Ruth Louise
Meny
  • Om mig
  • Konsten
  • CV
  • Press
Meny

Etikett: Jag

1 031 dagar av lärande och utveckling – Nu har jag tillsvidareanställning som bildlärare

Publicerad den november 8, 2024januari 18, 2025 av ruth louise

Den nionde januari tjugotjutvå postade jag den här bilden i mitt flöde.

Jag hade hade åkt skidor på sjön och skulle till att äta frukost. I bildtexten står också ”I morgon startar vårterminen och jag ska börja min resa mot att bli bildlärare. Det pirrar i magen och jag känner mig förväntansfull”.

I tisdags hände det som jag då hade som mål.
Jag skrev på en tillsvidareanställning.
Nu har jag en fast tjänst som bildlärare på VBU och det känns helt fantastiskt och lite overkligt.

Chat GPT har räknat ut att är ettusentrettioen dagar mellan den där bilden jag postade och tisdagens händelse.

Ettusentrettioen dagar.
Vissa har varit rejält utmanade.
Jag har stressat, sovit dåligt, gråtit och fått göra om.
Men jag har också lyckats, firat, känt mig stolt och lärt mig otroligt mycket.
Och inte en enda gång har jag tänkt tanken på att ge upp.

Tack vare min livskamrat @bodinjo har pusslet som mamma, sambo, student, lärare, konstutövare och människa fungerat. Utan honom hade det varit så otroligt mycket svårare.
Han har peppat, stöttat, uppmuntrat och tagit hand om Kråkan när jag suttit på helger och kvällar med kurslitteratur, deadlines och alla vanliga arbetsuppgifter som läraryrket innebär.

Jag har under den här perioden förstått hur viktigt det är att:

✨ Följa sina drömmar
✨ Formulera sitt varför
och framförallt
✨Finna en människa som tror på en när man själv tvivlar

Det gör all skillnad.

Nu kan jag andas ut.
Äntligen.
Så tack till min egen envishet och målmedvetenhet.
Tack också för Johan och Kråkans kärlek, förståelse och uppmuntran.
Tack till vänner och övrig familj som haft överseende med att jag prioriterat annat.
Och till kollegor som hejat på och hjälpt till när det kört ihop sig.
Tack ♥️

Och till dig som bär på en dröm och en längtan efter något annat.
Du kan.
Du vågar.
Gör det bara.
Börja nu.

Meta-mardröm – eller?

Publicerad den mars 5, 2024mars 5, 2024 av ruth louise

Idag låg Meta nere en stund och för många kändes det nog som en mardröm.
Jag blev själv en smula Meta-pirrig som en av mina Facebookvänner uttryckte det på sociala medier efteråt.
Så skrev han är alla var trygga, tillbaka, inloggade och kunde läsa varandras statusuppdateringar efter en stund av digitalt mörker.
När allt var som vanligt igen.

För vi har verkligen vant oss.
Jag har en app som blockar mina klick på andra appar som stör mig under stunder då jag bestämt mig för att fokusera på annat än skräpmat för skallen.
Det är inte klokt hur många gånger om dagen jag på ren slentrian försöker ta mig in på någon av Metas plattformar och blir blockad.
En annan gång kanske jag berättar mer om det.
Nu har jag ett annat spår igång här.

Själv blev jag mest oroad över innehållet på mitt instagramkonto.
Där ryms så många ord och bilder jag bär närmast hjärtat.
En hel del fullt synliga.
Men de flesta arkiverade.

Undanstoppade och i tryggt förvar för privat bruk.
Till senare.
Till framtiden.
Till kommande projekt.
Till Kråkungen när han blir vuxen och vill läsa.

Eller?
Vänta nu…
Hur tryggt är det egentligen?
Att förvara sina minnen på en plattform där vi kallas användare?

För när du publicerar innehåll på Meta ger du dem en icke-exklusiv licens att använda och visa det innehållet i enlighet med plattformarnas  användarvillkor och sekretesspolicy. Detta innebär att Meta har rätt att visa dina bilder för andra användare på plattformen och att använda dem för interna ändamål som marknadsföring och analys.

Jag äger fortfarande alla rättigheter till mina bilder och texter och får göra vad jag vill med innehållet jag publicerar utanför Metas plattformar.
Men ändå.
Det skaver .
Och tanken finns alltid i bakhuvudet att jag borde ta tag i det där med att flytta mina inlägg från instagram till min egen domän.
Därifrån till hit.
Till platsen jag själv skapat mig.
Bestämmer över.
Betalar för.

För alla dessa intryck som lett till uttryck. De vore hemskt för mig om allt försvann när jag nu ändå tagit mig tid att skapa avtryck.

Så får det bli.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Dagens Meta-mardröm blev den där sparken i baken jag behövde.
Den ledde till att jag sitter här och letar bland mina gamla grejer.
Vem vet.
Kanske delar ur den där shabby chic-bloggen jag skrev om i ett inlägg också kommer att hamna här.
Eller axplock från min tid som bloggare på tidningen Land.
Så småningom.
Vi får se.
Det finns så mycket jag vill spara på.
Vad som ska rymmas här har jag tid att fundera över.
Under resans gång.

I ett samtal med vännen C över telefonen kom vi fram till att jag borde samla ihop allt under en rubrik på bloggen.

Ur Arkivet

Ur Arkivet kommer du att kunna plocka fram en del av mina gamla guldkorn från så småningom.
Med ett klick eller två.
Kanske kommer du att känna igen dig i småbarnsåren?
Eller i den där längtan som bor i ett bröst?
Närheten och kärleken till en kärv Finnmark?
Kanske kommer du att hitta likheter i mina beskrivningar av utmattning.
En tröst i hur det är att möta en pappas död.
Och roligheter såklart!
Jag hoppas att du kan skratta när du letar efter saker i arkivet.
Inspirera dig vill jag såklart göra.
Förhoppningsvis får jag dig också att våga något som du egentligen inte törs.

Men nu har jag en fråga till dig.
Hur tänker du kring dina egna digitala arkiv?
Hur tar du hand om dina intryck, uttryck och avtryck?
Jag är räddare om mina nu än jag var i morse när jag vaknade.

Med kärlek

Stjärnskådaren från norr

Publicerad den februari 3, 2024februari 3, 2024 av ruth louise

Jag har inte kommit igång att måla, fotografera eller skriva men jag har försiktigt börjat närma mig skönlitteratur. Så har det sett ut de senaste veckorna. Cilla Naumanns bok Samtalen; en bok om och med Mamma Andersson läste jag ut för en liten stund sedan här i ateljén. Undra hur länge sedan det var jag läste något för mitt egna höga nöjes skull? Det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att jag läser nu.  I slutet av boken, som är skriven i intervjuform, frågar författaren Cilla om Karins utställning Stargazer. ”Stargazer”, svarar Karin, ”är någon som tittar på stjärnorna, men framförallt är det namnet på en plattfisk som lever på havsbotten. Jag tror att den navigerar efter stjärnorna”, säger hon och när jag läser orden i boken känner jag hur min längtan efter mina egna uttryckssätt väcks till liv.  Som om Karins formulering om den där plattfisken och stjärnhimlen är en stämgaffel som vibrerar i mitt inuti och sprider sig hela vägen ut. Bara känslan i sig är en välsignelse. Den behöver just i detta nu nödvändigtvis inte följas av en handling.

För i ärlighetens namn har jag varit en smula apatisk sedan jag skickade in mina sista uppgifter till högskolorna. Jag hade så storslagna planer på hur min tid skulle disponeras mellan arbete, familjen, vardagsbestyren och det fria skapandet. Men det har resulterat i att jag har arbetat, kommit hem, nästan maniskt uppdaterat sidorna på nätet där högskoleresultaten rapporteras in och vilat mig på soffan efter jobbet. Ingen behaglig vila skulle jag säga. Snarare en skavig. Lite jäktad. För jag borde ju så mycket nu när jag har tiden.  Skönlitteraturen har varit min räddning. Den och mitt stirrande. I övrigt har inget skapats. Totalt tomrum.

Under min morgonpromenad tänker jag vidare på den där plattfisken Stargazer som spanar mot stjärnorna och verkar ta sina beslut där efter. Det slår mig att jag är lite lika dan. Jag var på botten. Djupt hade jag borrat ner mig i någon slags mental dy. Och så plötsligt, jag vet inte själv hur det gick till, för det var dödsfall, separationer och utbrändhet i en riktig röra, lyckades jag lyfta blicken och hitta nytt fokus. En egen stjärnhimmel att sikta mot. Jag blev en stjärnskådare med ett tydligt mål. Bildlärare på Estetiska programmet skulle jag bli.

-Det är meningslöst. Det finns inga jobb och ingen framtid, sa en tillsynes kulturfientlig person på en ledande position. Men jag stod på mig och fick underskrifterna jag behövde för att påbörja utbildningen. Vårterminen 2022 började jag studera. Nu är det vårterminen 2024 och jag är utbildad bildlärare med heltidsjobb på Estet. Det känns fantastiskt. Men plötsligt på promenaden går det upp för mig att jag behöver hitta nya stjärnor att sikta mot. Jag har några stycken redan. Min Tigerjakt ska såklart påbörjas igen och avslutas. Men sen då? Jag vill skriva, måla och fotografera. Jag behöver det för att må bra. Men jag vill också ha ett till mål. Ett långt där borta. Högt där uppe. En ny stjärnhimmel att nå.

När jag kommer hem från promenaden börjar jag såklart söka information om fisken. Den som Mamma Andersson pratar om heter Northen Stargazer och verkar inte navigera efter stjärnorna alls. Istället läser jag mig till att fisken har ett särskilt organ strax bakom sina ögon som producerar en elektrisk stöt. Ett slags försvar. Så försiktighet rekommenderas vid hantering. Northen Stargazer har helt anpassat sig för att tillbringa större delen av sitt liv begravd i sand, väntandes på att överraska sitt byte och svälja det helt. Fiskens ögon som är placerade högst upp på huvudet sticker upp genom sanden och därför kallas den Stargazer.

Fakta kan ibland motarbeta mina små vardagliga mysterium. Jag får skylla mig själv som läste. Men så kommer jag att tänka på pappa. Han brukade säga att humlor egentligen inte skulle kunna flyga med sina små vingar och stora kroppar. ”Men flyger gör dom i alla fall, för ingen har berättat för humlorna att dom inte kan” sa han. Så jag undrar om någon berättat för Stargazern på havets botten att den inte kan konsten att navigera efter stjärnorna? Och även om någon skulle berätta det för fisken, tror jag knappast den skulle fästa sig vid det. Tvivlare finns det alltid. Både till sjöss och på land. Jag har mött ett par efter vägen, men aldrig släppt blicken från stjärnhimlen. Jag tror att det är min nya superkraft. Jag har utvecklats till en stjärnskådare från norr. Återkommer snart med en ny galax framför ögonen.

Kärlek

 

 

 

 

Lördag andra september

Publicerad den september 2, 2023oktober 15, 2023 av ruth louise

Kväll vid köksbordet.
Kombucha i glaset.
Blåbär och hibiskus.
Den är inte så god.

Kurslitteratur och läroplansteori och didaktik.
Det flyter inte på om jag säger så.

Kantareller och Karl Johan som behöver rensas.
Smörstekas kanske till en smörgås i kväll?
När han kommer hem från sina filmförberedelser.

En bild i läroboken föreställande målningen ”Jona och valfisken” triggar min fantasi.
Tankarna krokar i varandra.

Vips börjar jag söka bland mina anteckningar i telefonen efter en konstnär jag glömt namnet på.
Hittar istället en kort beskrivning av ett italienskt uttryck;

Dolce far niete – det ljuvliga i att göra ingenting.

Det ska jag ta på allvar.
Så småningom.

Nu behöver jag fördjupa mig i tryckteknik, läroplaner och i Francis Bacon.

(Undra vart vi ställde svamptorken i höstas?)
(Jag kanske borde gå till ICA och handla något annat att dricka innan butiken stänger?)
(Charity Baker. Det var inte henne jag tänkte på, men vilken konstnär!)

Bysjöns vatten är aprikostfärgat i solnedgången-
ICA stängde för åtta minuter sedan.
Här sitter jag ensam i köket en lördag.

En okrönt mästarinna i disciplinen sidospår.

 

Kärlek

 

 

I midsommartid

Publicerad den juni 22, 2023 av ruth louise

Ett minne dyker upp i telefonen.
Självporträtt i midsommartid.
Jag bland de blånande bergen.
I håret en krans av finnklint och bondros.
Från trädgården som då var min.

Jag tänker på farmor.
hennes prat om skrômt i Finnmarken.
Midsommar är fylld av traditioner, minnen och ritualer.

Sju gärdesgårdar ska man hoppa över.
Sju sorters blommor ska man plocka.
I total tystnad ska det ske.
Sen ska man lägga blommorna under huvudkudden och drömma om sin blivande.

Så har jag fått lära mig sen jag var liten flicka.
Och misslyckats redan vid punkt ett.
Sju gärdesgårdar i samma by.
Finns det ens att hitta längre?
Och att vara tyst så länge ska vi inte ens tala om…

I morgon åker vi till älskade vänner i den gamla Fäboden.
Det om något är tradition.

Nuförtiden sker det vartannat år.
Kråkan har en stående inbjudan till festen.
Pappan och jag turas om.

jag är nostalgisk och har hjärtskär.
Kråkan är redan där.
Men det enda konstanta är förändring.
Det är universums lag.

Ikväll ligger jag på trägolvet i ateljén.
jagar efter mina tigrar.
klipper ut pepakuramasker.
Målar ett lager med färg.

Lyssnar på Ane Brun.
Saknar pappa.
Skriver spretiga ord i min svarta bok.

Hur firar du din midsommar?

Kärlek/

Jag ska omfamna mig själv och sommaren

Publicerad den juni 12, 2023juni 18, 2023 av ruth louise

Måndag tolfte juni.

Jag hämtar Kråkan bland de blånande bergen efter jobbet.
Bilen hittar nästan dit på egen hand.
Abborrberg är fortfarande en viktig bit av känslan och betydelsen av hemma för mig.

I den där tiden då för längesedan när var flicka.
När farmor bodde i sin lilla stuga.
Pappa levde.
Leif och Inger hade mjölkkor.
Och sommarloven kändes oändliga och var kantade med färskmjölk och nyplockade blåbär i farmors finporslin.
Den tiden i Abborrberg har präglat mig.

Men också tiden ganska nyligen när jag var en bäbismamma med en liten Kråkunge i famnen och bodde där uppe.
Den tiden då jag bar så mycket längtan.
Men jag visste inte riktigt till vad.

Tiden svindlar alltid när jag kör på grusvägen mot byn.

Hemma i Grangärde äter vi hamburgare på balkongen i kvällssolen.
Sen tar vi ett dopp tillsammans.
Bysjön känns kallare idag än i går.

Men Kråkan snorklar och plaskar omkring med sina simfötter.
Letar efter skatter på botten av sjön.
Det svala vattnet bekommer honom inte.
Han är uppslukad av sitt undervattensäventyr.

Jag klipper pilkvistar från en stenpir utanför Arkivhuset.
Vår trädgård sträcker sig ut i sjön.
Vi har en liten vik med stenig botten.
Piren.
Arkivhuset.
Stillheten.
Allt det hör till lägenheten i huset som vi hyr.

Huden knottrar sig på mina bara ben och armar i sommarvinden.
Uppe på land mekar Johan med en pump som ska vattna våra odlingar.
Med mjukt sjövatten.
Jag skickar en slängkyss till honom och får en tillbaka.
Livet är så vackert och jag är totalt närvarande i stunden.

Om några dagar får jag sommarledighet.
Ett betalt sommarlov.
Efter allt slit får jag min belöning.

Då ska jag först och främst vila.
Ta hand om mig själv.
Hitta tillbaka till det där vänliga mjuka tempot.
Möta upp mig själv.
Jag ska röra på kroppen.
Fylla på den med näring.
Och själen ska få sitt när jag påbörjar mitt stora somriga Tigeräventyr.

Kråkungen badar och njuter i kvällssolen mellan hägg och syrén.
Slaggstensväggen på Sjömagasinet ångar alltid in uppmärksamhet. De olika blå färgerna, stenarnas former och strukturer får mina sinnen att gå på upptäcktsfärd.
På väg att skörda pilkvistar.

Med kärlek /

 

Studenten

Publicerad den juni 10, 2023juni 18, 2023 av ruth louise

Lördag tionde juni.

I går tog mina bildelever studenten.
Högtidligt och vackert.
Lite stökigt och spretigt.
Allt på samma gång.
Precis som det ska vara.

Och jag.
Lycklig.
Stolt.
Med gråten i halsen.
Och fin i min nya klänning.

Vattenfast mascara.
Svettiga händer.
En röst som bröts ibland.
Och magin i att få små glimtar av mina egna åldrar och avslutningar,
genom ungdomarna och deras händelser i mitt liv.

Kärlek

Personlig punktlista

Publicerad den april 8, 2022 av ruth louise

Född: Tuppens år.

Tidig barndom: Barfota bland blånande berg. En nakenfisk i ljumma sjöar och tjärnar. Elektriskt hår. Munsår. Samlade slaggsten och daggmask.

Ungdomstiden: Plumpar i protokollet. Tunn hud på själen. Blev ändå en bästis. Spelade fotboll. Åkte skidor. Skrev dagbok och lyssnade på repiga Lp-skivor. Timme ut och timme in.

Sena ungdomstiden: Flygrädd flyttfågel. Vågade fast jag inte tordes. Kastade mig ut. Bodde kollektivt. Målade på konstskola. Grät ofta. Skrattade högt.

Vuxen: Flyttade till blånande berg. Födde en Kråkunge. Separerade. Förälskade mig i en gammal kärlek. Flyttade till ett hus vid en ljummen sjö.

Nuläge: Undervisar i ovanstående. Utbildar mig. Målar hela tiden. Skrattar mer. Gråter sällan.

Vision: Välja med omsorg. Behålla min energi. Måla ofta. Skriva jämt. Fotografera dagligen. Älska mycket precis som nu.

Vem är du?

Jag gör allt och inget

Publicerad den juni 30, 2021 av ruth louise

Jag gör allt och inget på samma gång.
I morgon får jag semester.
Fast jag har sagt att jag ska jobba extra på tidningen under sommaren.
Egentligen vet jag inte varför.

Jag badar mycket.
Här om kvällen när jag simmade ut en liten bit i sjön,
kände jag hur något slingrade sig runt mitt ben.
En fisk kanske.
Eller en näckros.

I fantasin blev det en stor sjörom.
Jag är lite rädd för den nu.
Men av alla rädslorna jag bär på
känns den där slingrande rädslan
lättast att bära.

Jag gör allt och inget på samma gång.
Det är bäst att göra en lista.

Jag vill:

      • läsa
      • lyssna på sommarpratare
      • blogga
      • fotografera
      • yoga
      • bada i insjö och i hav
      • vila middag
      • älska
      • vara närvarande

 

Det är inget som är omöjligt med det.
Bara jag ser till att göra en sak i taget.
För annars blir det inget av något.
Idag har jag yogat, bloggat och badat.
Och jag har gråtit.
Men det står inte med på listan.
Och i morgon får jag semester.
Det blir  bra det här.

Med kärlek // Ruth Louise

Panta Rei – Allting flyter

Publicerad den juni 13, 2021 av ruth louise

Den Grekiska filosofen Herakleitos lär ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod…”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger, floden förändras.

Det drog in ett oväder över oss igår. Åskan mullrade och regnet smattrade. Jag yogade en stund på balkongen under den mörka himlen innan de stora kalla dropparna började falla i den tryckande värmen. Jag som förut varit så rädd för åskan. Vi förändras med tiden.

Det är svalare idag. Mitt blod har stillat sig. Jag fick se mina äggstockar och min livmoder på en skärm i ett nedsläckt rum. Sen fick jag medicin av en vänlig kvinna med rufsigt hår och runda glasögon. Kroppen har bara hakat upp sig. Det kan bli så tydligen fast det aldrig hänt förut. Vi förändras med tiden.

Mitt blodtryck var högt också. Det susade i öronen och pulsen hamrade mot den där punkten under käken där huden är så tunn. Jag fick lägga mig i en säng och vila. En allvarlig nästan barsk kvinna med blodtrycksmanschett kom in på rummet var tionde minut. Det blev inte bättre av det. Jag bad att få en stund ensam med min andning. Jag la mig i barnets position. Det hjälpte en smula. Det skulle jag aldrig ha tagit mig för tidigare. Vi förändras med tiden.

Jag är hemma den här veckan. Jag är hemma för att jag har lärt mig den hårda vägen vad som händer när jag inte lyssnar på min kropp. Nu lyssnar jag bättre. Jag låter kroppen få bada. Få sova. Jag rör mig sakta på balkongen under solen. Jag låter ögonen få läsa ord av andra som fyller på mig. Jag lyssnar på musik utan ord och röster. Jag går på akupunktur och tar till mig det hon säger. Dricka varmt. Äta varmt. Vi förändras med tiden.

 

 

 

Kärlek // Ruth Louise

  • 1
  • 2
  • Next

Följ min blogg

Follow

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨

  • Instagram
  • Facebook
  • Länk
  • YouTube

Senaste inläggen

  • En helg i april
  • En (miss)lyckad dag
  • Morgonritual
  • Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt
  • Och jag vill påminna dig om att älska

Arkiv

Kategorier

Meta

  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.org

Etiketter

Abborrberg Abstrakt konst Akrylmåleri Anteckningar Ateljé Nordanvinden Bildlärare Bildlärarstudent Drömfabriken Drömmar Expressionism Familj Grangärde Finnmark Grangärde herrgård HDK Valand Höst Inspiration Jag Januari Juni Konst Konstnärlig gestaltning Konstnär Louise Norström Konstnär Ruth Louise Konstnärskapet konstnärsskapet Konstutställning Kreativitet Kråkungen kvinnokroppen Land- och sjöväder musik måleri november pappa postimpressionism Processdagboken själaskav skiss sommar teckna Tigerjakt upplevelser och äventyr Ur Arkivet vernissage vinter

Ska vi hålla kontakten?

Sociala medier
©2026 Ruth Louise