Jag rör mig i gränslandet mellan akvarellens tunna lager och akrylens fetare.
Tvivlar på vad jag kan.
Att jag överhuvudtaget kan.
Det pågår i mig just nu.
Men låter jag inte penseln möta min duk, händer inget.
Jag får bara stå ut.
Lager för lager.
Kanske målar jag över allt.
Börjar om.
I gränslandet är det bara jag som bestämmer.
Och det är det jobbigaste av allt.
Anteckning till mig själv
En natts sömn och en halv arbetsdag som förflutit.
Målningen känns något bättre.
Har beslutat mig att låta den vila.
Inte göra något drastiskt.
Men låta färgskalan spilla över på en gammal målning.
I bilen till jobbet lyssnar jag på ”Den Framgångsrika kreatören”. Ett samtal mellan konstnärerna Karin Holmström och Nadja Wedin.
Inspireras.
Känner igen mig.
Det blir viktigare och viktigare för mig vad jag fyller mellanrummen med.
I gränslandet mellan jobbet och hemma.
I gränslandet mellan sömn och vakenhet.
I gränslandet mellan vila och aktivitet.
Fyll inte mellanrummen eller gränslandet med detta:
Nyhetsrapporteringar – skapar oro.
Slöscrollande på sociala medier – skapar passivitet och hjärndimma.
Jag ska bli drottning av Gränslandet.
Där ska landskapet bestå av tunna lasyrer, tjock färg, fotografier och ord.
Jag tar på mig den osynliga kronan nu.
I detta inlägg delar jag med mig hur jag återanvänder spillpapper från tidigare konstprojekt för att skapa nya, fantasifulla verk med akvarell och poscapennor.
Har du också kvar gamla pappersbitar med färg på eller misslyckade skisser?
De kan vara startpunkten för något helt nytt.
Återanvändning i konsten: Spillbitar får nytt liv
I en av mina lådor i ateljén har jag hittat papper med gamla färgfält på.
Spillbitar där jag rollat av linoluemfärg från en roller när jag jobbade med ett annat konstprojekt, Vallmo på rispapper.
Av någon anledning sparade jag dessa papper.
Eller, i ärlighetens namn.
Jag sparar på mycket och oväntat ofta kommer något från mina samlingar till användning.
Gamla delar från kreativitet och flow krokar i mina nya.
De kan ofta starta upp någon oväntad öppning till ett nytt konstverk.
En målning, ett collage eller en ny text kan födas ur resterna från någon gammal skapandeprocess.
Den här gången går jag loss med akvarellfärg och poscapennor.
Akvarellen målar jag på de ytor som inte är täckta av linoleumfärg för att skapa djup i bilden.
På de svarta färgfälten lägger jag till detaljer som med mina poscapennor
Jag använder ofta poscapennor i mina mixedmedia-projekt, och du kan bland annat hitta dem på Pen Store.
Skissartade streck och figurer växer fram på mina papper.
Jag låter handen arbeta utan att ha en bestämd riktning.
Akvarell och poscapennor ovanpå linoleumfärgen skapar fantasilandskap.
Tips för att släppa prestationskraven i ditt skapande
Min hattask med urklipp är en kreativ skattkista för mig.
När vi inte vet fyller fantasin i.
Men de flesta av oss (inklusive mig) är motivstyrda och det kan vara svårt att släppa taget.
Jag övar mig dagligen på det.
Att inte bedöma mig själv och det jag gör direkt.
Låta lusten stå i fokus.
De där låsningarna är onödigt många och då kan det vara bra att utgå från något gammalt.
En skiss som känns misslyckad, ett kladdpapper med gammal färg eller en urklippt bild från en tidning kan trigga igång min fantasi.
Jag har en hattask där jag stoppar ner små papperslappar, kladdpapper, färgprover, biobiljetter, bilder från tidningar, vykort och annat som fångar mitt intresse.
Att lyfta på locket till den triggar nästan alltid igång min kreativitet.
Innehållet där är i ständig förändring allteftersom jag får användning för mina små skatter.
Många av urklippen hamnar i min Svarta bok.
Här kan du se hur det går till när jag jobbar i den Svarta boken.
Fantasiträd i klungor och toppiga berg träder fram.
Jag är övertygad om att dessa, från början obetydliga kladdpapper, kommer att låsa upp något nytt hos mig.
Om inte annat hade jag det väldigt roligt under tiden.
Vad kan du skapa av det som finns gömt i dina lådor?
Släpp taget och låt fantasin ta över.
Kärlek
Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.
Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.
Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.
Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.
Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.
I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.
Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.
Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.
Den nionde januari tjugotjutvå postade jag den här bilden i mitt flöde.
Jag hade hade åkt skidor på sjön och skulle till att äta frukost. I bildtexten står också ”I morgon startar vårterminen och jag ska börja min resa mot att bli bildlärare. Det pirrar i magen och jag känner mig förväntansfull”.
I tisdags hände det som jag då hade som mål.
Jag skrev på en tillsvidareanställning.
Nu har jag en fast tjänst som bildlärare på VBU och det känns helt fantastiskt och lite overkligt.
Chat GPT har räknat ut att är ettusentrettioen dagar mellan den där bilden jag postade och tisdagens händelse.
Ettusentrettioen dagar.
Vissa har varit rejält utmanade.
Jag har stressat, sovit dåligt, gråtit och fått göra om.
Men jag har också lyckats, firat, känt mig stolt och lärt mig otroligt mycket.
Och inte en enda gång har jag tänkt tanken på att ge upp.
Tack vare min livskamrat @bodinjo har pusslet som mamma, sambo, student, lärare, konstutövare och människa fungerat. Utan honom hade det varit så otroligt mycket svårare.
Han har peppat, stöttat, uppmuntrat och tagit hand om Kråkan när jag suttit på helger och kvällar med kurslitteratur, deadlines och alla vanliga arbetsuppgifter som läraryrket innebär.
Jag har under den här perioden förstått hur viktigt det är att:
✨ Följa sina drömmar
✨ Formulera sitt varför
och framförallt
✨Finna en människa som tror på en när man själv tvivlar
Det gör all skillnad.
Nu kan jag andas ut.
Äntligen.
Så tack till min egen envishet och målmedvetenhet.
Tack också för Johan och Kråkans kärlek, förståelse och uppmuntran.
Tack till vänner och övrig familj som haft överseende med att jag prioriterat annat.
Och till kollegor som hejat på och hjälpt till när det kört ihop sig.
Tack ♥️
Och till dig som bär på en dröm och en längtan efter något annat.
Du kan.
Du vågar.
Gör det bara.
Börja nu.
Nyfikna elever
Lakansväv
Bomullstråd
Många knutar
Experimentlusta
Hinkar
Varmt och kallt vatten
Textilfärg
Sax
Tålamod
Kaffe såklart
Knyt lite efter tycke och smak.
Dra åt hårt.
Men det gäller bara snören och knutar.
Låt resten vara så lustfyllt det bara går.
Bomullssnören och en massa hårda knutar. Jag valde att vika mitt tyg som ett dragspel för att få en randig effekt. Klädnypor och klämmor är bra att ha nära till hands.Koka vatten och blanda textilfärg enligt anvisningen på förpackningen. Vi använde textilfärg avsedd för tvättmaskin, men för att spara på miljön häller vi över den använda färgen i dunkar som sedan körs till återvinningsstationen. Diskhandskar och skyddskläder är bra om man skvätter och kladdar som mig.Doppa och skölj. Jag förtvättade inte mitt tyg och bomullslakanet var torrt när jag började arbeta med det. Är man däremot ute efter ett mer jämt resultat rekommenderas förtvätt och ett blött tyg.
Skölja. Skölja. Skölja.
När vattnet är rent och klart är det dags för det magiska ögonblicket. Klippa upp alla knutar och trådar.
Resultatet! Ett randigt tyg. Visst blev det fint?
Nästa gång ska jag testa vaxbatik.
Har du batikfärgat någon gång?
Första helgen i mars.
Det regnar.
Ljudet av bilar på blöt asfalt letar sig upp till mig i ateljén.
Ett vårtecken även om det fortfarande är lite tidigt.
Avig. Rät. Rät. Avig…
Mina bihålor är svullna, men jag är på bättringsvägen.
Att ligga till sängs med en skvätt feber och tvingas sakta ner lite har varit bra för mig.
Jag har sett flera serier, två filmer och senast idag en fin dokumentär om konstnären Lena Cronqvist.
Den finns på SVT öppet arkiv om du också vill se.
Lena Cronqvist, I spegeln, 1982. Bild lånad från artnet.
Avig. Rät. Byta sticka. Fan!
Det slog mig i går, tack vare sängliggandet och rastlösheten som kom krypande, att jag inte har någon gammal kvar som stickar åt oss.
Ingen i släkten kan eller vill längre.
Varken i min eller Johans.
Det innebär att jag måste lära mig själv.
Tappade jag en maska nu?
Nej.
Det verkar ha gått bra.
Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…
Jag har ärvt två amerikakoffertar efter farmor.
En står i hallen nere i lägenheten och en har jag här uppe i ateljén.
Från början var dom fyllda med hemstickade raggsockor och yllevantar som både farmor och mormor gjort.
Deras arbetande händer som växtfärgat och stickat har värmt mig sedan 1981.
Nu, 43 år senare, börjar innehållet tunnas ur.
Amerikakoffert i ateljén. Blå färgspill på locket skapat av farmor.Utslitna. Singlar. Stoppade. Oanvända. I en salig röra.
Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…
Som en tyst ramsa eller bön i huvudet.
Undra om det går av bara farten sen?
Många sockor har gapande hål i tår och häl.
Förhoppningsvis lär jag mig stoppa med tiden.
Flera av vantarna är singlar.
Kvarglömda på en busshållsplats i Lund, en spårvagn i Göteborg eller borttappade i villevallan mellan hemmet, fritids, skolan, jobbet och livet.
Dags att byta sticka igen. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…
Man ska ta sig tid mitt i allt det där.
Kontakta hittegods eller gå till gympahallen en speciell dag för att rota runt bland kvarglömda grusiga och skitiga kläder.
Såhär i efterhand har jag nog prioriterat lite fel.
Det tar tid att sticka också.
Fast jag hade ändå behövt lära mig så småningom.
Nu när ingen annan gör.
Och jag vill ju fortsätta värma Kråkans kalla händer och fötter in i framtiden.
När jag inte längre finns med.
Rät. Rät. Avig…
Ja, det känns lite avigt att jag inte alltid ska vara med.
Men jag skjuter den händelsen på framtiden.
Förhoppningsvis.
Man vet ju inte alls vad som sker runt nästa krök.
Hur var det nu då med stickningen och ramsan?
Den är neutral och lätt att förhålla sig till.
Nästan som en motbön för att skingra tankarna om döden.
Rät. Rät…
En liten gul resår i ylle växer sakta fram under mina händer.
Pappa brukade titta på mig och säga;
-Halva ditt liv går åt till att leta efter saker.
Jag har fått airtags i julklapp.
Mina kaosmornar med borttappade nycklar, plånbok och ryggsäck har blivit färre.
Men det dyker upp nya mysterier med försvunna saker hela tiden.
Det är som att det aldrig vill ta slut.
Rät. Rät. Avig. Avig. Rät…
Båda hette Ruth.
Farmor och mormor alltså.
Födda samma år med bara ett par veckors mellanrum.
Det är lustigt hur saker faller sig.
Rät. Avig. Avig. Rät…
Jag känner att jag luktar människa, eller stuga, som min farbror Kjell säger.
Det är ett friskhetstecken.
Inte själva svettandet i sig.
Mer att jag känner doften.
Undra om fysioterapeuten Sigrid gillar att jag stickar?
Hennes små stödbandage är i vägen och garnet fastnar i kardborren.
Det verkar fungera utan.
All rörelse är bra säger ju alla överhurtiga friskvårdsinspiratörer.
Jag får höra med Sigrid på torsdag.
Rät. Avig. Avig. Rät. Ruth!
Visst tusan kommer jag att lära mig sticka sockor och vantar.
Kanske en kofta till och med?
Det hörs ju nästan på namnet. ”Den där Ruth Inger Louise, hon kan sticka både avig och rät!”
Avig. Avig. Rät. Rät…
Att sticka skaft med resår var inte så svårt som jag trodde.
Trots fyra stickor och en femte som ska svischa med.
Men jag närmar mig en häl.
Det dyker upp nya utmaningar hela tiden.
Vad jag än tar mig för.
Söndag morgon.
Vaknar med ett ryck.
Vilsen och rufsig tittar jag på klockan.
Sju.
Helsike.
Jag har massor att läsa och skriva.
Fötterna landar på det kalla stengolvet i sovrummet.
Hela jaget stretar emot.
Smyger tyst in på badrummet för att inte väcka honom.
Möter min egen vinterbleka uppenbarelse i spegeln.
Sen slår det mig.
Allt är inlämnat.
Jag är klar.
Väntar bara på återkoppling.
Examensbevis och så småningom min lärarlegitimation.
När jag har den i handen ska jag fira.
Fram tills dess ska jag vila.
Känna efter vad jag vill.
Men ändå leda mig själv framåt.
För jag behöver det.
Disciplin i ateljén.
Tigerjakt bland dukar och färgtuber.
Böcker som jag vill läsa.
Ord jag vill skriva.
Uttryck jag vill fånga.
Jag ska ta min förmåga att fokusera på uppgifter som måste bli gjorda.
Rikta den egenskapen mot mitt skapande.
Nu börjar resan.
Den jag sett fram emot så länge.
Lust, längtan och kreativitet är min kompass.
Inspiration är min karta.
Självledarskap är min trygga hamn.
Det här kan jag!
Jag har till och med skrivit en vetenskaplig rapport i ämnet.
Vill du kan du läsa den HÄR.
Jag ska nämligen se till att producera.
Inte passivt konsumera.
Följer du med mig?
Jag vill gärna spilla över lite skaparglädje på dig.
Vi har ett omfattande nederbördsområde som idag har berört så gott som hela landet. Det mesta av nederbörden har nu dragit vidare österut men regn och blötsnö dröjer kvar över Götaland och Svealand och snöfall i Tornedalen samt norra Lappland.
Det är rörigt på mitt skrivbord i ateljén.
Trots att jag har två stycken som jag dragit ihop till ett stort får jag knappt plats.
Vänster lillfinger nuddar en flaska med vit gouache varje gång jag trycker ner tangenterna A, S, D eller E.
Det beror kanske också på min lite dåliga fingersättning på tangentbordet.
Och för detta har vi fortfarande gula varningar för vind i kombination med snöfall i Uppland och Norrbotten. Samtidigt trycker sydvästvinden på och gör att det blir en blåsig natt i Götaland och Svealand. Och som blåsigast blir det på Gotland och för detta finns en gul varning utfärdad.
Jag är stel i nacken.
Sidorna i boken om gruppsykologi känns många och långa.
Klockan börjar närma sig midnatt och jag putsar glasögonen ofta.
Grumlet sitter nog inte där.
I morgon kan en del regn och snö dröja kvar i söder respektive norr och i landets sydligaste delar blir det fortsatt blåsigt. I övrigt mest molnigt men en del solglimtar kan förekomma.
Två års studier börjar lida mot sitt slut.
Snart kan jag pusta ut.
Men inte riktigt än.
Känner att jag tappat lite fart och fokus.
Gul varning för höga flöden finns utfärdat för Kolbäcksån, Gavleån och Gävleborgs läns kustområde. En gul varning för högt vattenstånd finns även utfärdat för södra Hallands och västra Skånes kust.
Nu måste jag samla ihop mig själv.
Det kommer att gå bra.
Jag är bra.
Tillräckligt bra för att klara uppgifterna jag ställs inför.
I studiesammanhang.
I arbetslivet.
I konsten.
I föräldraskapet.
I partnerskapet.
I livet.
Jag har tilltron.
Bara jag påminner mig själv.
Har du?
