En helg i april

Publicerad den av ruth louise

I kalla januari fyllde han år.
Min älskade J.
I födelsedagspresent av mig fick han konsertbiljetter till Amanda Bergman.
Och övernattning på hotell i Karlstad.
Under en helg i april.

När man sitter där i midvintern och bläddrar i kalendern,
lägger in datum långt bort i april känns det så avlägset.
Det är fint att ha något att se fram emot tillsammans.
Och ännu finare att uppleva det ihop.

En bildbomb light och ett lyssningstips kommer här.

En av de bästa konserter vi varit på. Amanda Bergman – embrace for a second as we die på Scalateatern i Karlstad.

↑ Lyssningstips här ↑

Hotellfrukost. Bland det mysigaste jag vet.
Vi hann med att besöka Lars Lerins Sandgrund också.
Underbar flaskpost.
Jag fastnar ofta för små detaljer. Älskar tillexempel att gå på Etnografiska museet.
Jag fastnar ofta för små detaljer. Älskar tillexempel att gå på Etnografiska museet.
Underbara akvareller. Som små nedslag ur en svunnen tid.
Ljuvligt fotografi av Lerin på utställningen.
Fikapaus i Karlstad. Ja, solen sken 🙂
Kattig gatukonst.

Med kärlek och mot nya äventyr
Ruth Louise
🖤

En (miss)lyckad dag

Publicerad den av ruth louise

Det pågår något i bildsalen och på konsthallen Meken just nu.
Inte en färdig utställning.
Inte något som väntar på att bli betraktat på avstånd.

Snarare ett tillstånd.
En process.
En plats där något händer medan vi är där.

Under några veckor i vår får jag tillsammans med mina elever vara en del av projektet Modellen – (miss)lyckad dag? .
Ett projekt som konstnären och kuratorn Aleksandra Jarosz bjudit in oss till.

Vad är egentligen en misslyckad dag?

Är det den som inte blev som vi tänkt oss?
Den som inte gick att planera?
Den som sprack i kanterna och inte gick att samla ihop till något snyggt och begripligt?

Eller är det just där någonting börjar?

Projektet tar sin utgångspunkt i en idé från 1968 när konstnären Palle Nielsen förvandlade Moderna Museet till en lekplats. En plats där barns lek inte bara var lek utan en modell för något större. Ett annat sätt att organisera världen. Ett friare, mer kollektivt sätt att vara tillsammans.

Läs mer här ➛➛➛ Modellen-en modell för ett kvalitativt samhälle

Nu, över femtio år senare, får den tanken röra sig igen.
Men inte som en nostalgisk tillbakablick.
Utan som en fråga riktad rakt in i vår samtid.

För vad har hänt med leken?
Med friheten?
Med vår förmåga att vara i det som inte är färdigt?

Vi lever i en tid där mycket ska mätas, optimeras och fungera. Där utbildning ofta pressas in i ramar som inte riktigt rymmer det oförutsägbara. Och kanske är det just därför det känns så viktigt att få vara i ett rum där det motsatta får existera.

I konsthallen och bildsalen arbetar eleverna inte mot ett tydligt slutresultat.
De deltar i workshops, samtal, experiment.
De provar, misslyckas, gör om.
Eller låter bli att göra om.

Och i det uppstår något som inte går att planera.

Bild lånad från projektet. Fotograf: Aleksandra Jarlas

Begreppet “den misslyckade dagen” blir här nästan som en metod. Ett sätt att närma sig det som annars lätt sorteras bort. Det som inte blev effektivt. Det som inte gick att använda. Det som gick sönder.

Men också det som öppnar något.

Det finns en tanke i projektet om att vi kanske behöver omvärdera vad vi menar med framgång. Att den inte alltid ligger i resultatet utan i mötet. I det som händer mellan människor när kontrollen släpper lite.

När något får vara ofärdigt.

Det är något särskilt med platsen också.
Meken, det gamla järnverket, där produktionen en gång styrde allt.
Där rytmen var given.
Där arbete var centrum.

Bild lånad från projektet. Fotograf: Aleksandra Jarlas

Och nu, för oss i projektet, är det ett rum för något helt annat.
För det som inte producerar.
För det som inte måste leda mot ett tydligt mål.

Kanske är det där, i det till synes oproduktiva, som något verkligt värdefullt uppstår.

Jag tänker på mina elever.
På deras mod i att gå in i det som inte är självklart.
På deras sätt att navigera i det öppna.

Och jag undrar:
Har de fortfarande kvar något av det där som Nielsen såg hos barnet?
Den där förmågan att leka utan mål?

Eller har vi redan lärt dem att anpassa sig för mycket?

Kanske är det just därför sådana här projekt behövs.
Som små motrörelser.
Som påminnelser.

Att en dag som inte blev som planerat
inte nödvändigtvis är en förlorad dag.

Utan kanske början på något helt annat? Något nytt vi inte fått fatt i annars?

Medverkande
Kurator och konstpedagog: Aleksandra Jarosz Laszlo
Producerat av: Meken Konsthall, Smedjebacken
I samarbete med: VBU (Västerbergslagens utbildningsförbund)
Pedagogiskt program: Aleksandra Jarosz Laszlo, Louise Norström och Pontus Pettersson
Grafisk form: Aleksandra Jarosz Laszlo
Fotografi & dokumentation: Aleksandra Jarosz Laszlo och VBU elever
Följ projektet på @mekensmedjebacken

🖤 Ruth Louise

 

Morgonritual

Publicerad den av ruth louise

Nästan varje morgon innan jobbet.
Innan duschen.
Före tandborstningen och letandet efter kläder.
Innan jag väcker Kråkan och den första koppen kaffe, går jag på promenad.

Inte långt alls.
Det blir knappt två kilometer.
Inte fort alls.
Det handlar om att väcka kroppen lite långsamt.
Att låta nattens drömmar sakta silas ner från mitt undermedvetna och landa inuti mig någonstans.

Oftast går jag i tystnad.
Ibland med radio i öronen.
P1 tycker jag om.
Men det kan vara lite utmanande med nyheter, krig och elände så tidigt på morgonen.
Jag behöver bygga upp mig själv först.

Krama Kråkungen.
Dricka den där koppen kaffe.
Släppa av honom vid skolan.
Vinka hejdå och säga jagälskardig i en inandning.
Få höra det tillbaka.
Efter det är jag redo för nyheter.
Men inte på morgonpromenaden.

/R.L

Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt

Publicerad den av ruth louise

Här på SMHI finns Lisa Frost med en land och sjörapport.

Vilket passande namn för en meteorolog.
Undra om det är taget?
Jag minns faktiskt en morgon för några år sedan, när jag som vanligt  lyssnade på P1.
Lisas röst lät så annorlunda och jag reagerade direkt.
Sen berättade hon att hennes farmor precis gått bort.
Att farmodern alltid lyssnade alltid på P1.
Och att Lisa blev berörd av att läsa prognosen.
Men jag ska göra ett försök i alla fall, sa hon.
Vi är så många som försöker göra det vi ska.
Tidigt på morgonen dessutom.

Vi är inne i en ostadig väderperiod då flera lågtryck med tillhörande regn passerar nordost eller norrut över landet. 
Från i natt kan det åter igen komma stora regnmängder i Västernorrlands län och för det har vi en gul varning för regn utfärdad. 
Och det finns även gula varningar för höga flöden utfärdade för Moälven och Nätraån i Ångermanland. 
Prognosen gäller fram till i morgon kväll och vi börjar med hela Götaland med Öland och Gotland.

Vi var till Gotland  för första gången i somras.
Jag, Johan och Kråkan.
Hälsade på min vän K från gymnasietiden.
Hon bor innanför ringmuren och på baksidan av hennes lägenhet, precis utanför balkongen, fanns en stor och gammal ruin.
Allt var så vackert och annorlunda mot här hemma.
Stockrosor mot jordnära och pastelltonade hus.
Det varma och mjuka ljuset över horisonten.
Vi åkte färjan över till Fårö.
Badade i havet.
Vandrade bland raukar.
Kastade boll på stranden och jag läste i Lena Anderssons bok Studier i mänskligt beteende.
Jag är fortfarande inte klar med den.
Mina fem omlån på biblioteket är förbrukade.
Kanske borde jag ge upp?
Men jag tyckte väldigt mycket om Egenmäktigt förfarande.

Mycket moln och flera portioner med regn passerar åt nordost över området.
Lokalt kan det vara inslag av åska. 
I natt bildas också dis eller dimma och då åtta till tretton grader och i morgon tolv till sjutton grader och sydlig eller sydostlig vind,
i morgon friska till lokalt hårda vindbyar. 

Natten mellan fredag och lördag sov jag tio timmar och tjugotre minuter.
Det är något slags sovrekord i modern tid för mig.
Jag tror att själen är en smula sliten.

Hela Svealand. 
Mulet eller mulnande och flera regnväder passerar åt nordost över området. 
I morgon eftermiddag väntas tillfälligt uppehåll innan nytt regn drar in.
Temperatur i natt åtta till tretton grader och i morgon tolv till sjutton och sydlig eller sydostlig vind.

Vi måste verkligen ösa ur båten.
Jag har sagt det högt till min familj flera gånger.
Men det verkar bara vara jag som kommer ihåg.
Äventyret som Kråkan döpte båten till.
Det skulle vara så drygt om den sjönk och hamnade på Bysjöns botten.
Johan köpte den för en filminspelning.
Askmannens ö heter filmen.
Under sommaren har Kråkan rott ut i den själv och fiskat.
Dragit upp några gäddor.
Tillsammans med kompisar och ensam.
Han är tolv och jag förstår inte vart tiden tar vägen.
Det är ett genomgående tema för mig.
Tid som tycks försvinna.
Jag borde se det här som ett tecken.
Att jag ska släppa tangenterna nu, tvätta penslarna och gå ner till båten.
För snart börjar det skymma och när jag är skapar upphör tid och rum att existera.
Det vet jag med mig.
Men det är synd att bryta ett kreativt flöde.
Det vet jag också, för det är svårt att hitta tillbaka till känslan efter en paus.
Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt.
Lisa kan ju lite ha fel ibland.
Hon också.

Med kärlek

 

Och jag vill påminna dig om att älska

Publicerad den av ruth louise

Tisdag nionde september.
Igår tog våra hundra sommardagar slut.
Och jag vill påminna dig om att älska.

I min telefons röstmemo finns den dyrbaraste inspelningen jag har.
Den är från den tjugonde maj på Falu Lasarett.
Ljudet är min mammas röst som säger att hon älskar mig.
Två dagar senare dog hon vid min sida.

Jag ska vara ärlig.
Det har varit den sorgligaste och bedrövligaste sommaren i mitt liv.
Jag har fått uppleva den som föräldralös här på jorden.
För nu är både mamma och pappa i himmelen.

Jag är fyrtiofyra år gammal.
Storasyster till en lillebror.
En helt ny värld att navigera i.

Han klarar sig själv såklart.
Har en fin familj och ett bra jobb.
Så för det oroar jag mig inte alls.
Men det är något med att vara äldst.
Kanske för att jag fortfarande känner mig relativt ung.
Det varierar ju från dag till dag såklart.
Och för det mesta känner jag mig inte tillräckligt gammal för att vara äldst.

Hur som helst.
På något sätt går livet vidare.
Fråga mig inte hur.
Men det har nog att göra med att tiden knuffar oss framåt.

I början överlevde jag mest.
Nu börjar jag hitta nya vägar.
Vissa dagar känns det enkelt att leva.
Andra ligger gråten nästan utanpå.
Då är det kämpigt att vara Ruth Louise.

Glädje och sorg kan rymmas i samma människa.
Samtidigt.
Sida vid sida.

Kristina lugn skrev så klokt i sin diktsamling Hejdå, ha det så bra:

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det, 
blir man aldrig glad. 

Sorgen är sannerligen ett arbete.
Det finns inget som gör en så trött som att bära på sorg.
Det finns heller inget sätt att slippa undan.
För någon.

Men så länge vi har varandra.
Under vår stund på jorden,
jag och mina människor
i mitt lilla hörn av världen,
tänker jag fortsätta säga att jag älskar dom jag älskar.
Bråka kommer jag också att göra ibland,
men nu är jag noggrannare med att bli sams.

Förlåta är viktigt.
Och att dela på allt mellan skratt och gråt.
Mellan himmel och jord.
Och älska.
Det är viktigt.
Sa jag det?

Ur Höstvisa av Tove Jansson

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, 
Nu blir kvällarna kyliga och sena. 
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött, 
och med ens så förfärligt allena. 
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, 
går och tänker på allt det där man borde. 
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, 
och det är så väldigt lite jag gjorde. 

Skynda dig älskade, skynda att älska, 
dagarna mörknar minut för minut. 
Tänd våra ljus, det är nära till natten, 
snart är den blommande sommaren slut…

Ur den Svarta boken. Mixed media/collage.

 

Med kärlek

I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.

Publicerad den av ruth louise

Sveriges nationaldag.
Det regnar.
Luften känns varm fast min väderstation bara mäter 13 grader.

Jag har plockat en bukett syrener i trädgården vid sjön.
Doften sprider sig i ateljén och regnet smattrar mot plåttaket.

Vädret.
Något som jag och mamma ofta pratade om.
Varje dag faktiskt.
Nu finns hon inte mer.

Den 22 maj slutade hennes hjärta som varit så varmt och vänligt att slå.
Då somnade min älskade lilla mamma in i sängen bredvid min efter en tids sjukdom.

Jag hade fönstret på glänt hela natten.
Det kändes på något sätt som att vi båda visste att själen behövde få släppas fri.

Jag var så rädd och trygg på samma gång där på lasarettet.
Svettades och frös.
Försökte läsa i min bok.
Tecknade av den sjukhuskonst som hängde i mammas rum.
Lyssnade till hennes andetag och till  tv:n som stod på med låg volym.

Jag ringde hem och pratade med Johan om min rädsla.
Han gav mig en liknelse som blev en mental livboj för mig det sista dygnet med mamma.

Han målade upp en bild om hur det kan vara när man lyfter med ett flygplan.
Vi är båda flygrädda.
Jag tror att mamma också var det.
Men jag vet inte riktigt.
Hon var tuff också.
Åkte motorcykel i ungdomen.
Och vi har varit till Kreta och Mallorca tillsammans.
Inte tror jag att hon var rädd då.

När man lyfter med det där planet kan det vara turbulent.
Allt går så fort på startbanan.
Det finns ingen väg ut.
Motorerna rusar.
Man sitter fast och får förlita sig på andra.

Planet tar ett litet skutt och lyfter.
Det suger i magen.
Skumpar och skakar.
Alla obekanta ljud och dofter registrerar sinnet som direkt fara.

Planet stiger och stiger.
Flygvärdinnornas skannas av.
Är leendet lite stelt?
Är blicken orolig?
Handsvett.
Tunnelseende.
Svårt att få luft.

Sen kommer man upp på höjden.
Ett lugn infinner sig.
Kanske till och med en förväntan.
Där ovan molnen är himlen alltid klar.

-Kan det vara så att färdas mot livets slut? frågade han mig.

Jag höll hårt i den liknelsen det sista dygnet.
Jag höll dig och mig.
Tänkte på mammas tillstånd som det där planet.
Bytte ut flygvärdinnorna mot sjukhuspersonal.
Själv hade jag inget annat val än att stå kvar med båda fötterna på jorden.
Tvingades släppa kontrollen.
Och till sist släppa dig fri.

Jag kysste dig på pannan otaliga gånger under natten.
Berättade för dig hur mycket jag, min lillebror och dina barnbarn älskar dig.
Hur trygg och hållen du var.
Och jag sa att jag lovade att inte lämna din sida.

Vi tog oss igenom så mycket under livet och det sista halvåret var vi närmare varandra än vi varit sen jag var ett litet barn.

Hur gör man med tomheten som ekar i ett bröst?
Hur navigerar man i ett inre landskap som plötsligt känns så ensligt?
Nu är jag äldst i den familj som en gång var du, jag, pappa och lillebror Stefan.

Jag är 44 år.
För ung för att vara utan föräldrar på jorden.
Samtidigt känner jag mig gammal.
Jag tror sorgen får själen att åldras.

Nu är det femton dagar sedan jag fick ta farväl av dig.
Jag har tagit upp telefonen så många gånger för att ringa och berätta något.
Gamla minnen och nya upplevelser känns halva utan att du finns och fyller i.

I min telefons röstmemo finns en inspelning från den 20 maj.
Jag säger
-Du, mamma, jag älskar dig så mycket.
Hon svarar
-Jag älskar dig så mycket, så det finns inget annat på hela jorden som jag älskar som dig.

Min röst är tjock och skrovlig av gråt.
Din är märkt av sjukdom, oro, sömnbrist och mediciner.
Det är det vackraste ljudet jag vet.
När en människa säger jag älskar dig till en annan.

Här på jorden där jag är kvar, föreställer jag mig hur du sitter i en himmelsk berså tillsammans med mormor och hunden Sigge.
Jag tror att solen värmer, att kaffet smakar gott och att de första pionerna börjat slå ut i trädgården precis vid din sida.
Du har en mumsmums till kaffet.
Sigge tigger och du trätar lite på honom.
Sen får han ändå smaka, precis som det alltid varit.

På sjukhuset bad jag personalen att kasta din benprotes.
Äntligen slipper du den.
För där du är nu är kroppen frisk och stark.
Jag hoppas att du cyklar och badar.
Går utan skor inomhus.
Barfota med tio friska tår och mjuka fötter.
Njuter av all kärlek och värme omkring dig.

Vi som är kvar, vi klarar det här.
Det tar bara lite tid att hitta nya vägar.

Inuti mig bär jag skiftande väderlekar.
Aprilväder kanske.
Sol som strålar när jag minns något roligt du sagt eller gjort.
En plötslig störtskur när jag kommer på att du inte finns här hos oss länge.
Skratt blandas med gråt.
Sorgen är randig och vägen jag går på är okänd och ny.

Det kommer en tid så småningom när inutivädret är mer stabilt.
Men nu låter jag himlen öppna sig över mig.
Jag låter solen bränna mitt skinn.
Stormen slita i mitt hår.
Vinden smeka min kind.
För i allt det där finns du.

Flyg högt nu älskade älskade mamma.
Jag kommer efter.
Men inte än.

“I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.” – Siv Andersson

Om obegripligheter och vikten av kontext

Publicerad den av ruth louise

Det ser ut som en vårdag utanför ateljéfönstret trots att det är i mitten av januari. 
En fluga har vaknat till liv av elementets värme. 
Den irriterar mig med sitt surrande och dunsande mot rutorna.
Jag trycker ett ritpapper mot den och den tystnar.
Lämnar efter sig en liten fläck som drar åt brunlila på fönsterbågen.

Världen där ute är hård och hal.
I tisdags dog David Lynch.
Jag sträcktittade på Twin Peaks och läste The Secret Diary of Laura Palmer.
Det var runt 2010.
Undra vart DVD-boxen och boken tagit vägen?
Kanske ligger de i någon kartong i uthusen hos mamma.
I fukt och kyla.
Jag får leta till våren.

Då är flugorna i ateljén inte lika irriterande.
Det är konstigt.
När saker och företeelser är tagna ur sitt sammanhang, förlorar de kontext.
Förargar.
Det får mig att tänka på konsten.

Kazimir Malevitj konstverk Black Square från 1915. Bild lånad från tate.com

Till exempel på Kazimir Malevitj konstverk Black Square från 1915.
En enkel, svart kvadrat på en vit duk som väckt så många reaktioner.
Undra hur många gånger jag har hört ”det där kan ju till och med jag måla.”
Och utan att förstå sammanhanget blir den bara det.
En svart kvadrat som vem som helst kan måla.

Men konstverket har en stor symbolisk betydelse inom konsthistorien.
Den markerar ett tydligt steg från traditionellt måleri till abstrakt konst.
Vet man inte det och ser på målningen tagen ur sitt sammanhang kan den verka obegriplig och meningslös.

Det liknar en vårdag utanför ateljéfönstret.
Nyss surrade en fluga slött i värmen här inne.
Men jag vet att det är i mitten av januari. 
Det kan jag inte bortse från.
Hur mycket jag än längtar efter våren har vi mycket av vintern kvar.

Det jag kan är att fylla mig med en känsla och ge uttryck för den.
Jag kan måla med värme och ljus som jag längtar efter.
Skriva om blicken som faller på årets första tussilago i diket under en promenad i mina joggingskor.
Föreställa mig hur en bäck om våren porlar och leker.
Eller hur en kopp kaffe mot väggen i vårsolen smakar.

”I don’t know why people expect art to make sense. They accept the fact that life doesn’t make sense,” – David Lynch

Ofta förväntar sig människor att konst ska vara begriplig, föreställande och logisk.
Något att hålla fast vid.
En förklaring.
Men livet självt är fyllt av kaos och obegripligheter.

I David Lynch Twin Peaks är verkligheten fylld av mystik och en surrealistisk känsla.
Tv-serien blev en tittarsuccé och är ett kulturellt fenomen.
Kazimir Malevitjs målning symboliserar en övergång mellan två epoker i konsthistorien.
En svart kvadrat som målades för 110 år sedan skapar än idag reaktioner.

Själv skriver jag.
Målar och fotograferar.
För många är nog det jag gör helt obegripligt.
Andra uppskattar mina uttryck.
Oavsett vad har jag ett behov av att fortsätta.
För konsten tar mig till nya platser och sätter mig i oväntade sammanhang med andra som också delar en bit av min värld.

Och flugan som jag för en stund sedan tystade för alltid.
Nu ångrar jag mig lite att det blev så.
Jag hade kunnat släppa ut den på vinden.
Låta den surra där i väntan på våren.
Då hade jag inte blivit störd.
Men troligtvis hade jag inte heller börjat skriva.

Så i sammanhanget blev flugan avgörande och jag en del av insektens kontext.
Kanske var det irriterande surret inte alls ett hinder.
Snarare vägen till min text.



Om att röra sig i gränslandet

Publicerad den av ruth louise

Jag rör mig i gränslandet mellan akvarellens tunna lager och akrylens fetare.
Tvivlar på vad jag kan.
Att jag överhuvudtaget kan.
Det pågår i mig just nu.

Men låter jag inte penseln möta min duk, händer inget.
Jag får bara stå ut.
Lager för lager.

Kanske målar jag över allt.
Börjar om.
I gränslandet är det bara jag som bestämmer.
Och det är det jobbigaste av allt.

 

 

 

 

 

Anteckning till mig själv

En natts sömn och en halv arbetsdag som förflutit.
Målningen känns något bättre.
Har beslutat mig att låta den vila.
Inte göra något drastiskt.
Men låta färgskalan spilla över på en gammal målning.

I bilen till jobbet lyssnar jag på ”Den Framgångsrika kreatören”.
Ett samtal mellan konstnärerna Karin Holmström och Nadja Wedin.
Inspireras.
Känner igen mig.

Det blir viktigare och viktigare för mig vad jag fyller mellanrummen med.
I gränslandet mellan jobbet och hemma.
I gränslandet mellan sömn och vakenhet.
I gränslandet mellan vila och aktivitet.

Fyll inte mellanrummen eller gränslandet med detta:
Nyhetsrapporteringar – skapar oro.
Slöscrollande på sociala medier – skapar passivitet och hjärndimma.

Jag ska bli drottning av Gränslandet.
Där ska landskapet bestå av tunna lasyrer, tjock färg, fotografier och ord.
Jag tar på mig den osynliga kronan nu.

Det har nog med åldern att göra

Publicerad den av ruth louise

Den bistra vintern är borta.
Under dagen har den förvandlats till mjukt snöslask och hård is.
Det blåser.
Pappa avskydde blåsväder.
Farmor brukade säga att man i alla fall slapp andas gammal luft.
Själv blir jag lite orolig av vinden.
Lite vresigare.
Men det kan vara åldern också.
Jag har blivit egensinnigare.
Det märker jag hos mig själv.

Jag klädde mig för midvinter i morse.
Tog på mig den en stora kappan i dun som påminner om en sovsäck och når mig ner till vaderna.
En knallblå mössa.
Farmors gamla blommiga scarf.
Och yllevantar hon stickat.

Det var tio minusgrader när jag gick till bilen på morgonen.
Men när jag under eftermiddagen åkte ner till stan för att vara med på ett möte, visade den stora digitala informationsskärmen fyra plus.
Jag sprang mellan våningarna på FolketsHus för att hitta till ett mötesrum.
Klädd för en polarexpedition.

Svettig landade jag på en stol i kulturskolechefens kontor.
Lite sen som alltid.
Där satt också kommunens verksamhetschef för kultur och ungdom.
Förbannade mig själv för att jag är tidsoptimist och för att jag klätt mig så ordentligt.
Det har nog också med åldern att göra.
Inte att vara sen.
Det har jag alltid varit.

Lokal kulturdialog.
Det handlade mötet om som vi tre samlats för.
Viktigt.
Intressant.
Inspirerande.
Vår ambition är att blåsa liv i kulturlivet i vår lilla kommun.
Nu för tiden befinner jag mig i sammanhang som jag för fem år sedan inte ens kunnat drömma om.
Fast det har inte med åldern att göra.
Det handlar om att jag har skapat mig en tillvaro där jag kommer till min rätt.

För mig har det varit så lätt att vara fel.
Genom större delen av livet.
Och jag har nog alltid varit en smula egensinnig.
När jag tänker efter.

Stjärnenätter

Publicerad den av ruth louise

Lördag fjärde januari.

Det är spik i himlataket över hemmastranden.
Termometern visa 20 grader kallt.

Det gnisslar och knarrar under mina vinterskor.
Isen sjunger.

Ett försiktig norrsken böljar över den frusna sjön.
Ögonen finner nya stjärnor i takt med att blicken vänjer sig vid mörkret.

Stjärnenätter.
Jag känner mig levande i stjärnenätter.

Har du sett norrsken någon gång?

 

Kärlek