Nu gör jag det bara.
Det jag skjutit framför mig i flera veckor.
Jag målar vidare på de röda hararna.

Det blir sagobokskänsla av måleriet.
Jag sliter och är inte nöjd, men jag gör något och det är huvudsaken.
Att ta tag i det där motståndet och äga det.
Jag visste innan att det skulle bli ganska dåligt först.

Försöker lugna mig själv med att det är en naturlig del i processen.
Självtvivlet.
Jag står ut i måleriet.
Utan att fråga någon annan om deras tycke och smak.
Jag målar på och tar mina egna beslut.
Och fast jag känner mig missnöjd med motivet, är jag nöjd med min egen insats när jag stoppar penslarna i vatten för kvällen.

Ett genombrott.

Jag kan måla själv – jag är inte rädd!

Målar björkstammar.
Är försiktig och långsam.
Behöver jobba med skuggor och djup i nävret men är rädd för att fastna i ett träd, så jag pushar mig framåt.
Lämnar halvfärdiga stammar bakom mig och fortsätter vidare in i bilden.
Snart har jag målat förbi den plats i målningen som delar den i två.

Den vänstra sidan är bättre än den högra.
Jag måste fortsätta arbeta med landskapet innan jag släpper på med fler stammar.

Landskapet är mitt.
Här känner jag mig hemma.
Äntligen.

Kråkan sover över hos en vän.
Nu har jag min chans att teckna.
Ostört.

Planerar för det hela dagen och ser framför mig hur jag kommer att ta mig igenom hela målningen med min skiss.
Men när jag kliver in ateljén får jag lust att måla.
Står ändå fast vid mitt beslut och tar fram skissblocket, men blir sittandes utan att något händer.

Hör Annas när hon säger att jag inte ska fastna i en målning utan istället växla mellan mina tre.
Detsamma måste gälla med mitt tecknande tänker jag, släpper mina blyertspennor, lägger upp färg på paletten och börjar måla fler björkar med stor iver och glädje.