Etikett: teckna

Torsdag tjugoförsta september

Publicerad den av ruth louise

Idag målade jag en stund i ateljén.
Det var länge sedan.
Ja la grunden till en idé jag burit på en längre tid.
På en liten svart duk skissade jag med akryl.
Försiktigt och trevande.

Några nya streck på min stora teckning blev det också.
Den som föreställer Pia och tigrarna.
Jag tror att jag ska trycka den som en affisch.
Så småningom.

Jag skrev på min maskin.
Paul Klee´s ord:

 

Jag saknar min tigerjakt.
Som tusan.
Framförallt saknar jag den jag blir när jag går på tigerjakt i ateljén.

Så idag dammade jag av mig själv.
Och precis under den där upptagna ytan finns upptäckarlusten, nyfikenheten och tjofaderittan kvar.

Det visste jag väl!
Hon var inte så svår att hitta.

I morgon ska jag spika upp mitt inramade bevis på att jag är årets kulturstipendiat.
På en hedersplats i ateljén.
För att påminna mig själv om vad jag kan, vill och drömmer om.

Sen ska jag välja ut ett gäng målningar som ska vara med på en festival nästa helg.

Jag borde plugga massor istället.
Men jag vägrar bli en tråkstolle.
Långsamt är också framåt.

Se upp i backen, snart kommer jag!

Kärlek

Digital vernissage! Processdagbok konstnärlig gestaltning måndag 27 mars – 2023

Publicerad den av ruth louise

Måndag 27 mars – 2023
Processdagbok.
Konstnärlig gestaltning.

Examination i konstnärlig gestaltning.
En digital vernissage i min ateljé.
Presentation av den undersökande processen.

Jag är nervös och mina kinder blossar röda.
Det är svettigt under armarna och jag tycker att min röst låter lite gäll.

Formulerar tankarna högt.
Presenterar mina tre stora målningar.
Visar upp några skisser och förslag-
Sen får jag veta att jag klarat kursen.

Axlarna sjunker.
Endorfinerna börjar rusa runt i kroppen.

Jag har varit driven och hängiven kursen säger Anna.
Lyckats inspirera henne på vägen också.
Att börja måla igen.

Själv har jag stått i ateljén under tio veckor.
Nästan varje dag.
Skrivit dagbok om processen.

Om makt och motstånd.
Om tvivel och genombrott.
Om svårigheter att behålla mitt huvud för mig själv.
Om att umgås med mina egna tankar.

Och om den stora meningslösheten med att sätta sig ner och invänta snön.

 

Se alla målningar i sin helhet i min konstnärliga portfolio HÄR

Processdagbok konstnärlig gestaltning lördag 18 mars – 2023

Publicerad den av ruth louise

Processdagbok.
Konstnärlig gestaltning.
Lördag 18 mars – 2023

Jag skriver på reflektionen till kursavslutningen på tisdag.
Vid lunch sätter jag mig i bilen, hämtar upp mina tre bildelever i åk 3 och tar med dem på kroki i Smedjebacken.
Deras första möte med naken modell någonsin.

I bilen på väg hem är de babbliga och bubbliga.
Fyllda av den nya upplevelsen.
-Konst ska kännas! utbrister jag och dom fnittrar åt mig.

Jag släpper av tjejerna i olika byar och åker tillbaka in till stan.
Svärfar har fyllt år och vi ska äta middag tillsammans med min sambos bror och familj på en restaurang.
Det är trevligt och jag låter mig själv slappna av istället för att känna stressen till ateljén.
Livet och konsten måste få växelverka.
Fylla på och ta in, släppa ut och producera.

Jag slår mig ner med min runda mätta mage och datorn i soffan när jag kommer hem.
Skriver stödord och läser igenom mina tidigare processdagböcker.

I morgon ska jag besluta om målningen ska bli ljus eller mörk.

Processdagbok konstnärlig gestaltning söndag 12 mars – 2023

Publicerad den av ruth louise

Söndag 12 mars – 2023
Processdagbok.
Konstnärlig gestaltning.

Jag och Kråkan testar skidorientering på förmiddagen.
Solen strålar från en klarblå himmel och vi hasar omkring i nästan en mil.
Sen grillar vi korv och min trötthet känns väldigt mycket mer överkomlig än i mitten av veckan.

Han åker till sin pappa på eftermiddagen.
Vi torkar tårar som vi gör varje stugbytarsöndag och jag går upp till ateljén.

Gårdagen var rolig.
Vi skrattade massor och lärde oss saker tillsammans alla tre.
Kråkan var bra på att ta regi och min sambo har guds tålamod med omtagningar.
Jag kastade rostmackor i hela köket och det var så skönt att få gå in i någon annans projekt och mest bara göra det jag blev tillsagd.

Jag släppte kontrollen och lät det bli som det blev.
Inga förmaningar.
Inget tjat.
Sketchen ändrade riktning flera gånger och manus skrevs om.
Det bekom inte min son det minsta.
Han var i processen och lät alla dörrar vara öppna.
Lyssnade på min sambo och mig som bollade idéer med honom.
Han kom med sina egna och tillsammans fann vi en form som fungerade.

Tecknandet har tagit stopp för mig.
Därför tar jag mig an den.
Jag låter måleriet vara och plockar fram mjuka blyertspennor.

Nyfikenheten ska få vinna idag.
Det är lärdomen från igår tänker jag och börjar skissa fram berg och former.
Jag ser att björkstammarna blir sneda, men jag låter det vara idag.
Jag drar raka streck med linjalen och lämnar det så.
Sen fyller jag på med ljus och skuggor.
Jobbar mer måleriskt än innan och jag dömer inget jag gör.
Det ska kännas som en skiss. Ett förslag.
Vad gör det om det inte blir som jag tänkt mig?

Jag sa till en av eleverna i veckan när han frågade om vi skulle hänga upp en uppgift i korridoren som färdigställts:
-Långt ifrån allt man gör är utställningsbart och det är underbart! Tänk vilken frihet det finns i att få skapa något utan att bli bedömd.
Han höll med mig.
Idag försöker jag leva lite som jag lär.

 

Tisdag 21 februari – 2023

Publicerad den av ruth louise

Slutar tidigt.
Hämtar min son på fritids och tillsammans jobbar vi i ateljén under ett par timmar.
Han tecknar Uppfinnar-Jocke och jag försöker översätta färger till ljus och skugga.

Han pladdrar och pratar, bubblar och är full av liv.
Jag tappar bort mig bland lager på lager i orginalmålningen och ägnar mycket tid åt självbehärskning och delad uppmärksamhet mellan min uppgift och hans.

Jag märker också hur hans öppenhet och spontanitet förstärker min lite stela inställning till mitt tecknande.
Hör mig själv säga
-Det MÅSTE bli bra direkt för jag kan INTE måla över.

Jag älskar att ha honom med mig här uppe, men märker också mer och mer att jag är en ensamvarg
när jag arbetar mot ett mål.
Jag tänker på eleverna i skolan som nästan alltid tvingas vara i mitt och varandras ljud, frågor och energier.
Det förklarar en hel del när jag tänker efter.
Det här måste jag fråga dom om efter lovet.

Finns det en skillnad mellan ditt skapande i ensamhet och den i en miljö tillsammans med andra?

Måndag 20 februari -2023

Publicerad den av ruth louise

Sitter vid köksbordet med mitt enorma skissblock som jag inte använt på år och dar.
Tittar på fotografier av målningarna och börjar jobba i blyerts.
Plötsligt blir former och strukturer så mycket viktigare än i måleriet.
Lusten att teckna som jag inte haft på länge (förutom krokin) väcks.
Tiden flyter.
Jag är precis i nuet.
Så skönt att släppa färgerna en stund.
Tack Anna för den här utmaningen.