Etikett: Februari

Regn i februari

Publicerad den av ruth louise

Det regnar.
Jag vabbar.
Isen på sjön ser bubblig ut från köksfönstret.
Mer i kikaren än på håll.

Påminner om designen på min favorittillbringare i glas.
En billig men högst trovärdig kopia av Klimchis snygga karaffer.
Det är både och det där med imitationer.
Men mest är det väl ett fattigdomsbevis för både köparen och skaparen.

Det regnar i februari.
Jag kokar te, smörjer med tigerbalsam, torkar kräks och kramar Kråkan.
Han har magmigrän och förkylning på samma gång.
Det är ingenting att ha.

Mellan omsorgerna har jag sträcktittat på Josephine Bornebusch serie Älska mig.
Under tiden har jag lagat hål i kläder och sytt fast tofsar och knappar på filtar och kuddar.
Händerna måste hållas sysselsatta.
Annars dubbelskärmar jag så lätt och missar allt som känns på riktigt.

När det regnar i februari kanske katter tror att det redan är mars?
Nere på gatan slåss två i mörkret.
I morgon får dom hålla sig inne.
På radions Land- och sjöväder är det gula varningar över Dalarna.

I mina öron låter uppläst oväder som poesi.
Upplevt oväder är något helt annat.

Med kärlek

Om att då blivit nu

Publicerad den av ruth louise

Högskolan Dalarnas stiliserade grå kurbitsar slingar sig över dokumentet jag öppnat på datorn.
Med tårade ögon och en tjock klump i halsen läser jag högt för för mig själv vid skrivbordet över matlådan på jobbet:

Examensbevis | Degree Certificate
Ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 7- 9
Degree of Bachelor of Arts in Secondary Education
Louise Norström xxxxxxxx-xxxx
Högskolan Dalarna den 9 februari 2024

Det låter så stort.
Speciellt på engelska.
Nu återstår det bara att söka lärarlegitimation.
Sen är jag klar med min resa mot att bli behörig lärare i bild.

Två år på någon slags paus är till ända.
Tiden har gått så fort på många sätt samtidigt som jag fått för mig att den stått stilla.
Eller snarare har kanske jag  förväntat mig det?
Förväntat mig att både omgivningen och människorna i den är sig lika.
Förväntat mig att allt ska vara på samma sätt.
Nu som då.

Det visar sig att jag har fel.
Tiden puttar oss alla framåt.
Utan att vänta in.
Utan att ta den minsta hänsyn alls.

När jag började studera var Kråkungen åtta år.
Han tappade fortfarande mjölktänder och tjatade om att vi skulle hitta på olika äventyr.
Jag förklarade situationen om och om igen när jag  upprepade mitt mantra;
”Snart är jag klar älskling då finns det massor med tid över för att leka”. 

Och det där då är plötsligt nu.
Men ändå inte.
För saker förändras , barn växer fort och tjat kan nästan obemärkt övergå i tystnad.

Det är två helger sedan nu som jag gjorde den hisnande upptäckten.
När maten var uppäten, disken bortplockad och de flesta måsten hade omformulerats till borden i tanken och mist sin tyngd, ropade jag från köket:

-Kråkis! Ska vi hitta på något?
…inget svar…
-Hallå!? Vill du hitta på något med mig?
…fortfarande ingen respons…

Jag reste mig från köksbordet och gick mot hans rum.
Där möttes jag av en stäng dörr.
Jag knackade och öppnade samtidigt.

-Varför svarar du inte? frågade jag.
-Hörde inte, mumlade han med blicken fäst på skärmen och fingrarna dansandes över tangentbordet.
-Ok!  Ska vi hitta på något tillsammans?
-Alltså…jag har precis startat en match här…kan jag få spela en liten stund först? svarade han. Fortfarande utan att titta på mig.
Jag kände hur det svindlade till lite men fann mig fort.
-Självklart älskling säg till mig när du är klar, sa jag och lämnade rummet.

Nu var det hans tur att ropa på mig.
-Mamma, stänger du dörren?

Jag läste någonstans att man spenderat 75% av tiden tillsammans med sitt barn när det är 12 år gammalt.
Till sommaren fyller han 11.
Jag förstår att det är nu som barndom sakta glider över i ungdom.
Och jag är inte riktigt redo för det här.

Kärlek

Publicerad den av ruth louise

Jag bläddrar bland mina anteckningar i telefonen.  Jagar efter en bra formulering, en fras eller något ord jag sparat på. Så gör jag ofta. Skriver ner saker som kommer till mig där jag är. Egna eller någon annans.  På baksidan av ett kvitto, på handryggen eller på något glatt godispapper jag hittar djupt ner i väskan. Sådär håller jag på. Sen överför jag orden och tankarna till mina anteckningar i mobilen och där ligger dom i väntan på att få bli återbrukade, ommodifierade eller citerade och vävas in i ett sammanhang.

Jag scrollar men hittar inget som väcker mitt intresse.

https://www.jacobsbergsfolkhogskola.s…
08:12 https://www.biskopsarno.se

Beslut baserat på rädsla eller tro och till…
igår En dag hände allt detta för längesedan

50 värderingar
igår Rätt, riktigt och viktigt

Fil
måndag Ägg

15 personer på plats
söndag Ingen ytterligare text

50-60.000
fredag Ord

Egentligen skulle jag behöva gå och lägga mig. Krypa ner under mitt tunga täcke som jag fick i födelsedagspresent. Det väger elva kilo och är ett helvete att bädda med, men himmelriket att sova under. Pappa sa alltid att jag skulle passa mig för att blanda ihop han där nere och han där uppe i samma mening. Jag undrar om det gäller platserna de håller till på också?

Årets bokrea har dragit i gång. Under flera år bekom den mig inte. Jag hade tappat lusten. Inte bara till böckerna. Nu är den väckt igen och jag hann köpa några på lunchrasten idag. I favoritaffären i min stad. Globe bokhandel. Där finns utöver alla romaner, noveller, diktsamlingar, faktaböcker och all annan litteratur, en uppsjö av fina block och anteckningsböcker. De utan linjer vill jag ha. Helst kvadratiska med svarta hårda pärmar. Bäst är de som har en gummisnodd att stänga igen med. Fast det är inget måste. Pennor har dom också. Med flödande svart bläck. Jag köpte refill till mina förra veckan. Det var tur, för idag tecknade jag slut på den med 0,7 millimeters udd. Det var tack vare bokrean och mitt fynd; 365 kreativa dagar, som bläcket tog slut. Jag började färglägga ett mönster. Det kändes rofyllt. Skönt. Jag får fylla på mer bläck i morgon. Då ska jag göra om akvarellfläckar till djur.

Det låter som om vi har små pipande fågelungar i vår fläkt. Det har vi inte. Både han och jag har lyssnat noga. Ljuden följer en loop. Vi resonerade oss fram till att fåglar är mer fria i sin sång. Det tar tid att vänja sig vid nya husljud. Sus i ledningar och knarr i golv. Om ett tag hör vi säkert inte kvittret längre. Eller så har fläkten hunnit gå sönder innan vi vant oss.

Planen var att jag skulle skriva ett bra och samlat blogginlägg idag. En text om vårvintertunga isar hade jag börjat formulera i tanken. Om det och lättheten barn har att lära känna nya vänner. Det blir sällan som man tänkt sig och nu är det försent att börja på något nytt. 22.17. Jag får borsta tänderna istället.

Med kärlek // Ruth Louise

Om att odla drömmar

Publicerad den av ruth louise

Lördag morgon.

Jag vaknar tidigt av mig själv i gryningsljuset. Vi har inga mörkläggningsgardiner i sovrummet än. Persiennen gick sönder när jag testade att dra i snöret. Nu har lamellerna fastnat i en liten solfjäder högst upp mellan rutorna. Jag ska dela på fönstret och knyta om den. Kanske i dag, men inte nu. Istället sträcker mig efter mobilen, ignorerar notiserna på skärmen och startar en podd om Kamala Harris. Jag vilar en stund till i värmen. Intervjuer med människor som känt USA:s vicepresident innan hon blev en av världens mäktigaste kvinnor blandas med hans snarkningar och snusande.

Efter en halvtimme kliver jag upp. Pussar honom lätt på axeln som ser ut att frysa och stoppar försiktigt om honom. Han grymtar till svar och ler i sitt gränsland mellan sömn och vakenhet. Jag ler tillbaka och fiskar upp en kimono som ligger på en stol bredvid sängen. En jag köpte på loppis i Gagnef. Grå med svart kurbitstryck på ryggen. 40 kronor betalade jag tanten som sa att den inte passade henne med så korta ben. Jag tror att den är stulen från ett hotell i Tällberg, tänkte jag säga men höll mig och gav henne två knöckliga porträtt av Astrid Lindgren istället. Vem var jag att döma som var i full färd med att köpa stöldgods?

Han hade en visslande Johanna i en av flyttkartongerna. Doften av Arvid Nordquists mellanrost sprider sig i köket när jag tvingar i mig mitt stora vattenglas med lime och bikarbonat. Jag har läst att det renar kroppen. I telefonen ser jag att de flesta av mina notiser handlar om fler tips på vad jag kan odla ute på balkongen.  I förrgår bad jag mina följare på instagram om hjälp. Jag vill skapa en oas här uppe för oss. Med blommor och ätbart i en salig blandning. Jag har fått massor av svar. Sociala medier är fantastiskt på många sätt.

Det känns ändå ovant att inte ha en bit mark att odla på och gräva i. Fast tänker jag efter kan vi ha potatisland hos mamma, tvärs över sjön och har vi tur får vi vara med och odla på Plätten här i Grangärde. Jag skrev ett blogginlägg om den för något år sedan när jag bloggade på tidningen Land. Om du vill finns inlägget att kvar att läsa om du klickar här; Skördemarknad i Grangärde

Jag häller upp en kopp kaffe – kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker – och börjar skriva ner allas tips på växter;

  • aster
  • chokladblomma
  • dhalia
  • eukalyptus
  • heilotrop
  • indiankrasse
  • jätteverbena
  • klematis
  • krasse
  • lavendel
  • luktärt
  • njurvinda
  • perlagon – i alla former och färger
  • petunia
  • physalis
  • pipranka
  • ringblomma
  • rondellpetunia
  • rosenskära
  • rosmarin
  • smultron
  • solros
  • syrenbuddleja
  • sömntuta
  • temynta
  • vallmo

Även om jag har blivit betydligt bättre på att vara i nuet, längtar jag efter våren när jag läser igenom listan. Jag häller upp en kopp kaffe till och surfar in på Impectas fröhandel på nätet. Det är många sorters drömmar man kan odla. Såna om en prunkande balkong på en herrgård, ett slut på Coronapandemin, en ingång till början på en roman och ytterligare en frilansdag i veckan tillexempel.

Vilka odlar du just nu?

Kärlek // Ruth Louise

Eftermiddag i februari

Publicerad den av ruth louise

Eftermiddag.

Jag äter grekisk yoghurt med müsli och på köksbordet är tre ljus tända. I mässingsljusstakar. Jag har en favorit. En sån där för stumpar med en nyckel på sidan, som man kan vrida upp allt eftersom ljuset brinner ner. På sjön åker bilarna runt runt på den plogade banan. Det var ett inlägg på Facebook i går om att man inte får köra senare än 20.00. Det stör. Jag hoppas att vi inte stör. Det är nytt att bo i lägenhet.

Det är konstigt att müsli och yoghurt kan kännas så torrt i munnen. Min blick följer en kvinna med spark. Hon har en hund. Snart smälter dom samman till en stor prick på väg mot strandkanten på andra sidan. Jag kisar och trasslar med glasögonen som har fastnat i håret uppe på huvudet. Läsglasögon. Men jag har ett brytningsfel också. Bland övriga fel. Som inte heller syns så väl för andra.

I mina öron spelar en podd om författarskap. Det är trevligt. Lugnt. Inget elände. Ingen pandemi. Inget krig. Stillsamma samtal om papperstjocklek och tryckerier i baltikum. Om dramaturgiska grepp och förlag som inte satsar på poesi och noveller. Det är så få som läser sånt idag säger dom i podden.

Under eftermiddagen har jag flyttat runt på småsaker i lägenheten. Kastat bort urtvättade t-shirtar och trosor utan resår. Nån ordning får det allt vara när man bor i en herrgård, tänker jag och ser hur högen med släng växer. Det sitter minnen i mycket. Nästan i allt. Jag minns till och med vad jag pysslat med när jag fått vissa fläckar. Jag har ett grått linne med en fläck från en mule på grönbete. Det är dags att göra sig av med sånt också. Så länge det finns liv finns det häst, sa en vän. Det har hjälpt mig mycket.

Kråkan är hos pappan. Johan är på möte. Jag är ensam.
Och äntligen känns det skönt.

Kärlek // Ruth Louise