

Se upp i backen, snart kommer jag!

Kärlek

Brunnar av ljus

Publicerad den av ruth louise

Torsdag åttonde juni.

Kvällssolen kysser min stökiga ateljé.
Skapar brunnar av ljus bland stafflier och målningar.
Försommaren gör Nordanvinden mjuk och fin.

Jag har kört fast med tigern och Jan.
Det är väntat.
Helt i sin ordning faktiskt.
Den kreativa krampen när något tar stopp har släppt en smula.
Tack vare min konstlärare Anna Carlson på Valand och hennes progressionskurva över den konstnärliga processen.

Jag ska vända bort målningen en stund.
Teckna lite istället.
men jag kommer mig inte riktigt för.

Jag har tusen idéer i huvudet.
Det är genomförandet som kärvar en smula.
Så jag tillåter mig att tomglo.
Sitta vid skrivbordet.
Studera skoggor och ljus.
Se på hur formerna ändrar skepnad.

Idag slutade älsklings-Kråkan tredje klass.
I morgon tar mina treor studenten.

Mellanstadiet och vuxenlivet.
Det väntar till hösten.
jag har växtvärk å deras vägnar.

För just nu är allt så högtidligt.
Ögonen tåras plötsligt.
Mitt under ett gokartlopp.
Eller under ett samtal.

Rösten känns tjock.
Bryts oväntat.
Inte helt ohämmat.

Men livet är så vackert och högtidligt i juni.
Och jag har känslorna lite utanpå.

Kärlek/