intryck, uttryck & avtryck
Måndag sextonde december.
Julen flyttar in.
Vi köper en dansk dyr och vacker gran av en gubbe i stan.
Den barrar redan i bilen.
Men det gör inget.
Vi klär den tillsammans.
Rörigt och kärleksfullt med massor av kulor.
Hörnet i vardagsrummet andas förväntan.
Jag har börjat slå in paket.
Måla mina egna julklappspapper och presenttaggar.
Nu kan julen komma.
Hur firar du?
Kärlek
Söndag sjuttonde november.
Jag väntar in vintern.
Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.
Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.
Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.
Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.
Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.
I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.
Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.
Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.
Hur är det för dig?
Kärlek
Det regnar.
Jag vabbar.
Isen på sjön ser bubblig ut från köksfönstret.
Mer i kikaren än på håll.
Påminner om designen på min favorittillbringare i glas.
En billig men högst trovärdig kopia av Klimchis snygga karaffer.
Det är både och det där med imitationer.
Men mest är det väl ett fattigdomsbevis för både köparen och skaparen.
Det regnar i februari.
Jag kokar te, smörjer med tigerbalsam, torkar kräks och kramar Kråkan.
Han har magmigrän och förkylning på samma gång.
Det är ingenting att ha.
Mellan omsorgerna har jag sträcktittat på Josephine Bornebusch serie Älska mig.
Under tiden har jag lagat hål i kläder och sytt fast tofsar och knappar på filtar och kuddar.
Händerna måste hållas sysselsatta.
Annars dubbelskärmar jag så lätt och missar allt som känns på riktigt.
När det regnar i februari kanske katter tror att det redan är mars?
Nere på gatan slåss två i mörkret.
I morgon får dom hålla sig inne.
På radions Land- och sjöväder är det gula varningar över Dalarna.
I mina öron låter uppläst oväder som poesi.
Upplevt oväder är något helt annat.
Med kärlek
Högskolan Dalarnas stiliserade grå kurbitsar slingar sig över dokumentet jag öppnat på datorn.
Med tårade ögon och en tjock klump i halsen läser jag högt för för mig själv vid skrivbordet över matlådan på jobbet:
Examensbevis | Degree Certificate
Ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 7- 9
Degree of Bachelor of Arts in Secondary Education
Louise Norström xxxxxxxx-xxxx
Högskolan Dalarna den 9 februari 2024
Det låter så stort.
Speciellt på engelska.
Nu återstår det bara att söka lärarlegitimation.
Sen är jag klar med min resa mot att bli behörig lärare i bild.
Två år på någon slags paus är till ända.
Tiden har gått så fort på många sätt samtidigt som jag fått för mig att den stått stilla.
Eller snarare har kanske jag förväntat mig det?
Förväntat mig att både omgivningen och människorna i den är sig lika.
Förväntat mig att allt ska vara på samma sätt.
Nu som då.
Det visar sig att jag har fel.
Tiden puttar oss alla framåt.
Utan att vänta in.
Utan att ta den minsta hänsyn alls.
När jag började studera var Kråkungen åtta år.
Han tappade fortfarande mjölktänder och tjatade om att vi skulle hitta på olika äventyr.
Jag förklarade situationen om och om igen när jag upprepade mitt mantra;
”Snart är jag klar älskling då finns det massor med tid över för att leka”.
Och det där då är plötsligt nu.
Men ändå inte.
För saker förändras , barn växer fort och tjat kan nästan obemärkt övergå i tystnad.
Det är två helger sedan nu som jag gjorde den hisnande upptäckten.
När maten var uppäten, disken bortplockad och de flesta måsten hade omformulerats till borden i tanken och mist sin tyngd, ropade jag från köket:
-Kråkis! Ska vi hitta på något?
…inget svar…
-Hallå!? Vill du hitta på något med mig?
…fortfarande ingen respons…
Jag reste mig från köksbordet och gick mot hans rum.
Där möttes jag av en stäng dörr.
Jag knackade och öppnade samtidigt.
-Varför svarar du inte? frågade jag.
-Hörde inte, mumlade han med blicken fäst på skärmen och fingrarna dansandes över tangentbordet.
-Ok! Ska vi hitta på något tillsammans?
-Alltså…jag har precis startat en match här…kan jag få spela en liten stund först? svarade han. Fortfarande utan att titta på mig.
Jag kände hur det svindlade till lite men fann mig fort.
-Självklart älskling säg till mig när du är klar, sa jag och lämnade rummet.
Nu var det hans tur att ropa på mig.
-Mamma, stänger du dörren?
Jag läste någonstans att man spenderat 75% av tiden tillsammans med sitt barn när det är 12 år gammalt.
Till sommaren fyller han 11.
Jag förstår att det är nu som barndom sakta glider över i ungdom.
Och jag är inte riktigt redo för det här.
Kärlek
En tunn is har lagt sig på sjön.
Och det ser ut som om hela universum breder ut sig under hans fötter.
Vi längtar efter skridskor vid Sjömagasinet, varm choklad och jullov
Söndag betyder stugbytardag och han ska till pappan bland de blånande bergen.
Våra hjärtan ömmar och det är en smula skavigt i oss båda.
Men det blir bra bara han kommer dit.
Som alltid.
När jag ringer senare på kvällen mumsar han chokladboll och myser i soffan tillsammans med gamla hunden Sippa Jansson.
Han har knappt tid att prata med mig.
Det är lugnt och tryggt.
Precis som det ska vara.
Jag skrotar runt i ateljén.
Jagar undan saknaden så gott det går.
Läser böcker och bläddrar bland papper.
Skriver anteckningar för hand.
Det är det enda sättet att få fatt i tankarna.
Datorns blanka tangenter fäster inte på mig som spretiga bokstäver gör.
Jag mäter mina målningar i mellanrummen.
Söker efter tavellister på nätet hos byggvaruhusen i stan.
Två målningar ska ramas in och förberedas inför kommande äventyr.
Det känns pirrigt.
I morgon ska eleverna få fotografera snöflingor och iskristaller.
Vissa hör inomhus nås aldrig av dagsljus den här tiden på året,
Då är det extra viktigt att fånga vintergators gnister, snöflingors mönster och skapa sin egen skimrande lilla värld.
Det är inte säkert att alla tänker på det.
Så jag hjälper till en smula.
Under hans fötter breder hela universum ut sig.
I morgon ska han vara med och spela livets första gitarrkonsert.
Kärlek//
Tisdag tjugonde juni.
Nu ligger Askeladden i sjön.
Vid bryggan där vi badar.
Kråkan har rott i den.
Det lärde han sig tillsammans med vännen Elsa på Leksand Sommarland.
Han vill döpa den till Äventyret.
Efter muminfamiljens båt.
Plötsligt ser jag hur hans ryggtavla liknar pappas och min.
Breda axlar och långa armar.
Det är egentligen självklart.
Vi är limpa av samma deg.
I början av juli fyller han tio.
Jag får hjärtskär av alltihop.
Tiden puttar oss framåt.
Hur mycket vi än stretar emot.
Det är midsommarveckan redan.
Jag har inte lyckats komma ner i varv.
Känner mig rastlös och vilsen.
Nästan vresig ibland.
Det tar en stund innan själakroppen landar i sommarlovslunk.
jag läser vidare i Jan Lindblads bok:
Tigrarna – Vårt största äventyr.
Tecknar och funderar.
Tar sats.
Det är tjugotre grader varmt i Bysjön.
idag simmade jag en kilometer.
Utan att sätta ner foten en enda gång.
Det hjälpte mig att hinna ikapp en smula.
Jag ska simma i morgon också.
Två ulliga måsungar bor på vår strand.
Kråkan vill döpa båten till Äventyret.
Sommaren har precis börjat.
Av de hundra vi får har vi åttio kvar.
Och redan nu har jag samlat på mig några riktigt fina.
Kärlek
Måndag tolfte juni.
Jag hämtar Kråkan bland de blånande bergen efter jobbet.
Bilen hittar nästan dit på egen hand.
Abborrberg är fortfarande en viktig bit av känslan och betydelsen av hemma för mig.
I den där tiden då för längesedan när var flicka.
När farmor bodde i sin lilla stuga.
Pappa levde.
Leif och Inger hade mjölkkor.
Och sommarloven kändes oändliga och var kantade med färskmjölk och nyplockade blåbär i farmors finporslin.
Den tiden i Abborrberg har präglat mig.
Men också tiden ganska nyligen när jag var en bäbismamma med en liten Kråkunge i famnen och bodde där uppe.
Den tiden då jag bar så mycket längtan.
Men jag visste inte riktigt till vad.
Tiden svindlar alltid när jag kör på grusvägen mot byn.
Hemma i Grangärde äter vi hamburgare på balkongen i kvällssolen.
Sen tar vi ett dopp tillsammans.
Bysjön känns kallare idag än i går.
Men Kråkan snorklar och plaskar omkring med sina simfötter.
Letar efter skatter på botten av sjön.
Det svala vattnet bekommer honom inte.
Han är uppslukad av sitt undervattensäventyr.
Jag klipper pilkvistar från en stenpir utanför Arkivhuset.
Vår trädgård sträcker sig ut i sjön.
Vi har en liten vik med stenig botten.
Piren.
Arkivhuset.
Stillheten.
Allt det hör till lägenheten i huset som vi hyr.
Huden knottrar sig på mina bara ben och armar i sommarvinden.
Uppe på land mekar Johan med en pump som ska vattna våra odlingar.
Med mjukt sjövatten.
Jag skickar en slängkyss till honom och får en tillbaka.
Livet är så vackert och jag är totalt närvarande i stunden.
Om några dagar får jag sommarledighet.
Ett betalt sommarlov.
Efter allt slit får jag min belöning.
Då ska jag först och främst vila.
Ta hand om mig själv.
Hitta tillbaka till det där vänliga mjuka tempot.
Möta upp mig själv.
Jag ska röra på kroppen.
Fylla på den med näring.
Och själen ska få sitt när jag påbörjar mitt stora somriga Tigeräventyr.
Med kärlek /
Torsdag åttonde juni.
Kvällssolen kysser min stökiga ateljé.
Skapar brunnar av ljus bland stafflier och målningar.
Försommaren gör Nordanvinden mjuk och fin.
Jag har kört fast med tigern och Jan.
Det är väntat.
Helt i sin ordning faktiskt.
Den kreativa krampen när något tar stopp har släppt en smula.
Tack vare min konstlärare Anna Carlson på Valand och hennes progressionskurva över den konstnärliga processen.
Jag ska vända bort målningen en stund.
Teckna lite istället.
men jag kommer mig inte riktigt för.
Jag har tusen idéer i huvudet.
Det är genomförandet som kärvar en smula.
Så jag tillåter mig att tomglo.
Sitta vid skrivbordet.
Studera skoggor och ljus.
Se på hur formerna ändrar skepnad.
Idag slutade älsklings-Kråkan tredje klass.
I morgon tar mina treor studenten.
Mellanstadiet och vuxenlivet.
Det väntar till hösten.
jag har växtvärk å deras vägnar.
För just nu är allt så högtidligt.
Ögonen tåras plötsligt.
Mitt under ett gokartlopp.
Eller under ett samtal.
Rösten känns tjock.
Bryts oväntat.
Inte helt ohämmat.
Men livet är så vackert och högtidligt i juni.
Och jag har känslorna lite utanpå.
Kärlek/
Söndag 12 mars – 2023
Processdagbok.
Konstnärlig gestaltning.
Jag och Kråkan testar skidorientering på förmiddagen.
Solen strålar från en klarblå himmel och vi hasar omkring i nästan en mil.
Sen grillar vi korv och min trötthet känns väldigt mycket mer överkomlig än i mitten av veckan.
Han åker till sin pappa på eftermiddagen.
Vi torkar tårar som vi gör varje stugbytarsöndag och jag går upp till ateljén.
Gårdagen var rolig.
Vi skrattade massor och lärde oss saker tillsammans alla tre.
Kråkan var bra på att ta regi och min sambo har guds tålamod med omtagningar.
Jag kastade rostmackor i hela köket och det var så skönt att få gå in i någon annans projekt och mest bara göra det jag blev tillsagd.
Jag släppte kontrollen och lät det bli som det blev.
Inga förmaningar.
Inget tjat.
Sketchen ändrade riktning flera gånger och manus skrevs om.
Det bekom inte min son det minsta.
Han var i processen och lät alla dörrar vara öppna.
Lyssnade på min sambo och mig som bollade idéer med honom.
Han kom med sina egna och tillsammans fann vi en form som fungerade.
Tecknandet har tagit stopp för mig.
Därför tar jag mig an den.
Jag låter måleriet vara och plockar fram mjuka blyertspennor.
Nyfikenheten ska få vinna idag.
Det är lärdomen från igår tänker jag och börjar skissa fram berg och former.
Jag ser att björkstammarna blir sneda, men jag låter det vara idag.
Jag drar raka streck med linjalen och lämnar det så.
Sen fyller jag på med ljus och skuggor.
Jobbar mer måleriskt än innan och jag dömer inget jag gör.
Det ska kännas som en skiss. Ett förslag.
Vad gör det om det inte blir som jag tänkt mig?
Jag sa till en av eleverna i veckan när han frågade om vi skulle hänga upp en uppgift i korridoren som färdigställts:
-Långt ifrån allt man gör är utställningsbart och det är underbart! Tänk vilken frihet det finns i att få skapa något utan att bli bedömd.
Han höll med mig.
Idag försöker jag leva lite som jag lär.
Vi tar oss upp på Uvberget.
Mina andetag är stora.
Jag sitter tungt på toppen.
Tittar ut över Uvtjärns is.
Ser min moster och hennes familj långt där nere.
Tryggheten.
Barndomen.
Minnena.
Jag blundar och låter solen värma min panna.
Det är som om naturen säger till mig att andas, slappna av och bara vara.
Släpper på knutar och skav.
Fyller på med inspiration och kreativitet.
Mjölken till kaffet blev bortglömt.
Men Kråkan dricker varm choklad.
Jag låter handen smeka över skrovlig bark.
Lyssnar på ljudet från prassligt fjolårsgräs.
Plockar en bukett vasstrån.
Hemma i ateljén målar jag vidare på björkstammar.
Jag har hittat fram till mina rötter.
Det säger Anna.
Det ser jag.
Lager på lager.
Jordiga färger.
Jag vågar ta ut en riktning.
Utan att fråga någon annan om råd.
När man vänder på stenar blir det ringar på vattnet.
Nu förtiden kluckar det vänligare inuti mig.