Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.
Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.
Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.
Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.
Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.
I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.
Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.
Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.
Idag låg Meta nere en stund och för många kändes det nog som en mardröm.
Jag blev själv en smula Meta-pirrig som en av mina Facebookvänner uttryckte det på sociala medier efteråt.
Så skrev han är alla var trygga, tillbaka, inloggade och kunde läsa varandras statusuppdateringar efter en stund av digitalt mörker.
När allt var som vanligt igen.
För vi har verkligen vant oss.
Jag har en app som blockar mina klick på andra appar som stör mig under stunder då jag bestämt mig för att fokusera på annat än skräpmat för skallen.
Det är inte klokt hur många gånger om dagen jag på ren slentrian försöker ta mig in på någon av Metas plattformar och blir blockad.
En annan gång kanske jag berättar mer om det.
Nu har jag ett annat spår igång här.
Själv blev jag mest oroad över innehållet på mitt instagramkonto.
Där ryms så många ord och bilder jag bär närmast hjärtat.
En hel del fullt synliga.
Men de flesta arkiverade.
Undanstoppade och i tryggt förvar för privat bruk.
Till senare.
Till framtiden.
Till kommande projekt.
Till Kråkungen när han blir vuxen och vill läsa.
Eller?
Vänta nu…
Hur tryggt är det egentligen?
Att förvara sina minnen på en plattform där vi kallas användare?
För när du publicerar innehåll på Meta ger du dem en icke-exklusiv licens att använda och visa det innehållet i enlighet med plattformarnas användarvillkor och sekretesspolicy. Detta innebär att Meta har rätt att visa dina bilder för andra användare på plattformen och att använda dem för interna ändamål som marknadsföring och analys.
Jag äger fortfarande alla rättigheter till mina bilder och texter och får göra vad jag vill med innehållet jag publicerar utanför Metas plattformar.
Men ändå.
Det skaver .
Och tanken finns alltid i bakhuvudet att jag borde ta tag i det där med att flytta mina inlägg från instagram till min egen domän.
Därifrån till hit.
Till platsen jag själv skapat mig.
Bestämmer över.
Betalar för.
För alla dessa intryck som lett till uttryck. De vore hemskt för mig om allt försvann när jag nu ändå tagit mig tid att skapa avtryck.
Så får det bli.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Dagens Meta-mardröm blev den där sparken i baken jag behövde.
Den ledde till att jag sitter här och letar bland mina gamla grejer.
Vem vet.
Kanske delar ur den där shabby chic-bloggen jag skrev om i ett inlägg också kommer att hamna här.
Eller axplock från min tid som bloggare på tidningen Land.
Så småningom.
Vi får se.
Det finns så mycket jag vill spara på.
Vad som ska rymmas här har jag tid att fundera över.
Under resans gång.
I ett samtal med vännen C över telefonen kom vi fram till att jag borde samla ihop allt under en rubrik på bloggen.
Ur Arkivet
Ur Arkivet kommer du att kunna plocka fram en del av mina gamla guldkorn från så småningom.
Med ett klick eller två.
Kanske kommer du att känna igen dig i småbarnsåren?
Eller i den där längtan som bor i ett bröst?
Närheten och kärleken till en kärv Finnmark?
Kanske kommer du att hitta likheter i mina beskrivningar av utmattning.
En tröst i hur det är att möta en pappas död.
Och roligheter såklart!
Jag hoppas att du kan skratta när du letar efter saker i arkivet.
Inspirera dig vill jag såklart göra.
Förhoppningsvis får jag dig också att våga något som du egentligen inte törs.
Men nu har jag en fråga till dig.
Hur tänker du kring dina egna digitala arkiv?
Hur tar du hand om dina intryck, uttryck och avtryck?
Jag är räddare om mina nu än jag var i morse när jag vaknade.
Jag är faster till Ruth Astrid.
Den lilla människan är en av mina största idoler.
Jag kramar henne hårt och frågar om hon känner kärleken.
Hon kramar tillbaka och svarar på bohuslänska;
-Såklart jag gör faster, såklart jag gör.
Paus för att pusta ut och pussas i skidspåret.
Vilken helg va?
Med solsken, snö och kallgrader.
Jag har åkt längdskidor för första gången på evigheter.
Tack Finska Tigern för peppen.
Tack Nyhammars IF för lånet av skidor.
Det var helt fantastiskt.
Nu har jag ont i ljumskar, höfter och i rövskinken (som Kråkan säger).
Han kom förresten hit för en liten stund sedan, så nu är både hjärtat och huset fyllt med kärlek till brädden.
Frilansfredag och jobb vid datorn.
En paus för långpromenad med Emma och lilla Erik genom snö och sol.
Och så en tur ner på byn för att låna mig ett par längdskidor.
I morgon ska jag ut i spåret med Finska Tigern och Johan.
Strålande sol på promenaden i Norhyttan.
Nu sitter jag med min kaffekopp framför kaminen och datorn i knät igen.
Det är underbart att styra över sin tid såhär.
Tänk att jag följde mina drömmar om att bli frilansande skribent och lyckades!
När man fyller år får man fira födelsedagsafton, födelsedagsdagen och annandag födelsedag.
Det har min käraste Johan lärt mig.
Fyller man 40 får man fira extra.
Bodin med pompa, ståt och ballonger.
På födelsedagsaftonen firade jag med några få vänner.
En middag med pad thai, chokladtårta och riktigt nattsudd.
Musikquiz och TP långt in på småtimmarna.
Jag och Finska Tigern i köket i Norhyttan morgonen efter nattsudd
En födelsedagsdag med långpromenad tillsammans med älskad vän.
Mys med Kråkan och Johan resten av dagen.
Min födelsedagspresent till mig själv kom på posten också.
En miniprinter som hjälper mig att fylla mina svarta böcker med minnen.
Och så idag.
Annandag födelsedag med pulkaåkning och besök av svärfar.
Nu pysslar Kråkungen och jag med fotografier och ord.
Jag njuter av alla fina blommor jag fått.
Köket sprakar av färger och doft.
Pulkagänget!Födelsedagsbukett.
Jag lyfter på locket till lådan med noveller och anteckningsböcker, kikar ner i påsar och korgar med godsaker, vetevärme, tekoppar, en crockpot och massa annat fint.
Läser födelsedagshälsningar på sociala medier och i kort.
Jag känner mig älskad, bortskämd och uppfylld av nya minnen.
Vilken underbar grej att få fylla 40!
Katten Findus i berättelserna om Pettson och Findus, pratar om att fira födelsedag tre gånger om året.
Av den enkla anledningen att pannkakstårta är så gott.
Jag tänker att man får göra lite som Findus i pandemitider.
Sprida ut festligheterna en smula.
En sommarfest vill jag gärna ha.
Utomhus.
Så att många kan komma.
Men nu är det mitt i vintern.
Mitt i pandemin.
Nu ska jag bara njuta av ett par lediga dagar till och göra sånt jag tycker om tillsammans med människor jag älskar.
Pimpinellifolia Plena Finlands vita ros.
Farmor kallade den rakt upp och ner för finsk bondros.
Inga konstigheter och krusiduller.
Men det behövs inte heller på Finnmarken.
En favorit i min trädgård.
Vildvuxen.
Rufsig.
Alldeles underbar.
