Etikett: Kreativitet

En (miss)lyckad dag

Publicerad den av ruth louise

Det pågår något i bildsalen och på konsthallen Meken just nu.
Inte en färdig utställning.
Inte något som väntar på att bli betraktat på avstånd.

Snarare ett tillstånd.
En process.
En plats där något händer medan vi är där.

Under några veckor i vår får jag tillsammans med mina elever vara en del av projektet Modellen – (miss)lyckad dag? .
Ett projekt som konstnären och kuratorn Aleksandra Jarosz bjudit in oss till.

Vad är egentligen en misslyckad dag?

Är det den som inte blev som vi tänkt oss?
Den som inte gick att planera?
Den som sprack i kanterna och inte gick att samla ihop till något snyggt och begripligt?

Eller är det just där någonting börjar?

Projektet tar sin utgångspunkt i en idé från 1968 när konstnären Palle Nielsen förvandlade Moderna Museet till en lekplats. En plats där barns lek inte bara var lek utan en modell för något större. Ett annat sätt att organisera världen. Ett friare, mer kollektivt sätt att vara tillsammans.

Läs mer här ➛➛➛ Modellen-en modell för ett kvalitativt samhälle

Nu, över femtio år senare, får den tanken röra sig igen.
Men inte som en nostalgisk tillbakablick.
Utan som en fråga riktad rakt in i vår samtid.

För vad har hänt med leken?
Med friheten?
Med vår förmåga att vara i det som inte är färdigt?

Vi lever i en tid där mycket ska mätas, optimeras och fungera. Där utbildning ofta pressas in i ramar som inte riktigt rymmer det oförutsägbara. Och kanske är det just därför det känns så viktigt att få vara i ett rum där det motsatta får existera.

I konsthallen och bildsalen arbetar eleverna inte mot ett tydligt slutresultat.
De deltar i workshops, samtal, experiment.
De provar, misslyckas, gör om.
Eller låter bli att göra om.

Och i det uppstår något som inte går att planera.

Bild lånad från projektet. Fotograf: Aleksandra Jarlas

Begreppet “den misslyckade dagen” blir här nästan som en metod. Ett sätt att närma sig det som annars lätt sorteras bort. Det som inte blev effektivt. Det som inte gick att använda. Det som gick sönder.

Men också det som öppnar något.

Det finns en tanke i projektet om att vi kanske behöver omvärdera vad vi menar med framgång. Att den inte alltid ligger i resultatet utan i mötet. I det som händer mellan människor när kontrollen släpper lite.

När något får vara ofärdigt.

Det är något särskilt med platsen också.
Meken, det gamla järnverket, där produktionen en gång styrde allt.
Där rytmen var given.
Där arbete var centrum.

Bild lånad från projektet. Fotograf: Aleksandra Jarlas

Och nu, för oss i projektet, är det ett rum för något helt annat.
För det som inte producerar.
För det som inte måste leda mot ett tydligt mål.

Kanske är det där, i det till synes oproduktiva, som något verkligt värdefullt uppstår.

Jag tänker på mina elever.
På deras mod i att gå in i det som inte är självklart.
På deras sätt att navigera i det öppna.

Och jag undrar:
Har de fortfarande kvar något av det där som Nielsen såg hos barnet?
Den där förmågan att leka utan mål?

Eller har vi redan lärt dem att anpassa sig för mycket?

Kanske är det just därför sådana här projekt behövs.
Som små motrörelser.
Som påminnelser.

Att en dag som inte blev som planerat
inte nödvändigtvis är en förlorad dag.

Utan kanske början på något helt annat? Något nytt vi inte fått fatt i annars?

Medverkande
Kurator och konstpedagog: Aleksandra Jarosz Laszlo
Producerat av: Meken Konsthall, Smedjebacken
I samarbete med: VBU (Västerbergslagens utbildningsförbund)
Pedagogiskt program: Aleksandra Jarosz Laszlo, Louise Norström och Pontus Pettersson
Grafisk form: Aleksandra Jarosz Laszlo
Fotografi & dokumentation: Aleksandra Jarosz Laszlo och VBU elever
Följ projektet på @mekensmedjebacken

🖤 Ruth Louise

 

Om obegripligheter och vikten av kontext

Publicerad den av ruth louise

Det ser ut som en vårdag utanför ateljéfönstret trots att det är i mitten av januari. 
En fluga har vaknat till liv av elementets värme. 
Den irriterar mig med sitt surrande och dunsande mot rutorna.
Jag trycker ett ritpapper mot den och den tystnar.
Lämnar efter sig en liten fläck som drar åt brunlila på fönsterbågen.

Världen där ute är hård och hal.
I tisdags dog David Lynch.
Jag sträcktittade på Twin Peaks och läste The Secret Diary of Laura Palmer.
Det var runt 2010.
Undra vart DVD-boxen och boken tagit vägen?
Kanske ligger de i någon kartong i uthusen hos mamma.
I fukt och kyla.
Jag får leta till våren.

Då är flugorna i ateljén inte lika irriterande.
Det är konstigt.
När saker och företeelser är tagna ur sitt sammanhang, förlorar de kontext.
Förargar.
Det får mig att tänka på konsten.

Kazimir Malevitj konstverk Black Square från 1915. Bild lånad från tate.com

Till exempel på Kazimir Malevitj konstverk Black Square från 1915.
En enkel, svart kvadrat på en vit duk som väckt så många reaktioner.
Undra hur många gånger jag har hört ”det där kan ju till och med jag måla.”
Och utan att förstå sammanhanget blir den bara det.
En svart kvadrat som vem som helst kan måla.

Men konstverket har en stor symbolisk betydelse inom konsthistorien.
Den markerar ett tydligt steg från traditionellt måleri till abstrakt konst.
Vet man inte det och ser på målningen tagen ur sitt sammanhang kan den verka obegriplig och meningslös.

Det liknar en vårdag utanför ateljéfönstret.
Nyss surrade en fluga slött i värmen här inne.
Men jag vet att det är i mitten av januari. 
Det kan jag inte bortse från.
Hur mycket jag än längtar efter våren har vi mycket av vintern kvar.

Det jag kan är att fylla mig med en känsla och ge uttryck för den.
Jag kan måla med värme och ljus som jag längtar efter.
Skriva om blicken som faller på årets första tussilago i diket under en promenad i mina joggingskor.
Föreställa mig hur en bäck om våren porlar och leker.
Eller hur en kopp kaffe mot väggen i vårsolen smakar.

”I don’t know why people expect art to make sense. They accept the fact that life doesn’t make sense,” – David Lynch

Ofta förväntar sig människor att konst ska vara begriplig, föreställande och logisk.
Något att hålla fast vid.
En förklaring.
Men livet självt är fyllt av kaos och obegripligheter.

I David Lynch Twin Peaks är verkligheten fylld av mystik och en surrealistisk känsla.
Tv-serien blev en tittarsuccé och är ett kulturellt fenomen.
Kazimir Malevitjs målning symboliserar en övergång mellan två epoker i konsthistorien.
En svart kvadrat som målades för 110 år sedan skapar än idag reaktioner.

Själv skriver jag.
Målar och fotograferar.
För många är nog det jag gör helt obegripligt.
Andra uppskattar mina uttryck.
Oavsett vad har jag ett behov av att fortsätta.
För konsten tar mig till nya platser och sätter mig i oväntade sammanhang med andra som också delar en bit av min värld.

Och flugan som jag för en stund sedan tystade för alltid.
Nu ångrar jag mig lite att det blev så.
Jag hade kunnat släppa ut den på vinden.
Låta den surra där i väntan på våren.
Då hade jag inte blivit störd.
Men troligtvis hade jag inte heller börjat skriva.

Så i sammanhanget blev flugan avgörande och jag en del av insektens kontext.
Kanske var det irriterande surret inte alls ett hinder.
Snarare vägen till min text.



Att andas in inspiration: Om flow, ritualer och ett recept på kreativitet

Publicerad den av ruth louise

Jag trodde att jag glömt bort hur man skriver.
Eller, inte hur man skriver rent mekaniskt, mer hur man berättar något.
Den där känslan av att bokstäverna böljar, krokar i varandra och skapar egna små berättelser mellan de ord som jag från början tänkt mig, den har fattats mig.

Det kallas nog egentligen för flow.
Flyt.

Jag börjar om.

Jag trodde att jag hade glömt bort hur det känns att ha kreativt flow.
Fast sanningen ligger nog i att jag inte befunnit mig i rätt sinnesstämning för att kunna skriva eller måla på det sättet.
Tom Waits ska ha sagt något i stil med att ”ska man hitta inspiration måste man befinna sig i sammanhang där inspirationen kan finna en”.
Och det stämmer, för när jag får vara ledig ett tag, skrota omkring och tillåta mig att falla in i min egen rytm, kommer det där flytet tillbaka.

I bland räcker det bara med att jag vilar mig, så kan jag vakna en morgon med en färdigformulerad text i mitt huvud (som sen såklart byter riktning eftersom bokstäverna böljar och krokar i varandra lite som dom vill) eller med en ny färgpalett i mitt sinne.
Andra gånger är det från yttre stimuli, något jag söker upp själv eller som bara kommer till mig, som gör att jag får tillbaka min lust och förmåga.
För så känns det.
Som att jag förlorat förmågan.
När den återvänder kan jag knappt hejda mig.
Allt måste ut.
Samtidigt.

Det är en omöjlighet att måla och skriva på samma gång och jag känner mig frustrerad över att det här inte sker under första dagen av mitt lov.
Men då måste jag backa och fundera lite.

Det är en förbannelse och en välsignelse att jobba med det man älskar.
Varje arbetsdag befinner jag mig i stora vackra bildsalar tillsammans med elever som  målar, fotograferar, skulpterar, filmar, tecknar och syr.
Vid min sida har jag också kollegor som brinner för samma saker och som lär mig nytt.
Varje dag.
Det är en ynnest.
Ett privilegium.
Men jag ger också bort mycket av min inspiration.
Ordet inspiro kommer från latin och betyder ungefär att blåsa liv i.
Vissa dagar har jag blåst ut så mycket att jag nästan får andnöd.
Så det är kanske inte så konstigt att jag behöver min vila för att kunna andas in igen.

Idag var det Lisa Ekdahls vinterprat som förlöste mig.
Hennes röst och tankar blev som ett djupt andetag under morgonbestyren.
Hon blåste liv i mig när hon berättade om sin låtskrivarprocess.

Jag har en sådan självpåtagen regel som är att jag sätter på en mockabryggare med kaffe i på spisen. Under den tid det tar för kaffet att bubbla upp och bli färdigt hinner jag lyssna på en låt eller titta på en låt på YouTube. När kaffet kokat klart är det en signal att jag ska ta gitarren börja skriva. Det är ett sätt att inte tillåta mig distraktioner men ändå välja en inspo-låt innan jag börjar. Plus jag blir barnsligt glad av kaffelukten.

En variant på den självpåtagna ramen är att jag tar ut en bok på måfå ur bokhyllan, slår upp en sida vilken som helst och läser EN mening. Inte mer. Sedan tar jag gitarren och börjar skriva. Det ingår inte i reglarna att jag måste använda meningen jag läste i boken.

När du själv hittar på reglerna kan en begränsning ofta leda till en öppning. Så är det för mig i alla fall. Välj en begränsning och om du är lagd åt det hållet lägg till en belöning. Något enkelt. Som kaffe som bubblar upp på spisen.

Den verkliga belöningen är såklart själva låten om den nu dyker upp och låter sig skrivas.

Ibland behövs inga regler alls.

Ur Lisa Ekdahls Vinterprat 2024 

Det där väckte något i mig.
En påminnelse mig om att inspiration ofta finns i de små ritualerna.
I vardagen.
Vi ger, vi får, vi andas ut och in.

Själv lyssnar jag ofta på Land- och sjöväderrapporten för att få inspiration till ett blogginlägg.
Många av mina texter har utgått från Skandinavien och flera intensiva lågtryck.
Poddar med personer som intresserar mig får mig också att lyfta blicken och se något nytt.
Pomodoro-metoden är magisk för mig.
Utan den vetetusan om jag hade klarat vare sig utbildningen eller färdigställt några tavor.
Jag bläddrar i böcker, precis som Lisa, men ofta i jakten på hur andra konstnärer löst bildtekniska svårigheter eller arbetat med ytor och färg.
Promenader i tystnad är också riktigt bra för min kreativitet.

Och nu sitter jag här och skriver.
Äntligen.

Jag har befunnit mig i det som kallas för kreativ inkubation.
En process där en idé eller ett problem bearbetas omedvetet medan man tillfälligt lägger det åt sidan.
I kurslitteratur jag läste under min utbildning beskrevs det som en central del av kreativa processer och problemlösning.
Särskilt inom konst, vetenskap och innovation.

Jag vet allt det här.
Ändå är det så lätt att få andnöd.

Men om jag ske ge dig mitt eget recept på kreativitet och flow ser det ut såhär:

Recept på Kreativitet

Ingredienser:

  • 1 stor kopp vila och återhämtning
  • 2 skedar yttre stimuli (musik, böcker, eller natur)
  • 1 nypa regler eller begränsningar (valfria)
  • 3 droppar ritualer (koka kaffe, lyssna på en låt du gillar eller bläddra i en bok)
  • 1 generös mängd tid att skrota omkring
  • En skvätt tålamod
  • En handfull insikter från vardagen

Tillagning:

  1. Förbered grunden:
    Börja med att ge dig själv tid att vila.
    Vila är som att förvärma ugnen – för kreativiteten.
    Nödvändig för att idéerna ska kunna mogna och ta form. 
  2. Tillsätt yttre stimuli:
    Inspireras av något som väcker din lust att skapa, som Lisa Ekdahls tankar, en låt på YouTube, en bild eller mening från en bok.
    Ett vinterprat eller en podd.
  3. Rör ner ritualer:
    Skapa en enkel men effektiv rutin, som att sätta på en mockabryggare med kaffe eller lyssna på Land och sjöväderrapporten.
    Ritualerna är som jäst – de hjälper inspirationen att växa och ta form.
  4. Addera regler och begränsningar (valfritt):
    Om du känner dig vilsen, sätt upp en självpåtagen regel.
    Det kan vara att läsa EN mening ur en bok, starta pomodoro-appen eller att skriva under tiden kaffet bubblar.
    Begränsningar kan ge oväntade öppningar.
  5. Låt processen sjuda:
    Ge dig själv lite tid för eftertanke och stå tå ut i att det inte blir perfekt direkt.
    Precis som en gryta som smakar bättre dagen efter behöver idéer ibland vila i det tysta innan de tar form.
  6. Smaka av med insikter:
    Plocka upp små detaljer från vardagen. Beskriv doften av nybryggt kaffe eller måla med samma kulör som favoritkudden i soffan har.
    Att stanna upp och lägga märke till små detaljer kan ge både krydda och näring till din kreativitet.
  7. Servera med tålamod:
    Om inte idéerna dyker upp direkt, ha tålamod. Kreativiteten är som en deg – ibland behöver den bara mer tid för att jäsa.
    Och tänk på Tom Waits.
    Du kanske är i helt fel kök och tillagar receptet?

Serveringstips:
Njut av resultatet – vare sig det är en målning, en låt, eller en text. Och dela det du skapat med dina vänner eller hela världen.

Hur behåller du ditt kreativa flow?
Jag vill veta.

Kärlek

Skapa med poscapennor och akvarell: Återanvändning i konsten

Publicerad den av ruth louise

I detta inlägg delar jag med mig hur jag återanvänder spillpapper från tidigare konstprojekt för att skapa nya, fantasifulla verk med akvarell och poscapennor.

Har du också kvar gamla pappersbitar med färg på eller misslyckade skisser?
De kan vara startpunkten för något helt nytt.

Återanvändning i konsten: Spillbitar får nytt liv

I en av mina lådor i ateljén  har jag hittat papper med gamla färgfält på.
Spillbitar där jag rollat av linoluemfärg från en roller när jag jobbade med ett annat konstprojekt, Vallmo på rispapper.
Av någon anledning sparade jag dessa papper.
Eller, i ärlighetens namn.
Jag sparar på mycket och oväntat ofta kommer något från mina samlingar till användning.
Gamla delar från kreativitet och flow krokar i mina nya.
De kan ofta starta upp någon oväntad öppning till ett nytt konstverk.
En målning, ett collage eller en ny text kan födas ur resterna från någon gammal skapandeprocess.

Den här gången går jag loss med akvarellfärg och poscapennor.
Akvarellen målar jag på de ytor som inte är täckta av linoleumfärg för att skapa djup i bilden.
På de svarta färgfälten lägger jag till detaljer som med mina poscapennor
Jag använder ofta poscapennor i mina mixedmedia-projekt, och du kan bland annat hitta dem på Pen Store.
Skissartade streck och figurer växer fram på mina papper.
Jag låter handen arbeta utan att ha en bestämd riktning.

Akvarell och poscapennor ovanpå linoleumfärgen skapar fantasilandskap.

Tips för att släppa prestationskraven i ditt skapande

Min hattask med urklipp är en kreativ skattkista för mig.

När vi inte vet fyller fantasin i.
Men de flesta av oss (inklusive mig) är motivstyrda och det kan vara svårt att släppa taget.
Jag övar mig dagligen på det.
Att inte bedöma mig själv och det jag gör direkt.
Låta lusten stå i fokus.
De där låsningarna är onödigt många och då kan det vara bra att utgå från något gammalt.
En skiss som känns misslyckad, ett kladdpapper med gammal färg eller en urklippt bild från en tidning kan trigga igång min fantasi.

Jag har en hattask där jag stoppar ner små papperslappar, kladdpapper, färgprover, biobiljetter, bilder från tidningar, vykort och annat som fångar mitt intresse.
Att lyfta på locket till den triggar nästan alltid igång min kreativitet.
Innehållet där är i ständig förändring allteftersom jag får användning för mina små skatter.
Många av urklippen hamnar i min Svarta bok.
Här kan du se hur det går till när jag jobbar i den Svarta boken.

Fantasiträd i klungor och toppiga berg träder fram.

Jag är övertygad om att dessa, från början obetydliga kladdpapper, kommer att låsa upp något nytt hos mig.
Om inte annat hade jag det väldigt roligt under tiden.

Vad kan du skapa av det som finns gömt i dina lådor?
Släpp taget och låt fantasin ta över.
Kärlek

 

 

Vintern väntar och jag med den

Publicerad den av ruth louise

Söndag sjuttonde november.
Jag väntar in vintern.

Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.

Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.

Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.

Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.

Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.

I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.

Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.

Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.

Hur är det för dig?
Kärlek

Knytbatik

Publicerad den av ruth louise

Recept för en blårandig tisdag i mars:

Nyfikna elever
Lakansväv
Bomullstråd
Många knutar
Experimentlusta
Hinkar
Varmt och kallt vatten
Textilfärg
Sax
Tålamod
Kaffe såklart

Knyt lite efter tycke och smak.
Dra åt hårt.
Men det gäller bara snören och knutar.
Låt resten vara så lustfyllt det bara går.

Bomullssnören och en massa hårda knutar. Jag valde att vika mitt tyg som ett dragspel för att få en randig effekt. Klädnypor och klämmor är bra att ha nära till hands.
Koka vatten och blanda textilfärg enligt anvisningen på förpackningen. Vi använde textilfärg avsedd för tvättmaskin, men för att spara på miljön häller vi över den använda färgen i dunkar som sedan körs till återvinningsstationen. Diskhandskar och skyddskläder är bra om man skvätter och kladdar som mig.
Doppa och skölj. Jag förtvättade inte mitt tyg och bomullslakanet var torrt när jag började arbeta med det. Är man däremot ute efter ett mer jämt resultat rekommenderas förtvätt och ett blött tyg.

 

Skölja. Skölja. Skölja.

 

När vattnet är rent och klart är det dags för det magiska ögonblicket. Klippa upp alla knutar och trådar.

 

Resultatet! Ett randigt tyg. Visst blev det fint?

Nästa gång ska jag testa vaxbatik.
Har du batikfärgat någon gång?

Med kärlek

Självledarskap och kreativitet.

Publicerad den av ruth louise

Söndag morgon.
Vaknar med ett ryck.
Vilsen och rufsig tittar jag på klockan.
Sju.
Helsike.
Jag har massor att läsa och skriva.

Fötterna landar på det kalla stengolvet i sovrummet.
Hela jaget stretar emot.
Smyger tyst in på badrummet för att inte väcka honom.
Möter min egen vinterbleka uppenbarelse i spegeln.
Sen slår det mig.
Allt är inlämnat.
Jag är klar.

Väntar bara på återkoppling.
Examensbevis och så småningom min lärarlegitimation.
När jag har den i handen ska jag fira.
Fram tills dess ska jag vila.
Känna efter vad jag vill.
Men ändå leda mig själv framåt.
För jag behöver det.

Disciplin i ateljén.
Tigerjakt bland dukar och färgtuber.
Böcker som jag vill läsa.
Ord jag vill skriva.
Uttryck jag vill fånga.

Jag ska ta min förmåga att fokusera på uppgifter som måste bli gjorda.
Rikta den egenskapen mot mitt skapande.
Nu börjar resan.
Den jag sett fram emot så länge.
Lust, längtan och kreativitet är min kompass.
Inspiration är min karta.
Självledarskap är min trygga hamn.

Det här kan jag!
Jag har till och med skrivit en vetenskaplig rapport i ämnet.
Vill du kan du läsa den HÄR.
Jag ska nämligen se till att producera.
Inte passivt konsumera.

Följer du med mig?
Jag vill gärna spilla över lite skaparglädje på dig.

Kärlek

Öppen ateljé

Publicerad den av ruth louise

Så var det dags igen för årets Konstrunda i Ludvika kommun.
Först tänkte jag inte vara med och öppna min atljé för besökare.
Jag har egentligen inte utrymme för några större utsvävningar.
Nästan all min lediga tid tillbringar jag med näsan i skolböckerna.
Jag räknar veckor och seminarium tills jag ska få min lärarlegitimation.
Men när informationsmailen landade i min inkorg och Ateljé Nordanvinden redan var med i programmet tänkte jag;

En gång ingen gång, två gånger tradition!

Så jag tackade ja på stående fot och frågade såklart konstnären och vännen Åsa Ekman från galleri- och ateljéföreningen Detroit Stockholm om hon ville vara med i år också.
Det ville hon.

Lite lätt panikslagen började jag rota runt hemma i ateljén för att se om jag målat något över huvud taget sedan förra året.
Det visade sig att jag varit produktivare än jag trodde.
Tre stora målningar från min konstnärliga gestaltningskurs på Valand har jag.
Vill du se min digitala vernissage kan du klicka  HÄR,
och vill du köpa någon av målningarna finns min digitala portfolio HÄR.

Jag har dessutom kommit igång med nytt måleri, fast jag påstår mig inte har tid.
Tigerränderna smyger sig in bland björkarna i mina målningar.
Konsten och uttrycken ser till att hända i mellanrummen.
Om jag inte målar, skriver och fotograferar slocknar en låga i mig.

Art is my life and my life is art. —Yoko Ono

Det är med största sannolikhet en känsla jag delar med alla andra fantastiska konstnärer som deltar i årets konstrunda.

Kommer du att besöka någon ateljé, galleri eller utställning under allhelgonahelgen?

 

 

Kärlek