Etikett: Höst

Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt

Publicerad den av ruth louise

Här på SMHI finns Lisa Frost med en land och sjörapport.

Vilket passande namn för en meteorolog.
Undra om det är taget?
Jag minns faktiskt en morgon för några år sedan, när jag som vanligt  lyssnade på P1.
Lisas röst lät så annorlunda och jag reagerade direkt.
Sen berättade hon att hennes farmor precis gått bort.
Att farmodern alltid lyssnade alltid på P1.
Och att Lisa blev berörd av att läsa prognosen.
Men jag ska göra ett försök i alla fall, sa hon.
Vi är så många som försöker göra det vi ska.
Tidigt på morgonen dessutom.

Vi är inne i en ostadig väderperiod då flera lågtryck med tillhörande regn passerar nordost eller norrut över landet. 
Från i natt kan det åter igen komma stora regnmängder i Västernorrlands län och för det har vi en gul varning för regn utfärdad. 
Och det finns även gula varningar för höga flöden utfärdade för Moälven och Nätraån i Ångermanland. 
Prognosen gäller fram till i morgon kväll och vi börjar med hela Götaland med Öland och Gotland.

Vi var till Gotland  för första gången i somras.
Jag, Johan och Kråkan.
Hälsade på min vän K från gymnasietiden.
Hon bor innanför ringmuren och på baksidan av hennes lägenhet, precis utanför balkongen, fanns en stor och gammal ruin.
Allt var så vackert och annorlunda mot här hemma.
Stockrosor mot jordnära och pastelltonade hus.
Det varma och mjuka ljuset över horisonten.
Vi åkte färjan över till Fårö.
Badade i havet.
Vandrade bland raukar.
Kastade boll på stranden och jag läste i Lena Anderssons bok Studier i mänskligt beteende.
Jag är fortfarande inte klar med den.
Mina fem omlån på biblioteket är förbrukade.
Kanske borde jag ge upp?
Men jag tyckte väldigt mycket om Egenmäktigt förfarande.

Mycket moln och flera portioner med regn passerar åt nordost över området.
Lokalt kan det vara inslag av åska. 
I natt bildas också dis eller dimma och då åtta till tretton grader och i morgon tolv till sjutton grader och sydlig eller sydostlig vind,
i morgon friska till lokalt hårda vindbyar. 

Natten mellan fredag och lördag sov jag tio timmar och tjugotre minuter.
Det är något slags sovrekord i modern tid för mig.
Jag tror att själen är en smula sliten.

Hela Svealand. 
Mulet eller mulnande och flera regnväder passerar åt nordost över området. 
I morgon eftermiddag väntas tillfälligt uppehåll innan nytt regn drar in.
Temperatur i natt åtta till tretton grader och i morgon tolv till sjutton och sydlig eller sydostlig vind.

Vi måste verkligen ösa ur båten.
Jag har sagt det högt till min familj flera gånger.
Men det verkar bara vara jag som kommer ihåg.
Äventyret som Kråkan döpte båten till.
Det skulle vara så drygt om den sjönk och hamnade på Bysjöns botten.
Johan köpte den för en filminspelning.
Askmannens ö heter filmen.
Under sommaren har Kråkan rott ut i den själv och fiskat.
Dragit upp några gäddor.
Tillsammans med kompisar och ensam.
Han är tolv och jag förstår inte vart tiden tar vägen.
Det är ett genomgående tema för mig.
Tid som tycks försvinna.
Jag borde se det här som ett tecken.
Att jag ska släppa tangenterna nu, tvätta penslarna och gå ner till båten.
För snart börjar det skymma och när jag är skapar upphör tid och rum att existera.
Det vet jag med mig.
Men det är synd att bryta ett kreativt flöde.
Det vet jag också, för det är svårt att hitta tillbaka till känslan efter en paus.
Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt.
Lisa kan ju lite ha fel ibland.
Hon också.

Med kärlek

 

Under regnbågar och rönnbär

Publicerad den av ruth louise

Onsdag 25 september.

Molnen jagar snabbt över himlen.
Regnskurar passerar förbi.
Jag ser en regnbåge böja sig utanför fönstret på jobbet när jag lyfter blicken från mitt projekt.

Limpistolen bränner mina fingrar.
Ett torn av glasspinnar, papper och ståltråd ska det bli.
Fast det viktigaste är inte slutprodukten.
Det viktigaste är det som förhoppningsvis ska hända i bildsalen på fredag.
När ungdomarna ska samarbeta.

Min lilla skulptur fungerar bara som en katalysator för kreativiteten.
Och det ska förstås inte förminskas.

Efter jobbet går jag en promenad i byn.
Vinden trasslar med mitt hår.
Rönnbären hänger i stora klasar.

Det finns två läror om det där med rönnbär och vinter.
En säger att det blir mycket snö om rönnens bär är många.
En annan säger tvärs om.
Att rönnen bara orkar bära en tyngd.
Därför uteblir snön när rönnen lyser röd.

Varje höst bestämmer jag mig för att skriva upp hur det ligger till med både rönnbär och snödjup.
Sen faller det i glömska.
Kanske kommer jag att minnas i år?

I trädgården är de flesta av solrosorna frasiga.
Jag plockar med mig ett gäng upp till ateljén.
Lägger de varsamt på ett av skrivborden.
Jag samlar på mycket och oväntat ofta har jag användning för det jag sparat ihop.

Frasiga solrosor.

Jag fick nyss en notis om att jag kan se norrsken inom en timme.
Om himlen är klar.
Utanför ateljén är det mörkt så jag vet inte hur det förhåller sig med himlapällen.
Fast jag stannar nog inne i värmen och tecknar en stund till.
Lyssnar vidare på Bo Kaspers Orkester och vinden som viner och knakar och brakar i herrgårn.

Jag har blivit bättre på det där.
Att tillåta mig stanna där jag trivs.
Vara ifred.
Hösten gör sitt till.
Gör mig mjukare, mer fokuserad och kanske lite långsammare.

Vad gör den med dig?

Kärlek

Lördag andra september

Publicerad den av ruth louise

Kväll vid köksbordet.
Kombucha i glaset.
Blåbär och hibiskus.
Den är inte så god.

Kurslitteratur och läroplansteori och didaktik.
Det flyter inte på om jag säger så.

Kantareller och Karl Johan som behöver rensas.
Smörstekas kanske till en smörgås i kväll?
När han kommer hem från sina filmförberedelser.

En bild i läroboken föreställande målningen ”Jona och valfisken” triggar min fantasi.
Tankarna krokar i varandra.

Vips börjar jag söka bland mina anteckningar i telefonen efter en konstnär jag glömt namnet på.
Hittar istället en kort beskrivning av ett italienskt uttryck;

Dolce far niete – det ljuvliga i att göra ingenting.

Det ska jag ta på allvar.
Så småningom.

Nu behöver jag fördjupa mig i tryckteknik, läroplaner och i Francis Bacon.

(Undra vart vi ställde svamptorken i höstas?)
(Jag kanske borde gå till ICA och handla något annat att dricka innan butiken stänger?)
(Charity Baker. Det var inte henne jag tänkte på, men vilken konstnär!)

Bysjöns vatten är aprikostfärgat i solnedgången-
ICA stängde för åtta minuter sedan.
Här sitter jag ensam i köket en lördag.

En okrönt mästarinna i disciplinen sidospår.

 

Kärlek

 

 

Ränderna går aldrig riktigt ur

Publicerad den av ruth louise

Tisdag

Kör Åsa till tåget mot Stockholm.
Åker till jobbet.
Visar en elev grunderna i hur man drejar.
Får hjälp av Vaktis att hänga upp ett konstverk i korridoren.
Börjar städa stora bildsalen på eftermiddagen.
Åker hem.

Går en promenad.
Ser en påkörd gräsandshona.
Krävan på fågeln har spruckit.
Kroppen är fortfarande ljummen och lealöst mjuk.
Jag flyttar den från vägen till diket.
En ensam and simmar en bit ut i den blyertsgrå sjön.

Kommer hem.
Kokar kaffe.
Pulsklockan på armen frågar om mitt träningspass är över.
Byter om och tar mig upp till ateljén.

Hyresvärden har tätat dörren till Nordanvinden.
Hoppas att blåsvädren fortsätter att yla här uppe.
Läser om gräsand i boken Solöga.

Lev din dröm nu.
Min gåva till dig är att göra det du drömt om. 

Målar.
Glömmer bort tiden.
En påminnelse piper i telefonen.
Kråkan!
Utvecklingssamtal!

Färgfläckiga snickarbyxor.
Grön stickad tröja från militärt överskott.
Elektriskt hår.
Ett begynnande munsår.
-Ta det lugnt älskling! ropar Johan inifrån lägenheten.
Jag springer nerför trappan.

Kör för fort i mörkret.
Vindrutetorkarna går på näst snabbaste över rutan.
På radion pratar dom om Erdogan.

Framme vid skolan precis i tid.
Möts av en kram och den bekanta lukten av Fritids.
Jord, torksåp och gummistövlar.

Kråk-pappan är också där.
Tyst och en smula sammanbiten.
Jag babblig och svettig.
Kråkan lite obekväm.
Fröken hälsar oss välkomna och berättar att allt är så bra.

Vi är glåmiga under lysröret.
Barnen i trean har fått göra en miniatyr av lekparken.
Kråkan visar stolt upp sin lekplatskarusell han gjort tillsammans med tre klasskompisar.
Vi tittar och blir imponerade.
Min gröna tröja sticks.

Kråkan berättar att han trivs i klassen och gillar att lära sig nya saker.
Men det är jobbigt med söndagarna.
-Jag vill dela på mig, säger han med tårar i ögonen.

I min hals blir det plötsligt väldigt tjockt.
Tröjan kliar jättemycket.
Jag undviker de vuxnas blickar och stryker tafatt ett lingult hår.
Fröken säger något klokt och tröstande.
Mina öron hör mest blodet inuti huvudet som börjat susa.

Vi byter ämne.
Pratar om kommande gitarrlektioner på Kulturskolan.
Hon frågar om min Konstrunda.
Påminner vänligt Kråkan om att läsa för sin mamma eller pappa minst tio minuter om dagen.
Sen går vi ut i hallen.

En till kram.
Han borrar in sig i mitt trassliga hår och säger att jag doftar gott av rökelse.
-Vi säger godnatt nu mamma. Jag älskar dig!
Han pussar min kind och lösgör sig från kramen.

Kråkan börjar leta efter kläder.
En väst och en jacka är spårlöst försvunna.
Jag är ensam i mörkret ute på skolgården.
Vandrar sakta mot bilen.
Hör deras röster närma sig mig på parkeringen.
Batteriet i bilnyckeln börja bli svagt.

Stannar vid kyrkogården.
Går genom gångar av flämtande ljus till min pappas gravsten.
Sätter mig på knä och värmer hans namn med min varma hand.
Berättar om utvecklingssamtalet för Per-Gunnar Persson.
Ler för mig själv när jag nästan hör hur pappa kommenterar min berättelse.

Då kommer gråten.
Tyst och stilla.
Den håller i sig ganska länge.
Bland murkna löv och fuktigt gräs.
Med pannan en stund mot den kalla stenen.

Tröjan kliar.
Mina snickarbyxor har blöta fläckar på knäna.
Någon går på vägen i mörkret utanför kyrkogården.
Jag väntar tills stegen försvunnit en bit innan jag reser mig upp.

Johan lagar middag.
Lax med citron och pressad potatis.
Vi äter framför tv´n och jag dricker den sista slurken av det ljumna vita vernissagevinet.

Har inte ro att sitta så länge.
Målar svart över två gamla tavlor.
Skissar upp en kråkfågel och tre vuxna vid ett bord.
Sen målar jag räder över skissen.
Blå breda mot en svart botten.

Idag är det en randig dag.
Ikväll borde jag somna tidigt.
Klockan är 22.47.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Kärlek ♥ Ruth Louise

Att göra vinter

Publicerad den av ruth louise

Det pratas om snö på radion när jag kör hem från jobbet. Det varnas till och med för den. Varnades det för väder på 80-talet när jag växte upp? Alltså för vanligt väder. Som snö i oktober. Jag tror inte det. Stolsvärmen på förarsidan har aldrig fungerat i bilen. Det borde jag ha blivit varnad för av bilhandlaren. Jag fryser om rumpan i mina tights och höstkappan känns tunn.

Jag kokar kaffe, gör eld i kaminen och ska precis till att sätta mig vid köksbordet med koppen och ett reklamblad som kom med posten, när det smäller till i hallen. Jag springer dit. Vatten sprutar ut på golvet från en garderob där värmesystemet och radonavskiljaren finns. Jag ringer Jojje i panik, som guidar mig över FaceTime. Hans lugna röst berättar hur kranar ska vridas och var reservdelar finns. Jag får ett sånt där pappa-lugn i kroppen. Som han kunde ge mig när han fanns.

När jag går ut på gården för att hämta reservdelen, luktar det snö men himlen är stjärnklar. Det blir mörkt fort i oktober. Idag ska vi byta till vinterdäck och hela helgen har ägnats åt att samla in och skörda det sista från köksträdgårdens odlingsbäddar och potatislandet.

Det är andra gången han byter däck på min bil. Jag håller honom sällskap där ute under stjärnhimlen. Lyser med ficklampan. Gör nog inte så stor nytta egentligen. Men vad spelar det för roll? Måste man vara nyttig hela tiden? Jag säger att det ska bli fint att få första snön tillsammans med honom. Han svarar att han känner sig så nöjd med att vi fått in allt från trädgården. Rådjuren hann inte äta upp all selleri. Han har plockat en hel famn och en korg med grönsaken som jag ska vänja mig vid att äta. Jag ser det där belåtna hos honom. Det där när man känner sig rik. Sådär kände jag mig när höskullen blev full om somrarna bland de blånande bergen.

I morgon kommer snön. Jag har farmors raggsockor nerknölade i gummistövlarna. Det fanns en hel amerika-koffert med hennes sockor när jag flyttade till Abborrberg och hennes hus. Jag tog med mig ett gäng i går, när jag lämnade Kråkan hos pappan. Man kan se botten på hennes koffert nu. Jag borde lära mig sticka, men alla säger att hälar är så svårt. Jag ska vara rädd om dom som finns kvar. Jag sover med sockor om vintern.

 

Med värme // Ruth Louise

En ny dagbok innan frosten kommer

Publicerad den av ruth louise

Det är något speciellt med årstidernas övergångar. Just nu känns det som om sommaren inte riktigt vill släppa taget och ge sig hän åt att bli höst. Rosenskärorna har massor av nya knoppar och idag slog ytterligare en solros ut i regnet. Jag tycker mycket om det där. Kanske för att jag har svårt för avsked. Kanske för att jag sällan känner mig redo för ett hejdå.

Det var ändå dags idag. Att skriva det där sista blogginlägget på Land och gå vidare. Sätta punkt. Lite som att köpa en ny dagbok kanske. Gå till bokhandeln och välja omsorgsfullt. Prova pennor på redan klottrade papper. Lukta på färglada sudd. Komma hem med en liten påse full av förväntan.

Johanna var här på eftermiddagen. Vi satt vid köksbordet och drack te innan vi skulle ge oss ut i regnet på en joggingtur. Hon sa att det ibland känns som om hon tjuvläser i min dagbok när hon läser mina blogginlägg. Att det nästan känns förbjudet. Johanna har stor integritet. Jag balanserar på den där hårfina linjen mellan personlig och privat. Det har jag fått höra många gånger. Att jag är modig som skriver så avskalat. Det handlar nog inte alls om mod. Det handlar om att det blir så av sig självt när jag sätter mig ner och börjar. Orden rinner ur mig. Men allt får ni inte läsa. Jag har mina gränser jag också. Pyser ut i något ord eller en antydan kanske. Om det som är svårast och mest privat. Men jag har hittills aldrig känt att jag behöver sätta lås på min dagbok. Och om jag skulle komma dit, så att det skulle bli nödvändigt och att jag samtidigt av någon outgrundlig anledning inte skulle ha vett att förstå det själv, har jag vänner, fantastiska vänner, som är raka och ärliga mot mig.

Idag har jag släppt taget om ytterligare en sak i mitt liv som tillhör det förflutna. Jag står, precis som sensommaren och väger med en fot i varje värld. Jag har dock inga planer på att göra mig av med allt som har med det förflutna att göra, nu när jag fortsätter in i framtiden. Jag ska bära med mig platsen, människorna och minnena med stolthet. För utan allt det där, skulle jag ju inte vara här.

Med kärlek // Ruth Louise

 

Att vakna till en randig dag

Publicerad den av ruth louise

Hur kan en pappa, som varit en av de största och starkaste människor jag vet, rymmas i en liten urna? Hur ska man kunna vara vuxen när man själv bara är ett barn? För jag är ju hans unge fortfarande. Fast han är död.

Jag vaknar tidigt. Till en randig dag. En sån där dag då sorgen blöder ut som bläck på fuktigt papper. Jag lämnar den lilla i skolan. Puss och kram till honom, ett lågmält samtal i en korridor med hans fröken;

-Så att du vet om han blir ledsen och drar sig undan, säger jag med dämpad röst. Över axeln på henne möter jag mig själv i spegeln på barnens toalett. Dörren står på glänt. Det ligger en toarulle på golvet. Någon som varit full av liv och äventyr, har haft bråttom därifrån. Det gula ljuset som blinkar lite från lysrören, får mig att se sjuk ut.

Bita ihop. Vara vuxen och klok. I bilen rinner tårarna hela vägen hem. Och de fortsätter rinna i sex kilometer, tillsammans med svetten på en joggingtur. Alla säger att rörelse är det bästa mot oro och ångest. Hade jag lyssnat, hade jag nog sprungit ihjäl mig. Men nu är det pappa som är död.

I trädgården plockar jag av de sista blommorna. Stjälkarna hinner bli svampiga av min handsvett i bilen mot Grangärde kyrka. En bukett till honom med höstens färger. Han som älskade oktober, älgjakten och hunden Zacco. På urnan en vacker bild med svarta stammar och gula löv.

-Titta vilka fina färger på träden, säger jag och pekar mot den vitkalkade gamla kyrkan, för att slippa fundera så mycket på hur han som var så stor får plats i något så litet.

Allt känns overkligt. Jag mår lite illa. En nötskrika börjar plötsligt tjattra i träden ovanför oss. Träd som ramar in farmor, farfars och nu min pappas grav. Vi står i tystnad. Låter fågeln prata klart. Låter tårar lämna ögon utan att göra någon ansats till att torka bort eller dölja. Här är sorgen naken.

Från pappas grav ser jag över till mormors. Jag är sällan på kyrkogården. Jag tror inte på det där riktigt. Men det kanske blir ändring på det. Inte tron då. Men besöken.

-Jag ska passa på att säga hej till mormor när jag ändå är här, säger jag och tvingar fram ett leende mot de fem människorna som jag delar stunden med.

Jag berättar för mormor om mitt nya jobb på en tidning. Jag berättar att jag tror att hon ibland hjälper mig att hitta formuleringar när jag själv kört fast. Hon som ville bli bibliotekarie och lärde mig läsa och dricka kaffe på bit. Hon som också hette Ruth.

Jag ställer mig på grusgången mellan gravarna. Det är inte rimligt att känna sig såhär liten, när man egentligen är vuxen och stor. Världen är randig av tårar och sorg.

I pappas kök, eller, det är ju inte hans längre. Men där iallafall, äter vi soppa och hembakt bröd. Rabarberpaj och grädde till efterrätt. Jag dricker mer kaffe. Mår mer illa. Vi pratar om trollhorn från finnmarken och den gången då pappa backade in med sin bil i min. Vi skrattar åt minnet och jag nästan väntar mig att få höra pappas röst som ska rätta mig i historien.

På fritids sitter den lilla i en soffa och gråter när vi kommer dit. Han kastar sig om halsen på mig. Vi klär på honom och han håller sina små händer i våra stora. Hårt. I bilen undrar han över döden. Över kistor, urnor. Över livet. Vi berättar så gott vi kan. När min röst blir tjock av gråt, tar den andra vuxnas trygga röst över. Han som har nästan samma tankar som mig. Han som delar sitt liv med mitt. Med vårat nu. Han berättar för min son om universums byggstenar och kretslopp. Jag blir trygg av det där. Tittar ut genom fönstret på färgsprakande träd och en dimma över bergen som inte kommer lätta under dagen. Vi färdas framåt, men jag står nästan stilla.

Hemma får han en glass. Vi tittar på några bilder jag tagit från stunden med pappa. Hans ögon är runda och allvarliga. Jag säger att vi ska åka dit sen. Med nya blommor till morfar.

-Och till din farmor! För jag bor ju med pappa i hennes gamla hus.

Sen lägger han sig i sägen och tittar på film. Jag ringer till mamma. För någonstans måste jag få vara barn. Hon tröstar mig över telefonen. Berättar små minnen för mig. Och om att hon själv gått ut i sin trädgård där vid klockan 11 då vi andra tog adjö. Min röst är grötig av gråt. Hon säger att jag ska gå och lägga mig och vila. Och jag ska snart lyda mamma. Jag ska bara gråta lite till.

 

 

Om att stänga en dörr och glänta på en annan.

Publicerad den av ruth louise

Jag gjorde det precis. Jag skrev ett mail och klickade på sänd. Ett mail som innehåller en önskan om att avsluta ett samarbete som jag haft ett tag. Ett samarbete som betytt jättemycket för min självkänsla och framförallt fått mig att växa som skribent. Men nu är det dags att släppa taget om det.

Det verkar vara ett sånt år för mig. Jag släpper taget om mycket. De flesta är aktiva val. Men det betyder inte att det är eller har varit lätt.

Det är dags att stå på egna ben. Jag vill välja mina relationer och mina samarbeten. Med omsorg. Förut har jag väntat på att bli vald. Det har gått lite knackigt. Faktiskt har jag nog väntat sedan jag började skolan, när jag tänker efter. Där i lekskolan som liten flicka. Med ärvda kläder, elektriskt hår och munsår. Jag skrev redan då. Det var kanske det som gjorde att jag sällan blev vald först.

Jag tror för första gången i mitt liv på min egen förmåga att uttrycka mig i skrift. Och med den insikten, ska jag sakta stänga den gamla dörren bakom mig. Omsorgsfullt. Mjukt. För det behöver inte slås i dörrar. Det kommer ändå att skapas ett sånt där litet tryck mellan den gamla och den nya. Sådär som det gör i äldre hus. I och med det, kommer den nya dörren sakta att glida upp.

 

Jag kommer att vara redo då. Rädd? Ja. Men redo.