Etikett: Anteckningar

Veckans lista – vecka 10

Publicerad den av ruth louise

Jag har lämnat Annika Norlin och hennes Stack bakom mig.
Det känns ekande tomt just nu, men  jag började på en ny bok direkt kvällen efter.
Det gäller att kroka goda vanor i varandra.

På sängbordet:

Samlade verk av Lydia Sandgren har länge stått i min bokhylla.
Jag har läst ett par sidor av och till.
Här och där.
Men aldrig fått upp flytet.
Nu ska jag ge den en ärlig chans för visst låter väl beskrivningen på Adlibris underbar?

Vinnare av Augustpriset 2020 i den skönlitterära klassen.

I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.

”Samlade verk” är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.

Gul som solen är den också.
Jag väljer ofta böcker på samma sätt som vin.
Etiketter, konvolut och bokomslag måste tilltala mig.

Titta så fin den är tillsammans med nyplanterade lilla forellbegonian och trätuppen.
I skivspelaren:

En låt jag återkommer till om och om igen är José González El Invento.
Jag varken förstår eller pratar spanska.
Ibland är det så skönt att lyssna på ett främmande språk.
Bara följa med.
Det tog lång tid innan jag sökte upp vad texten betyder.

Streamas:

Vi såg filmen Spaceman här om dagen.
En vemodig och egendomlig berättelse om ensamheten.
Som kan uppstå i tvåsamheten.
Regisserad av svenska Johan Renck.
Även känd som Stakka Bo.

Den har fått ganska svala recensioner.
Men jag och Johan blev tagna.
Har du sett den?
Vad tyckte du?

Veckans utmaning:

Jag slår två flugor i en smäll.
Rehabiliterar handen samtidigt som jag lär mig sticka sockor.
Nu har jag kommit till hälen.
På den ena.
Började på den andra.
Undviker problemet lite just nu.
Men innan veckan är över ska jag ha min häl och ett mer böjligt ringfinger.


Skriver du listor förresten?
Digitalt eller för hand?
Vad handlar listorna om?
Sparar du dina?

Jag är nyfiken.
Berätta gärna.
Vi kanske rent av kan byta ett par punkter på listorna med varandra?
Vad skulle hända då?
Kan man verkligen göra så?

Med kärlek

Små kontraster

Publicerad den av ruth louise

Isen sjunger sin vemodiga sång och norrskenet böljar bland stjärnor.
Jag står på balkongen med de stora pardörrarna öppna.
Fryser om mina bara fötter.
Drar i min kofta och försöker linda den hårdare om kroppen.
Kalluften strömmar in i lägenheten och jag hör hur han ropar inifrån värmen att jag ska stänga om mig.
Kontraster.
Jag älskar kontraster.

Söndag 19 februari – 2023

Publicerad den av ruth louise

Målar och lyssnar på en gammal intervju med Kristina Lugn.
Jag älskar hennes släpiga kärvhet och mörka humor.

Jag är rädd för tavlan med haren som simmar.
Vad menade Anna egentligen?
Jag ska måla fram ett vattenfall.
Jag såg det så tydligt när vi pratade.
Nu är allt bara öar av färgfält.

Tänker på powerpointen hon delade med mig.
Risktagande.
Förmåga att ta nya steg eller fördjupa en problematik.

Jag varvar mellan mina tre målningar.
Är väldigt produktiv i min långsamhet.
Men allt jag gör i
vattenfallet blir katastrof.
Jag jobbar på att stå ut och fortsätta måla där.

Vad händer om jag ger upp hela tiden?
Inget.

Vad händer om jag rådfrågar andra hela tiden?
Då upphör målningen att komma från mig.
Från mina egna rötter.

Jag beslutar mig för att jag ska börja arbetet med att teckna av den i morgon.

I skuggan från gatlyktors gula sken ser snöflingor svarta ut.

Publicerad den av ruth louise

I skuggan från gatlyktan ser jag en varg.
Det snöar.
Den står stilla och jag tycker mig se hur den tittar tillbaka på mig.

Den står helt stilla och mitt hjärta bankar när jag närmar mig den.
Den kryper undan litegrann när vägen kröker sig.

Den kryper undan och i mina ben pirrar det.
Förväntan.
Lite rädsla.
Kan det vara på riktigt?
När jag kommer närmare byter vargen skepnad.

När jag kommer närmare förvandlar den sig till en snöig tuja vid en postlåda.
Det är sju dagar efter tjugondag Knut.
Fast elen är rekorddyr har många valt att inte dansa ut julen än.

Fast elen är rekorddyr ser jag små varma lampor med vita toppluvor glittra i trädgårdar.
I fönstren på flera hus lyser adventsljusstakar.

Det lyser från adventsljusstakar och jag hör något som kraxar.
Kanske är det korpen?
Jag föreställer mig hur den cirklar över ett byte som vargen tagit.
Kraxandet närmar sig.

Kraxandet kommer från en äldre man med en jämthund i koppel.
Han hostar.
Kanske är det efter covid?
Det sprider sig rejält igen.
Fast har det någonsin slutat?

Har det någonsin slutat skapas små lösryckta berättelser inuti mitt huvud?
Direkt översatta från min fantasi.
Jag tror inte det.
Alltid har jag existerat tillsammans med påhittade historier.

Alltid har jag tänkt att det bara är nonsens.
Aldrig tidigare har jag klätt dom i bokstäver och ord.

Aldrig mer ska jag låta bli att skriva ner de historier jag alltid bär på.

Motsatser

Publicerad den av ruth louise

Ur anteckningar i telefonen;

Vardagseskapism
igår Ingen ytterligare text

Julklappar
lördag julklappar Arvid; akustisk gita…

Hylla 28. Fack 4
lördag Ingen ytterligare text

När man är riktigt lycklig har man just i…
fredag Ingen ytterligare text

Den grå vardagen behöver inte vara så…
fredag färgs

Johan Rabeus; självförakt är en pervert…
torsdag Ingen ytterligare text

Jag hade mina första utvecklingssamtal som mentor på gymnasiet idag.
Lite handsvett.
Annars gick det bra.

Efter jobbet handlade jag strumpor och kalsonger till Kråkan.
En ögonbrynspenna och ett nytt stickat pannband till mig själv.
Ett exakt lika stickat pannband som jag nyss köpt och tappat bort.
Nio par strumpor till Kråkan.
Lite nya mönster bara.
Annars precis lika som de tio par han tappat bort.

Jag fick syn på mig själv i en helspegel där på Lindex.
Under ett sånt där ljus som ska upplevas piggt och fräscht.
Kvinnan som mötte min blick i spegeln var motsatsen.
Blek.
Novemberglåmig.
Jag tittade på henne en stund.
Sen ringde det i min ficka.

Under samtalet vandrade jag omkring i butiken.
Nöp i kläder jag inte ville köpa.
Lyssnade.
Hummade.
Frågade.
La på.
Betalade.

-Det är så himla dyrt att tappa bort pannband och strumpor stup i ett, sa jag till henne i kassan.
Hon matchade belysningen och fnittrade som svar.

På vägen ut ur butiken mötte jag mig själv i spegeln igen.
Rödare i ansiktet.
Gladare mun.
Och ögon som tittade tillbaka med förväntan.

I morgon ska jag äntligen våga säga tack, men nejtack till att vara användbar.

Ur anteckningar i telefonen (fortsättning);

2500 poäng vid studenten
torsdag Ingen ytterligare text

Långsamma tider under 125. Snabba ti…
torsdag 125 och 5,6 är en vanlig dag utomhus

Motsatsen till lek är inte arbete
onsdag Det är depression – Själen är ett verb

Land- och sjöväder

Publicerad den av ruth louise

I Norrland en del sol ut med kustlandskapen och i norra fjällen, men i övrigt mulet och tidvis regn. 

Puschnotiserna i min telefon berättar att Talibanerna tagit över presidentpalatset och ska utropa islamiskt emirat. Jag ser en bild på twitter inifrån palatset och känner mig rädd, fast jag inte riktigt förstår varför och inte hänger med i allt.

Även i Svealand mycket moln, men främst över Dalarna väntas regn.

Vi åkte till skogen efter lunch. Packade med oss kaffetermos, en liten flaska kombucha och några kantstötta persikor. Det var lätt att fylla korgen med svamp idag. Men jag hade hjärtat i halsgropen på något vis. Det pickade snabbt och hårt. Jag blev anfådd direkt. När vi kom tillbaka till bilen började det duggregna.

Ner över Götaland växlande molnighet och lokala skurar.

Det är en sån där söndag igen när han den lilla lämnar mig och åker till sin pappa. Det känns tjockt och grumligt när jag pussar hans lingula hår och drar in doften av varm Kråkunge.

I södra Sverige blir det idag fortsatt blåsigt i västanvinden. 

Vi äter mikrad Västerbottenpaj och smörstekta kantareller framför tv´n till kvällsmat. Jag kan inte riktigt koncentrera mig på handlingen i serien vi börjat titta på. Det fattas en liten i soffan som pratar och stör. Tystnad kan nästan avbryta mer.

I morgon får Norrland sol varvat med moln medan det i söder rör sig in ett nytt regnområde över Götaland och fram på dagen i morgon även in över södra Svealand.

Jag går upp på vinden till ateljén. Det luktar rökelse och jag tänder några ljus. Med mig har jag en pappkasse med gamla Dagens nyheter. I morse gjorde jag en efterlysning i en grupp på Facebook där jag bad att få folks gamla tidningar. Men bara Dagens nyheter. Jag tycker bäst om layouten och papperskvalitén på den. Jag ska fortsätta arbeta med mina collage. I morgon kanske jag hinner köpa nytt färgband till skrivmaskinen.

Risken för bränder i skog och mark är stor eller mycket stor i delar av Skåne, på Öland samt i delar av norra Norrland.

Det var längesedan jag yogade. Kroppen känns stel och utan flöde. En kvinna som bor i huset kommer upp till mig i ateljén. Vi yogar tillsammans. Hon är klok och i hennes sällskap blir jag mer rationell.

Och så en prognos som sträcker sig fram till i morgon kväll och vi börjar med Götalands fastland.

När hon gått drar jag ett kort ur min lek ”The wild unknown – Animal Spirit” . Jag får upp gasellen. I boken läser jag om ökad medvetenhet, förmåga och sårbarhet. Jag stänger ateljén för kvällen. Går ner till lägenheten och äter upp den sista frostskadade lakritsglassen jag hittar i frysen. Magen porlar som en bäck om våren. I morgon är det måndag igen.

 

Kärlek / Ruth Louise