Etikett: själaskav

Och jag vill påminna dig om att älska

Publicerad den av ruth louise

Tisdag nionde september.
Igår tog våra hundra sommardagar slut.
Och jag vill påminna dig om att älska.

I min telefons röstmemo finns den dyrbaraste inspelningen jag har.
Den är från den tjugonde maj på Falu Lasarett.
Ljudet är min mammas röst som säger att hon älskar mig.
Två dagar senare dog hon vid min sida.

Jag ska vara ärlig.
Det har varit den sorgligaste och bedrövligaste sommaren i mitt liv.
Jag har fått uppleva den som föräldralös här på jorden.
För nu är både mamma och pappa i himmelen.

Jag är fyrtiofyra år gammal.
Storasyster till en lillebror.
En helt ny värld att navigera i.

Han klarar sig själv såklart.
Har en fin familj och ett bra jobb.
Så för det oroar jag mig inte alls.
Men det är något med att vara äldst.
Kanske för att jag fortfarande känner mig relativt ung.
Det varierar ju från dag till dag såklart.
Och för det mesta känner jag mig inte tillräckligt gammal för att vara äldst.

Hur som helst.
På något sätt går livet vidare.
Fråga mig inte hur.
Men det har nog att göra med att tiden knuffar oss framåt.

I början överlevde jag mest.
Nu börjar jag hitta nya vägar.
Vissa dagar känns det enkelt att leva.
Andra ligger gråten nästan utanpå.
Då är det kämpigt att vara Ruth Louise.

Glädje och sorg kan rymmas i samma människa.
Samtidigt.
Sida vid sida.

Kristina lugn skrev så klokt i sin diktsamling Hejdå, ha det så bra:

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det, 
blir man aldrig glad. 

Sorgen är sannerligen ett arbete.
Det finns inget som gör en så trött som att bära på sorg.
Det finns heller inget sätt att slippa undan.
För någon.

Men så länge vi har varandra.
Under vår stund på jorden,
jag och mina människor
i mitt lilla hörn av världen,
tänker jag fortsätta säga att jag älskar dom jag älskar.
Bråka kommer jag också att göra ibland,
men nu är jag noggrannare med att bli sams.

Förlåta är viktigt.
Och att dela på allt mellan skratt och gråt.
Mellan himmel och jord.
Och älska.
Det är viktigt.
Sa jag det?

Ur Höstvisa av Tove Jansson

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, 
Nu blir kvällarna kyliga och sena. 
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött, 
och med ens så förfärligt allena. 
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, 
går och tänker på allt det där man borde. 
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, 
och det är så väldigt lite jag gjorde. 

Skynda dig älskade, skynda att älska, 
dagarna mörknar minut för minut. 
Tänd våra ljus, det är nära till natten, 
snart är den blommande sommaren slut…

Ur den Svarta boken. Mixed media/collage.

 

Med kärlek

Söndag nittonde november

Publicerad den av ruth louise

En tunn is har lagt sig på sjön.
Och det ser ut som om hela universum breder ut sig under hans fötter.
Vi längtar efter skridskor vid Sjömagasinet, varm choklad och jullov

Söndag betyder stugbytardag och han ska till pappan bland de blånande bergen.
Våra hjärtan ömmar och det är en smula skavigt i oss båda.
Men det blir bra bara han kommer dit.
Som alltid.

När jag ringer senare på kvällen mumsar han chokladboll och myser i soffan tillsammans med gamla hunden Sippa Jansson.
Han har knappt tid att prata med mig.
Det är lugnt och tryggt.
Precis som det ska vara.

Jag skrotar runt i ateljén.
Jagar undan saknaden så gott det går.
Läser böcker och bläddrar bland papper.
Skriver anteckningar för hand.

Det är det enda sättet att få fatt i tankarna.
Datorns blanka tangenter fäster inte på mig som spretiga bokstäver gör.

Jag mäter mina målningar i mellanrummen.
Söker efter tavellister på nätet hos byggvaruhusen i stan.
Två målningar ska ramas in och förberedas inför kommande äventyr.
Det känns pirrigt.

I morgon ska eleverna få fotografera snöflingor och iskristaller.

Vissa hör inomhus nås aldrig av dagsljus den här tiden på året,
Då är det extra viktigt att fånga vintergators gnister, snöflingors mönster och skapa sin egen skimrande lilla värld.

Det är inte säkert att alla tänker på det.
Så jag hjälper till en smula.

Under hans fötter breder hela universum ut sig.
I morgon ska han vara med och spela livets första gitarrkonsert.

 

Kärlek//

 

 

I midsommartid

Publicerad den av ruth louise

Ett minne dyker upp i telefonen.
Självporträtt i midsommartid.
Jag bland de blånande bergen.
I håret en krans av finnklint och bondros.
Från trädgården som då var min.

Jag tänker på farmor.
hennes prat om skrômt i Finnmarken.
Midsommar är fylld av traditioner, minnen och ritualer.

Sju gärdesgårdar ska man hoppa över.
Sju sorters blommor ska man plocka.
I total tystnad ska det ske.
Sen ska man lägga blommorna under huvudkudden och drömma om sin blivande.

Så har jag fått lära mig sen jag var liten flicka.
Och misslyckats redan vid punkt ett.
Sju gärdesgårdar i samma by.
Finns det ens att hitta längre?
Och att vara tyst så länge ska vi inte ens tala om…

I morgon åker vi till älskade vänner i den gamla Fäboden.
Det om något är tradition.

Nuförtiden sker det vartannat år.
Kråkan har en stående inbjudan till festen.
Pappan och jag turas om.

jag är nostalgisk och har hjärtskär.
Kråkan är redan där.
Men det enda konstanta är förändring.
Det är universums lag.

Ikväll ligger jag på trägolvet i ateljén.
jagar efter mina tigrar.
klipper ut pepakuramasker.
Målar ett lager med färg.

Lyssnar på Ane Brun.
Saknar pappa.
Skriver spretiga ord i min svarta bok.

Hur firar du din midsommar?

Kärlek/

Processdagbok lördag 25 februari – 2023

Publicerad den av ruth louise

Processdagbok lördag 25 februari – 2023

Min bästa väns pappa går oväntat bort under natten till lördagen.
Jag är hennes famn att landa i när saker svajar.
Hon bodde hos oss här i Dalarna i somras.
Från maj till augusti när hon flydde från Stockholm efter att ha blivit dumpad av sin dåvarande pojkvän.
Vi är som systrar och jag vill och behöver finnas för henne.
Dagen och kvällen går åt till att lyssna och prata i telefonen.

Jag målar inget.
Försöker men det vill sig inte alls.
Tillåter mig att släppa pressen och bara acceptera det faktum att jag behöver rikta kraften från målningarna till
henne.

Ränderna går aldrig riktigt ur

Publicerad den av ruth louise

Tisdag

Kör Åsa till tåget mot Stockholm.
Åker till jobbet.
Visar en elev grunderna i hur man drejar.
Får hjälp av Vaktis att hänga upp ett konstverk i korridoren.
Börjar städa stora bildsalen på eftermiddagen.
Åker hem.

Går en promenad.
Ser en påkörd gräsandshona.
Krävan på fågeln har spruckit.
Kroppen är fortfarande ljummen och lealöst mjuk.
Jag flyttar den från vägen till diket.
En ensam and simmar en bit ut i den blyertsgrå sjön.

Kommer hem.
Kokar kaffe.
Pulsklockan på armen frågar om mitt träningspass är över.
Byter om och tar mig upp till ateljén.

Hyresvärden har tätat dörren till Nordanvinden.
Hoppas att blåsvädren fortsätter att yla här uppe.
Läser om gräsand i boken Solöga.

Lev din dröm nu.
Min gåva till dig är att göra det du drömt om. 

Målar.
Glömmer bort tiden.
En påminnelse piper i telefonen.
Kråkan!
Utvecklingssamtal!

Färgfläckiga snickarbyxor.
Grön stickad tröja från militärt överskott.
Elektriskt hår.
Ett begynnande munsår.
-Ta det lugnt älskling! ropar Johan inifrån lägenheten.
Jag springer nerför trappan.

Kör för fort i mörkret.
Vindrutetorkarna går på näst snabbaste över rutan.
På radion pratar dom om Erdogan.

Framme vid skolan precis i tid.
Möts av en kram och den bekanta lukten av Fritids.
Jord, torksåp och gummistövlar.

Kråk-pappan är också där.
Tyst och en smula sammanbiten.
Jag babblig och svettig.
Kråkan lite obekväm.
Fröken hälsar oss välkomna och berättar att allt är så bra.

Vi är glåmiga under lysröret.
Barnen i trean har fått göra en miniatyr av lekparken.
Kråkan visar stolt upp sin lekplatskarusell han gjort tillsammans med tre klasskompisar.
Vi tittar och blir imponerade.
Min gröna tröja sticks.

Kråkan berättar att han trivs i klassen och gillar att lära sig nya saker.
Men det är jobbigt med söndagarna.
-Jag vill dela på mig, säger han med tårar i ögonen.

I min hals blir det plötsligt väldigt tjockt.
Tröjan kliar jättemycket.
Jag undviker de vuxnas blickar och stryker tafatt ett lingult hår.
Fröken säger något klokt och tröstande.
Mina öron hör mest blodet inuti huvudet som börjat susa.

Vi byter ämne.
Pratar om kommande gitarrlektioner på Kulturskolan.
Hon frågar om min Konstrunda.
Påminner vänligt Kråkan om att läsa för sin mamma eller pappa minst tio minuter om dagen.
Sen går vi ut i hallen.

En till kram.
Han borrar in sig i mitt trassliga hår och säger att jag doftar gott av rökelse.
-Vi säger godnatt nu mamma. Jag älskar dig!
Han pussar min kind och lösgör sig från kramen.

Kråkan börjar leta efter kläder.
En väst och en jacka är spårlöst försvunna.
Jag är ensam i mörkret ute på skolgården.
Vandrar sakta mot bilen.
Hör deras röster närma sig mig på parkeringen.
Batteriet i bilnyckeln börja bli svagt.

Stannar vid kyrkogården.
Går genom gångar av flämtande ljus till min pappas gravsten.
Sätter mig på knä och värmer hans namn med min varma hand.
Berättar om utvecklingssamtalet för Per-Gunnar Persson.
Ler för mig själv när jag nästan hör hur pappa kommenterar min berättelse.

Då kommer gråten.
Tyst och stilla.
Den håller i sig ganska länge.
Bland murkna löv och fuktigt gräs.
Med pannan en stund mot den kalla stenen.

Tröjan kliar.
Mina snickarbyxor har blöta fläckar på knäna.
Någon går på vägen i mörkret utanför kyrkogården.
Jag väntar tills stegen försvunnit en bit innan jag reser mig upp.

Johan lagar middag.
Lax med citron och pressad potatis.
Vi äter framför tv´n och jag dricker den sista slurken av det ljumna vita vernissagevinet.

Har inte ro att sitta så länge.
Målar svart över två gamla tavlor.
Skissar upp en kråkfågel och tre vuxna vid ett bord.
Sen målar jag räder över skissen.
Blå breda mot en svart botten.

Idag är det en randig dag.
Ikväll borde jag somna tidigt.
Klockan är 22.47.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Kärlek ♥ Ruth Louise

Fars dag

Publicerad den av ruth louise

Det är söndag i november.
Jag vaknar tidigt.
Yogar på köksgolvet och somnar om där under den sista positionen -Shavasana- en liten stund.
Väcker mig själv igen med en högljudd snarkning.
Äter frukost.
Äggröra, tonfisk i vatten och en mango.
-Det kan inte vara gott varje dag, sa en liten pojke en gång till mig i en matsalskö.
Minnet av hans ord får mig att le när jag petar runt med gaffeln i det grårosa smuliga fiskköttet.

Jag tar en klunk kaffe och tittar på Honom tvärs över köksbordet.
På morgonen är Hans ögon så små och orden är ännu mindre.
Han är besynnerligt vacker i det morgongrå ljuset.
Vi har nya gardiner i köket.
Petrolblå i linne.
Jag köpte dom igår.
När vi var till Borlänge med mamma.

Asfalten är våt och svart.
Vindrutan immar igen och morgonradion spelar Dancing in the Dark.
Nynnar med och försöker ta en stämma över refrängen.

You can’t start a fire
You can’t start a fire without a spark
This gun’s for hire
Even if we’re just dancin’ in the dark

Jag stannar bilen vid byns återvinningsstation.
En tant i vit page och runda glasögon sopsorterar med huvudet sänkt och axlarna uppdragna.
Är det november eller ledan i att skruva plastkorkar av pappkartonger som får oss att se ut sådär?
I smyg försöker jag kika på vad hon bär med sig.
Bor hon ensam?
Dricker hon också vin ibland och äter burkar med tonfisk i vatten?
Det finns något ledsamt över att stå med en tom flaska rödvin i näven en söndag i november.
Mina axlar hamnar precis som tantens, uppe vid öronen när flaskans glas splittras i tusendelar.

Imman är försvunnen när jag kör mot ICA Nära.
Väntar utanför på att få panta.
Det är trångt i entrén och på radion pratas det om en fjärde eller femte våg.
Alla verkar ha tappat räkningen och merparten även respekten.

Sex kronor.
Jag trycker på GÅVA.
Doften av utomhus blandar sig med butiksbakat wienerbröd och lite svett.
Alla är bekanta.
Nickar och plockar ner det jag ska ha i korgen.
När jag ska betala sträcker butiksbiträdet fram en lapp från pantmaskinen.
-Den här var din va?
Gåvan verkar inte ha nått fram.
Det är tanken som räknas.
Jag betalar.
Går ut genom dörrarna och vänder om.
-Ursäkta, visst har ni gravljus? frågar jag.
Det finns ett med guldkrona och jag väljer en blå tändare.
Lämnar varorna, förutom ljus och eld i bilen och går mot kyrkogården.

Vid den lilla lunden där pappa ligger har alla paradisäpplena fallit till marken.
Det är nog hemvant för honom.
I Abborrberg vid Wetterkrantzgrden finns flera träd.

Jag sätter mig på huk vid stenen.
Stryker varsamt med handen över den kalla skrovliga ytan.
Jorden på marken där hans urna sänktes ner har inte återhämtat sig än.
Det är som en lerig liten ärrbildning i gräset till vänster om plaketten med hans namn.

Han var aldrig mycket för att fira högtidsdagar.
Och jag var nog för upptagen med mitt.
-Det är fars dag idag pappa, säger jag och ögonen svämmar över av tårar.
I stillhet sitter jag där på knä och låter handflatorna värma hans namn så gott det går.

Jag berättar för honom att jag blev arg på jobbet i fredags.
Att Kråkungen kommer till mig på eftermiddagen.
Och mitt dåliga samvete över alltihop.
Hela tiden.
Om min plan att försöka validera mina år i skolan.
Byta åren mot högskolepoäng och så småningom en lärarlegitimation.
-Åh fy fan! utbrister han i mitt huvud.
Han blev också lärare lite sent i livet.

Svärfar kommer på besök.
Han bär på en kylväska med glassar.
Jag möter honom med en omfamning och mina röda blanka ögon i vår gula glada hall.
Känner mig tacksam över att ha honom att krama på.
Vi äter mat och fikar tillsammans.
Han får ett paket.
En slags massagematta som ska släppa på spänningar i en stel rygg.
Sen åker han hem i god tid innan mörkret kommer.

I lägenheten glider dagen sakta över mot kväll.
Hörnen fylls av skuggor.
Och jag vet att den randiga sorgen gömmer sig där.
Jag hänger upp gardiner och sväljer en gråtklump.
Tittar ut genom fönstret var femte minut.
Spanar efter Kråkan.
Sneglar mot hörnen.
Vi lurpassar på varandra.
Sorgen och jag.

Tillslut kommer Kråkan med bubblet och skrattet.
Jag tackar Kråkpappan för att just han är pappan till mitt barn.
Han mumlar något till svar och hoppar in i bilen.
De stora pardörrarna på herrgården dunsar tungt igen bakom oss.
Stänger bort utomhusljuden.
Stänger bort bilen som åker mot de Blånande bergen.
De berg som för alltid finns inom mig.
Liten trycker på lampknappen i trapphuset och allt badar i ljus.
Vi kånkar upp väskor och påsar.

Lägenheten fylls av liv och lust.
Kråkan kramar Honom och säger;
-Grattis på fars dag, världens bästa bonuspappa!
Och jag gråter lite till.
Av alla känslorna som får lov att rymmas tillsammans.

Porslinskatt

Publicerad den av ruth louise

1 2 3 4

Jag har en självspricka i tummen och tvåtusenkronor i fortkörningsböter. Klockan tolv är det loppis i Missionskyrkan här i byn.

5 6 7 8

Jag har fått en kallelse till mammografi. Mamma betyder bröst på latin. Jag hämtade en timme försent på fritids igår.

9 10 11 12

Jag försöker byta ut min ingefära mot havregryn. Som substitut för mitt snus. Jag vill kallbada också. Igår hann jag inte med. Fast jag körde så fort.

Ur boken Man dör inte av stress – man slutar bara att leva av Selene Cortes & Marie Åsberg

Stresskänslighet. Många av dom som drabbas av utmattningssyndrom berömmer sig vara stresståliga. Men när utmattningen kommer är stresståligheten som bortblåst. Istället blir man ömtålig och kan reagera med ilska eller panik vid obetydliga utmaningar. Överretlighet och trötthet leder ofta till en ökad känslighet för allt som uppfattas som krav … den ökade stresskänsligheten finns ofta kvar längre än alla andra symptom. Ökar stressnivån kommer övriga symptom lätt tillbaka och erfarenheter lär en att man alltid kan få betala för det med flera dagar då man inte fungerar alls.

Jag hade behövt räkna till tusenmiljoner igår. Det gjorde jag inte. Jag räknade inte alls med att bli stressad faktiskt. Jag förutsatte en fin frilansfredag. Långpromenad, intervju och fotografering, kallbad och en film. Jag hann med allt utom badet. Ändå kände jag mig misslyckad.

En barnpsykolog jag träffade genom mitt jobb sa till mig att i varje konflikt bor en möjlighet till utveckling. Undra om det gäller vid inre konflikter också?

Jag är tydligen ömtålig. Som en av de porslinskatter jag fick av Arvid i julklapp. De som jag ärvt av farmor och han i sin tur hittade i en kartong. Han slog in dem ett knöligt papper och skrev med spretiga bokstäver. Den finaste julklapp jag fått.

Det har tagit mig oerhört lång tid att se på mig själv som ömtålig. Kanske att det hände precis i dag. Nån slags acceptans. Att jag förstår varför det känns som om jag vill sova direkt efter frukost. Varför det känns som om någon sandpapprat bort alla glatta hinnor i hjärnan under natten. Varför det känns som om det kärvar när jag tänker och varför alla älsklingsljuden är så höga. Jag begriper nu vad det beror på. Men det tog onödigt många år.

Nu gäller det bara att förhålla sig till det här också. Jag kanske får blanda och ge lite som jag brukar? Jag bestämmer mig för att vara en porslinskatt med finnmarkens urkraft i den lite kantstötta själakroppen. Så får det bli. Nu ska jag gå på loppis.

Vad räknar du med att göra idag?

Med kärlek // Ruth Louise

Söndag

Publicerad den av ruth louise

Jag vaknade av pappas röst i natt.

-Jag tar inte emot stryk och oräknade pengar, sa han i drömmen. Eller i rummet. Jag upplevde det så. Som att jag redan var vaken när han pratade med mig.

Jag satte mig upp i sängen. Mina ögon letade efter honom i mörkret. Jag hittade honom inte. Men han har stannat kvar hos mig hela dagen. Vet du hur det är med drömmar som dröjer sig kvar?

Det var fint att höra hans röst. Jag blev glad av det. Nu känner jag mig lite ledsen. Men det är nog mest för att det är söndag. Jag skrev om det där för ett tag sedan. Idag är det turbulent.

Varannan söndag ger guppen lyckorus och pirr i magen. Som när man åker i en rolig karusell. En sån där snurrande plattform med olika djur och ett böljande cirkustak. Konfetti som regnar ner, glad musik, sockervadd i pastellfärger och vi två tillsammans på en stadig häst. En sån söndag då han kommer hit och världen fylls av färg och skratt.

 

Varannan söndag spänner jag bältet hårt. Turbulensen är kraftig och jag befinner mig högt uppe i luften, i en plåtfågel som egentligen inte alls kan flyga. Min mun är torr, jag sväljer hårt och mina svettiga händer håller krampaktigt om sätets armstöd. Jag skulle behöva fråga en lugn och sval flygvärdinna om nödutgångar, flytväst och framförallt få höra att det inte är farligt alls. Bara ett litet gupp i vägen. En sån söndag har jag nu.

 

Att söndag skulle vara en vilodag fnyser jag åt. Det är dagen då jag jobbar mest med mig själv och alla mina känslor.

Jag grät i bilen när jag lämnade honom i Abborrberg. Jag grät över att jag blir halv när han inte är hos mig. Jag grät över den låga solen som kastade långa blå skuggor över finnmarkens snöklädda vyer. Jag grät över”min” by som inte längre tillhör mig och min vardag. Och så grät jag över att pappa, nu när han äntligen tagit sig hela vägen fram till mig, ger mig nåt obegripligt nonsens att fundera över. Så himla typiskt honom. Jag kan nästan se hur han ler åt mig och blinkar med ena ögat.

-Gubbe! säger jag högt för mig själv och ler lite mitt bland tårarna.

Sen kom mensen, chokladen är slut (jäkla unge) och jag har aldrig lärt mig att spela ordentligt på pappas gamla munspel. Fan!

Till helgen ska jag iallafall åka längdskidor. Med Finska Tigern. Jag får fokusera på det. Och att jag kan stryka två, tre saker på attgöralistan.

  • skriva klart artikeln
  • redigera bilderna till artikeln
  • söka jobbet
  • få ordning på mina papper och skicka iväg till revisorn
  • städa ur det sista i huset i Abborrberg

 

Med kärlek // Ruth Louise

Kolardrängarna. Foto: Johan Bodin

Har du nån skog i din himmel, du Gud?

Publicerad den av ruth louise

Det är den 17 december. Midvinter. Det kan man inte tro. Regnet är ihållande och den slingrande landsvägen mot Grangärde från Björnhyttan är bäcksvart och blöt. Reflexpinnarna i dikeskanten ser nästan ut att frysa. Jag skjuter upp glasögonen på näsan, drar fram förarstolen ett snäpp och håller hårt i ratten. Jag sänker radions allvarliga prat om pandemin. Mörkerseendet har blivit sämre tycker jag och idag grumlas sikten av några stilla tårar också.

Jag minns när jag började övningsköra och inte kunde fästa blicken långt bort på vägen om vindrutetorkarna var igång. Jag fastnade i deras svishande, svoshande rytm. Pappa trätade på mig sådär hjärtligt. Kallade mig för toka och strök med sin stora sträva hand över mitt rufsiga hår. Ett leende sprider sig över mina läppar när jag färdas genom mörkret och tankarna hakar i varandra. Jag har blivit en mästare på att husera glädje och sorg parallellt i mitt sinne.

Jag stannar bilen framför blomsterhandeln i byn. Det lyser välkomnande där inne. Min kusin står bakom disken. Vi pratar en liten stund och jag köper de tre största rosorna hon har. Aprikosfärgade. Hon knyter ett naturfärgat band om de smala skaften. Det plingar till i klockan på dörren och han som är min kommer in. Jag känner trygghet. Vi står under lysrören, vinterbleka och lite allvarliga.

Jag tar blommorna och ska betala. Har glömt koden. Det händer med jämna mellanrum. Speciellt när jag är lite stressad. En kvarleva från den där tiden då jag tappade riktningen. Tur att det finns blipp när hjärnan är en flopp. Då slipper man fundera så mycket på sånt.

Vi går ut ur butiken, han och jag. Vi korsar vägen, lämnar ljuset från blomsteraffären bakom oss och omsluts av mörkret på kyrkogården. Det doftar ruttet gräs och min hand letar sig in i hans. Våra steg är nästan lika långa och det tjippar om fötterna i den vattenmättade marken.

Hur var vintrarna när jag var liten? I början av 90-talet när pappa åkte längdskidor med mig på eljusspåret i Nyhammar. Visst var det väl snö då i december? Jag tycker mig minnas det. Men jag kan ha fel. Jag glömmer ju till och med  bort koden till kontokortet nu för tiden.

Han ligger under en liten dunge med träd. Två ljus är redan tända hos honom. Det gör mig glad. Jag sätter mig ner på huk och stryker över den kalla gravstenen med min hand. Följer de snirkliga bokstäverna i farfars namn med mitt pekfinger. Smeker farmor Ruths namn och kupar min hand över plaketten med pappas namn på. Vill värma den lite. Vill värma honom.

-Hej pappa och grattis på 68-årsdagen. Jag älskar dig!

Sen stockar sig min röst. Jag låter tårarna rinna. Tänder ett gravljus som envisas med att slockna i regnet. Det går tillslut. Jag lägger rosorna på stenen.

Det är skönt att han inte är ensam här under, tänker jag, där jag står med fötterna på platsen vid stenen där gräset inte hunnit slå rot. Det är så mycket som är för första gången det här året och jag är lite dåligt förberedd på allt.

Jag hade tänkt att jag skulle sjunga vår födelsedagssång för honom, men rösten bär inte. När jag var liten sjöng jag; Ja må du leva uti hungårn´i år. Det där med hundra år fattade jag först senare. Jag har alltid haft svårt för siffror. Det tyckte pappa och alla andra i släkten var så kul, att vi fortsatt att sjunga så. Jag må du leva uti hungårn´i år. Det blev inga hundra för honom. Det blev 67.

I bilen hem börjar jag plötsligt nynna på sången som pappa och Anna tonsatte. En dikt skriven av Gunnar Ehne. Jag stannar bilen på sidan av vägen, tar upp mobiltelefonen och söker efter min bonusbror i messenger-funktionen. Bland våra meddelanden hittar jag den. Jag klickar på ljudfilen och låter den mjuka rösten omsluta mig i mörkret i bilen. Jag gråter som ett litet barn. Och det är ju precis just vad jag är. Hans barn.

 

Har du nån skog i din himmel, du Gud
till att gå i en finer kväll
En tocken där gammel skog, du vet
med smörsopp å kantarell.

 

Vi hörde om gröna ängar
om myrar mä vita ull.
Musik ifrån harpas strängar,
å stigar gjorda av guld.

 

Men jag skull nog inte trivs
me dä där, du Gud
Du vet jag är blyg å rädd
Dä låter så fint på nå vis, du Gud
men ja är inte tocken klädd.

 

Kanske du tycker ja tjålar å fråger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper en ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta`t som dä ä ôppnär dej.

 

Men har du en skog i nån utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsang
när dej, i all evighet.

 

Och det är väl klart att han inte ligger under nån sten på kyrkogården när jag tänker efter. Han är ju i skogen och travar och går, med starka ben och ögon som ser varenda kantarell. Jag är bara ovan med tanken. Det är så mycket som är första gången för mig i år.

 

Att vakna till en randig dag

Publicerad den av ruth louise

Hur kan en pappa, som varit en av de största och starkaste människor jag vet, rymmas i en liten urna? Hur ska man kunna vara vuxen när man själv bara är ett barn? För jag är ju hans unge fortfarande. Fast han är död.

Jag vaknar tidigt. Till en randig dag. En sån där dag då sorgen blöder ut som bläck på fuktigt papper. Jag lämnar den lilla i skolan. Puss och kram till honom, ett lågmält samtal i en korridor med hans fröken;

-Så att du vet om han blir ledsen och drar sig undan, säger jag med dämpad röst. Över axeln på henne möter jag mig själv i spegeln på barnens toalett. Dörren står på glänt. Det ligger en toarulle på golvet. Någon som varit full av liv och äventyr, har haft bråttom därifrån. Det gula ljuset som blinkar lite från lysrören, får mig att se sjuk ut.

Bita ihop. Vara vuxen och klok. I bilen rinner tårarna hela vägen hem. Och de fortsätter rinna i sex kilometer, tillsammans med svetten på en joggingtur. Alla säger att rörelse är det bästa mot oro och ångest. Hade jag lyssnat, hade jag nog sprungit ihjäl mig. Men nu är det pappa som är död.

I trädgården plockar jag av de sista blommorna. Stjälkarna hinner bli svampiga av min handsvett i bilen mot Grangärde kyrka. En bukett till honom med höstens färger. Han som älskade oktober, älgjakten och hunden Zacco. På urnan en vacker bild med svarta stammar och gula löv.

-Titta vilka fina färger på träden, säger jag och pekar mot den vitkalkade gamla kyrkan, för att slippa fundera så mycket på hur han som var så stor får plats i något så litet.

Allt känns overkligt. Jag mår lite illa. En nötskrika börjar plötsligt tjattra i träden ovanför oss. Träd som ramar in farmor, farfars och nu min pappas grav. Vi står i tystnad. Låter fågeln prata klart. Låter tårar lämna ögon utan att göra någon ansats till att torka bort eller dölja. Här är sorgen naken.

Från pappas grav ser jag över till mormors. Jag är sällan på kyrkogården. Jag tror inte på det där riktigt. Men det kanske blir ändring på det. Inte tron då. Men besöken.

-Jag ska passa på att säga hej till mormor när jag ändå är här, säger jag och tvingar fram ett leende mot de fem människorna som jag delar stunden med.

Jag berättar för mormor om mitt nya jobb på en tidning. Jag berättar att jag tror att hon ibland hjälper mig att hitta formuleringar när jag själv kört fast. Hon som ville bli bibliotekarie och lärde mig läsa och dricka kaffe på bit. Hon som också hette Ruth.

Jag ställer mig på grusgången mellan gravarna. Det är inte rimligt att känna sig såhär liten, när man egentligen är vuxen och stor. Världen är randig av tårar och sorg.

I pappas kök, eller, det är ju inte hans längre. Men där iallafall, äter vi soppa och hembakt bröd. Rabarberpaj och grädde till efterrätt. Jag dricker mer kaffe. Mår mer illa. Vi pratar om trollhorn från finnmarken och den gången då pappa backade in med sin bil i min. Vi skrattar åt minnet och jag nästan väntar mig att få höra pappas röst som ska rätta mig i historien.

På fritids sitter den lilla i en soffa och gråter när vi kommer dit. Han kastar sig om halsen på mig. Vi klär på honom och han håller sina små händer i våra stora. Hårt. I bilen undrar han över döden. Över kistor, urnor. Över livet. Vi berättar så gott vi kan. När min röst blir tjock av gråt, tar den andra vuxnas trygga röst över. Han som har nästan samma tankar som mig. Han som delar sitt liv med mitt. Med vårat nu. Han berättar för min son om universums byggstenar och kretslopp. Jag blir trygg av det där. Tittar ut genom fönstret på färgsprakande träd och en dimma över bergen som inte kommer lätta under dagen. Vi färdas framåt, men jag står nästan stilla.

Hemma får han en glass. Vi tittar på några bilder jag tagit från stunden med pappa. Hans ögon är runda och allvarliga. Jag säger att vi ska åka dit sen. Med nya blommor till morfar.

-Och till din farmor! För jag bor ju med pappa i hennes gamla hus.

Sen lägger han sig i sägen och tittar på film. Jag ringer till mamma. För någonstans måste jag få vara barn. Hon tröstar mig över telefonen. Berättar små minnen för mig. Och om att hon själv gått ut i sin trädgård där vid klockan 11 då vi andra tog adjö. Min röst är grötig av gråt. Hon säger att jag ska gå och lägga mig och vila. Och jag ska snart lyda mamma. Jag ska bara gråta lite till.