Den nionde januari tjugotjutvå postade jag den här bilden i mitt flöde.
Jag hade hade åkt skidor på sjön och skulle till att äta frukost. I bildtexten står också ”I morgon startar vårterminen och jag ska börja min resa mot att bli bildlärare. Det pirrar i magen och jag känner mig förväntansfull”.
I tisdags hände det som jag då hade som mål.
Jag skrev på en tillsvidareanställning.
Nu har jag en fast tjänst som bildlärare på VBU och det känns helt fantastiskt och lite overkligt.
Chat GPT har räknat ut att är ettusentrettioen dagar mellan den där bilden jag postade och tisdagens händelse.
Ettusentrettioen dagar.
Vissa har varit rejält utmanade.
Jag har stressat, sovit dåligt, gråtit och fått göra om.
Men jag har också lyckats, firat, känt mig stolt och lärt mig otroligt mycket.
Och inte en enda gång har jag tänkt tanken på att ge upp.
Tack vare min livskamrat @bodinjo har pusslet som mamma, sambo, student, lärare, konstutövare och människa fungerat. Utan honom hade det varit så otroligt mycket svårare.
Han har peppat, stöttat, uppmuntrat och tagit hand om Kråkan när jag suttit på helger och kvällar med kurslitteratur, deadlines och alla vanliga arbetsuppgifter som läraryrket innebär.
Jag har under den här perioden förstått hur viktigt det är att:
✨ Följa sina drömmar
✨ Formulera sitt varför
och framförallt
✨Finna en människa som tror på en när man själv tvivlar
Det gör all skillnad.
Nu kan jag andas ut.
Äntligen.
Så tack till min egen envishet och målmedvetenhet.
Tack också för Johan och Kråkans kärlek, förståelse och uppmuntran.
Tack till vänner och övrig familj som haft överseende med att jag prioriterat annat.
Och till kollegor som hejat på och hjälpt till när det kört ihop sig.
Tack ♥️
Och till dig som bär på en dröm och en längtan efter något annat.
Du kan.
Du vågar.
Gör det bara.
Börja nu.
