Ruth Louise

intryck, uttryck & avtryck

Meny
  • Om mig
  • Konsten
  • CV
  • Press
  • Butik
Meny

Etikett: Familj

1 031 dagar av lärande och utveckling – Nu har jag tillsvidareanställning som bildlärare

Publicerad den november 8, 2024januari 18, 2025 av ruth louise

Den nionde januari tjugotjutvå postade jag den här bilden i mitt flöde.

Jag hade hade åkt skidor på sjön och skulle till att äta frukost. I bildtexten står också ”I morgon startar vårterminen och jag ska börja min resa mot att bli bildlärare. Det pirrar i magen och jag känner mig förväntansfull”.

I tisdags hände det som jag då hade som mål.
Jag skrev på en tillsvidareanställning.
Nu har jag en fast tjänst som bildlärare på VBU och det känns helt fantastiskt och lite overkligt.

Chat GPT har räknat ut att är ettusentrettioen dagar mellan den där bilden jag postade och tisdagens händelse.

Ettusentrettioen dagar.
Vissa har varit rejält utmanade.
Jag har stressat, sovit dåligt, gråtit och fått göra om.
Men jag har också lyckats, firat, känt mig stolt och lärt mig otroligt mycket.
Och inte en enda gång har jag tänkt tanken på att ge upp.

Tack vare min livskamrat @bodinjo har pusslet som mamma, sambo, student, lärare, konstutövare och människa fungerat. Utan honom hade det varit så otroligt mycket svårare.
Han har peppat, stöttat, uppmuntrat och tagit hand om Kråkan när jag suttit på helger och kvällar med kurslitteratur, deadlines och alla vanliga arbetsuppgifter som läraryrket innebär.

Jag har under den här perioden förstått hur viktigt det är att:

✨ Följa sina drömmar
✨ Formulera sitt varför
och framförallt
✨Finna en människa som tror på en när man själv tvivlar

Det gör all skillnad.

Nu kan jag andas ut.
Äntligen.
Så tack till min egen envishet och målmedvetenhet.
Tack också för Johan och Kråkans kärlek, förståelse och uppmuntran.
Tack till vänner och övrig familj som haft överseende med att jag prioriterat annat.
Och till kollegor som hejat på och hjälpt till när det kört ihop sig.
Tack ♥️

Och till dig som bär på en dröm och en längtan efter något annat.
Du kan.
Du vågar.
Gör det bara.
Börja nu.

En försmak av sommaren

Publicerad den maj 8, 2024november 8, 2024 av ruth louise

Onsdag åttonde maj.

Två grader varmt i morse.
Toppluva och regnjacka till jobbet.
Huttrade och vred upp värmen i bilen till max.

På måndag har avgångsklassen sin slututställning.
Vårterminen rusar fram i vanlig ordning.
Den bryr sig inte om att det är kallt.

Det är ändå små hoppfulla gröna musöron på björkarna.
Snart ska potatisen i backen.
Och på fredag blir det solsken igen.

I morgon och resten av helgen spelar vi in film.
Askmannens ö, en berättelse av Johan och Christoffer.
Den handlar om något sorgligt som leder till ett stort äventyr.

Till filmen behövs båten.
Vi sjösatte den i kväll.
Vågskvalp och ljudet av knarrande åror.
En försmak av sommaren.

 

Sjömagasinet i Grangärde. En av de vackraste byggnader jag vet.

 

Den snyggaste kaptenen jag vet.

 

Team Bodin.

Med kärlek

Om att då blivit nu

Publicerad den februari 16, 2024februari 16, 2024 av ruth louise

Högskolan Dalarnas stiliserade grå kurbitsar slingar sig över dokumentet jag öppnat på datorn.
Med tårade ögon och en tjock klump i halsen läser jag högt för för mig själv vid skrivbordet över matlådan på jobbet:

Examensbevis | Degree Certificate
Ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 7- 9
Degree of Bachelor of Arts in Secondary Education
Louise Norström xxxxxxxx-xxxx
Högskolan Dalarna den 9 februari 2024

Det låter så stort.
Speciellt på engelska.
Nu återstår det bara att söka lärarlegitimation.
Sen är jag klar med min resa mot att bli behörig lärare i bild.

Två år på någon slags paus är till ända.
Tiden har gått så fort på många sätt samtidigt som jag fått för mig att den stått stilla.
Eller snarare har kanske jag  förväntat mig det?
Förväntat mig att både omgivningen och människorna i den är sig lika.
Förväntat mig att allt ska vara på samma sätt.
Nu som då.

Det visar sig att jag har fel.
Tiden puttar oss alla framåt.
Utan att vänta in.
Utan att ta den minsta hänsyn alls.

När jag började studera var Kråkungen åtta år.
Han tappade fortfarande mjölktänder och tjatade om att vi skulle hitta på olika äventyr.
Jag förklarade situationen om och om igen när jag  upprepade mitt mantra;
”Snart är jag klar älskling då finns det massor med tid över för att leka”. 

Och det där då är plötsligt nu.
Men ändå inte.
För saker förändras , barn växer fort och tjat kan nästan obemärkt övergå i tystnad.

Det är två helger sedan nu som jag gjorde den hisnande upptäckten.
När maten var uppäten, disken bortplockad och de flesta måsten hade omformulerats till borden i tanken och mist sin tyngd, ropade jag från köket:

-Kråkis! Ska vi hitta på något?
…inget svar…
-Hallå!? Vill du hitta på något med mig?
…fortfarande ingen respons…

Jag reste mig från köksbordet och gick mot hans rum.
Där möttes jag av en stäng dörr.
Jag knackade och öppnade samtidigt.

-Varför svarar du inte? frågade jag.
-Hörde inte, mumlade han med blicken fäst på skärmen och fingrarna dansandes över tangentbordet.
-Ok!  Ska vi hitta på något tillsammans?
-Alltså…jag har precis startat en match här…kan jag få spela en liten stund först? svarade han. Fortfarande utan att titta på mig.
Jag kände hur det svindlade till lite men fann mig fort.
-Självklart älskling säg till mig när du är klar, sa jag och lämnade rummet.

Nu var det hans tur att ropa på mig.
-Mamma, stänger du dörren?

Jag läste någonstans att man spenderat 75% av tiden tillsammans med sitt barn när det är 12 år gammalt.
Till sommaren fyller han 11.
Jag förstår att det är nu som barndom sakta glider över i ungdom.
Och jag är inte riktigt redo för det här.

Kärlek

Söndag nittonde november

Publicerad den november 19, 2023november 22, 2023 av ruth louise

En tunn is har lagt sig på sjön.
Och det ser ut som om hela universum breder ut sig under hans fötter.
Vi längtar efter skridskor vid Sjömagasinet, varm choklad och jullov

Söndag betyder stugbytardag och han ska till pappan bland de blånande bergen.
Våra hjärtan ömmar och det är en smula skavigt i oss båda.
Men det blir bra bara han kommer dit.
Som alltid.

När jag ringer senare på kvällen mumsar han chokladboll och myser i soffan tillsammans med gamla hunden Sippa Jansson.
Han har knappt tid att prata med mig.
Det är lugnt och tryggt.
Precis som det ska vara.

Jag skrotar runt i ateljén.
Jagar undan saknaden så gott det går.
Läser böcker och bläddrar bland papper.
Skriver anteckningar för hand.

Det är det enda sättet att få fatt i tankarna.
Datorns blanka tangenter fäster inte på mig som spretiga bokstäver gör.

Jag mäter mina målningar i mellanrummen.
Söker efter tavellister på nätet hos byggvaruhusen i stan.
Två målningar ska ramas in och förberedas inför kommande äventyr.
Det känns pirrigt.

I morgon ska eleverna få fotografera snöflingor och iskristaller.

Vissa hör inomhus nås aldrig av dagsljus den här tiden på året,
Då är det extra viktigt att fånga vintergators gnister, snöflingors mönster och skapa sin egen skimrande lilla värld.

Det är inte säkert att alla tänker på det.
Så jag hjälper till en smula.

Under hans fötter breder hela universum ut sig.
I morgon ska han vara med och spela livets första gitarrkonsert.

 

Kärlek//

 

 

Hemestertips i Dalarna

Publicerad den juni 30, 2023juli 3, 2023 av ruth louise

Är det verkligen nödvändigt att resa utomsocknes varje gång lusten till nya äventyr uppstår?
Jag tror inte det, jag tror starkt på mer hemester.

Hemester ger oss en chans att verkligen lära känna närområdet och uppskatta  de naturliga och kulturella rikedomar vi har mitt framför näsan.
Ökar medvetenheten kring vad vi har nära, blir vi också mer benägna att engagera oss i att bevara och skydda det som är vårt.
Något jag tänker på ofta, både vad det gäller klimat och kultur.

Här om dagen tog jag, Kråkan, Finska Tigern och Olle en tur på våra SUP-brädor.
Vi skulle egentligen bara ut till grundet för att bada och äta lunch.
Men äventyrslusten tog över och vi paddlade upp i Norrboån.
Det blev ett riktigt djungeläventyr!

(läs mer om kärleken till min paddelbräda HÄR)

Glada barn och lyriska mammor paddlade under kostängsel och bar brädor över sandbankar.
Fastnade i snåriga buskar och snirklade runt bäverfällda träd.
Badade i iskallt och kristallklart vatten.
Såg magiska blå trollsländor och spanade efter fisk.

Jag frågade mina följare på instagram om deras bästa tips på någon spännande och lagom utmanande paddelsträcka i Dalarna.
Eller någon annan upplevelse vi borde utforska i närområdet.

Jag fick flera bra svar och vill såklart dela med mig av äventyrsförslagen, så här kommer en lista med länkar som är klickbara.

Utmaning & Äventyr

Kanotled i Svartälven  – ”Fantastiskt”,” skriver Maria.
Kanot i Älvdalen – ”Åk upp till Älvdalen och ta kanoten från Åsen ner till Älvdalen! Fantastiskt fint”, tipsar Josefine.
Kajaktiv Dala-Floda – Brittis tipsar om en butik som säljer, hyr ut och arrangerar aktiviteter. ”Där finns det mesta du behöver inom kajak, SUP, fiske och outdoor.”
Lybergsgnupen – ”Nära Malung/Venjan finns ett äventyr”, skriver Malin
Knästen – ”Promenad upp på Knästen i Nås Finnmark. Utsikten är otrolig! Ta med karta och kikare”, skriver Petra.
Predikstolen – Storslagen utsikt en bit utanför Nyhammar, Ludvika kommun.

Uppleva & Inspireras

Tuvatorp – Ett konstnärhem i Grangärdebygden. Läs mitt blogginlägg om konstnären Margit Rahm HÄR.
Lekombergs gruva – ”Fika, kolla på utsikten och utforska gruvområdet! En bit in i skogen finns en skogstjärn också” tipsar Annie.
Säfsen – Sommaraktiviteter med barn för hela familjen finns i Fredriksberg. Annie vill slå ett extra slag för Sagopromenaden.

Äta & Bo

Gästis Grangärde –  Gästgiveri med anor från 1800-talet. God mat och husrum.
Gamla brukskontoret – Bageri och konditori i Nyhammar.
Våffelbruket Hammarbacken – Mat- och efterättsvåfflor i en vacker miljö i Ludvika med utsikt över Väsman.
Ryggåsstugan i Dala-Järna –  ”Fin miljö och gott fika” tipsar Leif.

Tack till er som tipsat mig!
Har du som läser inlägget ett utflyktsmål som måste besökas?
Skriv till mig så uppdaterar jag listan.

Kärlek/

Måndag 23 januari – 2023

Publicerad den januari 23, 2023april 18, 2023 av ruth louise

Dag fem.
Jag kommer inte igång alls.

Vi firade min sambos födelsedag här hemma.
Jag föråt mig och blev tung och trög. Kom inte ens upp till ateljén.

Istället satt jag en ganska lång stund vid köksbordet och våndades över att jag inte målade.
Petade i ett gammalt collage.
När jag ändå hade ångan uppe ojade jag mig lite över min arbetsbörda också.
Ett nästan antikreativt förhållningssätt till min uppgift.

Det hade varit bättre att lyfta på rumpan och gå upp till tavlan, ta en bild med mobilen och gå ner i lägenheten igen, men inte ens så långt kom jag. 

Beteenden kopplade till hav och land.

Publicerad den november 20, 2022 av ruth louise

Lisa Frost heter kvinnan, passande nog, som presenterar dagens Land- och sjörapport från SMHI. Hon pratar fort om ett omfattande lågtrycksområde över Östersjön som de kommande dagarna ska ge ett besvärligt väder i Östersjölandskapen samt upp över Stockholmsområdet. Jag lyssnar uppmärksamt fast det inte gäller mig. Nästan upprymt pratar hon om gula och orangea varningar för ymnigt snöfall och jag förstår henne.

Hennes röst låter däremot inte lika ivrig när hon berättar att det hos mig i de västra delarna av Götaland och Svealand kommer att vara halvklart till mulet och snöbyar här och var. Någon minusgrad får vi också och jag känner mig en smula besviken.

-Nordostlig vind. I morgon ostlig, avslutar hon och fortsätter beskriva vädret i de östra delarna av Götaland och Svealand.

Jag tycker om när man känner en väderlek. Ordentligt ska den kännas. Ska det blåsa vill jag att det ska tjuta och riva. Ska det snöa vill jag att det ska vräka ner och ska det vara kallgrader måste näsborrarna klibba ihop, tänderna ila och får jag önska ordentligt ska stjärnhimlen spraka ikapp med ett norrsken när jag kliver utanför dörren. Jag vill ha tropiska nätter på sommaren med åskväder som gör mig jätterädd och förtjust samtidigt, fast jag bor i Dalarna. Jag vill ha riktigt rejält med väder och däremellan vill jag vila. Inget halvfjös med nån svag till måttlig vind och lätt snöfall mitt i vintern.

Det är inte helt oproblematiskt av mig önska sånt i en tid då klimatet håller på at kollapsa helt. Det är nästan perverst av mig. Tro mig, jag lider också av klimatångest, framförallt när jag tänker på Kråkans framtid, men jag kan ändå inte riktigt värja mig från den där förväntan jag får i kroppen när Lisa Frost och hennes kollegor siar om nyanser mellan gult och rött.

Lisas röst fortsätter prata på radion och jag undrar om jag håller på med känslomässig proijektion?

Projektion är att placera oönskade tankar, känslor eller impulser på en annan person som inte har dessa. Det handlar om att projicera något vi inte gillar med oss själva på någon annan för att skydda oss från att behöva erkänna de delar av oss som vi inte gillar.

Jennyrappblifri.se

Jag skakar av mig tanken och fortsätter lyssna. Nu låter det ju nästan som poesi istället när hon beskriver hur södra Norrlands fjälltrakter får varierande molnighet med lite utrymme för blek novembersol.

Jag kan ju inte lägga skulden på SMHIs meteorologer när det är jag själv som blir upprymd av vädret.

-Och så en sjörapport! säger hon piggt. Vi börjar med en siktsammanfattning.
Hon berättar om dålig sikt på de södra farvattnen där det tidvis är risk för både snö och regn.

Det har jag också fått på slutet. Jag ser mycket sämre i skumt ljus. Speciellt på hösten när vägbanan är mörk och våt. Dom där vägpinnarna av sly som sitter i diket efter småvägarna ger jag inte mycket för. Dessutom glömmer jag bort att bära glasögon. Jag behöver inte ha dom hela tiden har optikern sagt och det är väl orsaken till mitt kisande och den punktvärk i huvudet som uppstår efter en dag vid skärmar utan brillorna. Jag har suttit sönder ett par förresten. Som tur är har jag ett abonnemang med tre par, så jag kan inte skylla på att jag är utan heller. Dessutom måste jag väl för tusan kunna känna efter själv i hur stor omfattning jag ska vara glasögonbärare? Eller måste jag ha en optiker som berättar för mig att det är dags att sluta bruka glasögonen som diadem och använda dom som det hjälpmedel de faktiskt är?

Att skylla på andra som en strategi och som ett sätt att undvika ansvar och konsekvenserna av sina misstag är aldrig en bra idé.

Utforskasinnet.se

-Klockan tolv hade Stockholm noll grader, Göteborg en, Malmö noll, Karlskrona och Kalmar båda minus en, Visby minus två, Jönköpings flygplats minus en. Norrköping, Karlstad och Gävle hade alla noll, Mora minus tre, Sundsvall minus en, Östersund minus 9, Umeå minus två, Vilhelmina minus tio, Luleå minus sex och Kiruna hade fjorton minusgrader. Och nattens lägsta temperatur i landet hittar vi i Karesuando i nordligaste Lappland med tjugofem minusgrader, vilket också är säsongens hittills lägsta temperatur.

Trettiosex komma fyrtioåtta grader hade jag i temperatur i morse. Det vet jag för jag använder mig av en app med termometer för att kunna följa min fertilitet genom menscykeln. En helt normal temperatur för mig när jag befinner mig i follikulärfasen. Det gör mig lugn. Allt är i sin ordning med inutitemperaturen.

Hitta inre frid och lugn genom att ha tålamod. Och när det inte riktigt går som vi tänkt oss kan det kännas som om vi inte har någon kontroll. I dessa fall är tålamod mycket viktigt. Tålamod är en form av tolerans. Det är viktigt att veta att motgångar inte är permanenta.

Utforskasinnet.se

Lisa berättar att kulingvarning finns utfärdat för Skagerack, mellersta och norra Östersjön samt för Ålands hav, Skärgårdshavet och södra Bottenhavet. Prognosen gäller fram till i morgon kväll.

Jag missade en behandling i fredags. Jag skulle få massage och akupunktur, men jag hade inte skrivit upp det i min kalender. Då glömmer jag direkt. Saker försvinner. Jag tappar greppet och strukturen.

Idag är det söndag. I morgon redan, när nästa vecka börjar, har jag så många saker att göra och jag vet i förväg att det kommer att bli riktigt tjorvigt på sina håll. Jag behöver sätta mig ner och skriva upp när, var och hur saker ska ske. I vilken ordning och med vem. I stället sitter jag här, skriver, lyssnar på väderleksrapporter och skyller ifrån mig till höger och vänster.

Prokrastinering, eller uppskjutarbeteende, innebär ett vanemässigt undvikande och uppskjutande av krävande eller tråkiga uppgifter, till förmån för de som upplevs som roligare eller enklare. Prokrastinering förväxlas ibland felaktigt med lathet men det är en aktiv process, där man väljer att göra något annat än den uppgift man borde ägna sig åt. När man prokrastinerar är man ofta högst medveten om att man undflyr uppgiften och att detta förmodligen är en riktigt dålig idé, och ändå upprepas beteendet.

Teraply.se

Och när jag ändå håller på att fokusera på annat, kan jag ju lika gärna berätta om dagens tankevurpa.

Vi var på julmarknad igår och då köpte jag en fin kärve av en bonde från grannbyn. Jag satte ner den bredvid fågelskrämman i landet, men den välte omkull med den smala pinnen i den mjuka jorden, så Johan var snäll och hjälpte mig att slå ner en stör i marken med ett spett. Jag fotograferade och var så nöjd.

-Titta så fint! utbrast jag flera gånger. Både han och Kråkan höll med, ställde upp på bilder och gjorde sig till.

När vi sedan blev ensamma, han och jag sa han;

-Du, tror du fåglarna blir rädda för fågelskrämman när de ska äta av din fina kärve? Eller, dom kanske är tillräckligt hungriga för att strunta i henne?

En partner som verkligen älskar dig är hänsynsfull och bryr sig om dina känslor, behov och önskemål. Hen tycker att de är lika viktiga som sina egna önskningar och behov. Hen bryr sig om ditt välbefinnande och kommer att göra saker för att göra ditt liv bättre, ibland genom att göra saker som hen normalt inte gör.

Elle.se
Kärlek ♥ Ruth Louise

Oändligt är vårt stora äventyr

Publicerad den november 16, 2022november 16, 2022 av ruth louise

Novemberonsdag.

Lång dag med utvecklingssamtal.
Elever och vårdnadshavare på plats, på zoom och på fullaste allvar.
Första ring och det är knappt så att jag fattar någonting bland alla prognoser, diagram och staplar man kan tänkas mäta kunskap i.
I bildsalen hänger elevernas oljepasteller.
En flirt med van Goghs maffiga målning av solrosor.

Gult för med sig ljus och väcker bland annat optimism, energi och lekfullhet. Färgen står i kontrast till det blå lugnet och kan också göra oss fokuserade och kreativa. I för stora mängder kan den däremot framstå som oseriös, barnslig och intensiv.

               Arkitektkopia.se

Mitt ansikte har trötta ränder när jag möter spegelbilden på skoltoaletten.
Jag blinkar hårt ett par gånger och baddar kinderna med iskallt vatten.
Känner mig stolt över mina ettor.
Över oss alla på estet.

Ett ivrigt frasande läte mot min kappa väcker min uppmärksamhet när jag lämnar skolan för dagen.
Jag hör snön innan jag ser den.
Uppblandad med regn faller den från en svart himmel och jag sträcker ut tungspetsen i ren reflex.
Fångar in några flingor och blundar.
Öppnar ögonen när jag känner mig iakttagen.

En man, ett litet barn och ett stort instrument har stannat upp vid sidan av mig.
-Snow? frågar mannen.
-Snö! svarar jag.
Barnet hoppar på ett ben och sträcker ut sin tunga.
Mannen ler och jag ler tillbaka.

Vägen hem är mörk och långsam.
Från två till nollan händer över ett backkrön.
Min blick känns stel när jag växlar mellan att titta på vägen och spana på termometern.
Den första halkan är alltid värst tänker jag och hjärnan fortsätter ramsa;
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
I bilen minns jag inte vem som skrivit dikten.
Tanken skaver tillsammans med trötta ögon.

Möts av Kråkramar i dörren.
En bubblande redogörelse om lyckan över ett besök på stadsbiblioteket spiller ut i hela hallen.
Han har lånat Trollvinter av Tove Jansson.

-Mamma det är Mumin som vi tycker så mycket om!

Får en kyss av den stora och kryper in i hans trygga famn. Axlarna sjunker. Han viskar mot mitt hår;

-Jag har tappat upp ett bad. Kryp ner i det nu.

Jag kränger av mig den stickade klänningen.
Håret är trassligt i nacken där polokragen vilat mot huden under dagen.
Pärlhalsbandet och namnskylten smäller mot badrumsgolvets kakel.
-Precis som kossan – släpper där den står, brukade mamma säga när jag var som slarvigast i tonåren.
Jag släcker lamporna och tänder några ljus i fönstret.
Det varma vattnet omsluter mig.
På andra sidan dörren hör jag trygga mjuka hemmaljud.

En timma badar och blundar jag.
Sen mikrar vi tacorester till middag.

Kråkan vill klippa sig.
Jag tar fram sax och rakapparat.
Under nästan högtidliga former bär Kråkan in Johans mormors Sallys pall i badrummet.
En sån där retro trappstegspall som alla 80-talister har i sitt hem.
Han virar in sig i en handduk och sitter rak i ryggen.
De sommarblekta topparna faller mot golvet.
Jag skjuter undan badrumsmattan och min klänning i en hög.

-Jävlar, nu får jag kråkfjädrar i cashmerepälsen, utbrister jag.
-Sluta svär så förbannat, säger han.
Vi skrattar så vi nästan kiknar.
Övertrötta.
Mitt-i-veckan-nötta.

När vi kryper ner i sängen för att läsa i hans nylånade muminbok slår det mig att han snart kan läsa sina böcker utan mig.
Vi tränar ju för det.
Högläsning tio minuter om dagen.
När börjar barndom smyga över i ungdom?
Är vi där i gränslandet och rör oss nu?
Jag viftar bort tanken och erbjuder mig att läsa ett kapitel till i den andra boken vi håller på med.
Kråkan, som är helt ovetandes om sin mammas mikropanik över uppväxten, lägger sig tillrätta bland kuddarna och suckar djupt av välbehag.

Karin Boye! slår det mig när jag stuvar in en osannolik mängd skålar efter tacoresterna i diskmaskinen.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

 

Det skönaste badet i badkar någonsin fick jag idag.
Det hade jag inte en aning om när jag vaknade i morse.
Nu känner jag mig nästan lite upprymd.

Påminnelse till mig själv:
Se till att vardagens små äventyr får ta större plats.
Fortsätt läsa sagor högt fast det inte är nödvändigt.
Klipp inte hår i närheten av kläder i fin ull.
Svär inte så jävla ofta.

Kärlek ♥ Ruth Louise

Ränderna går aldrig riktigt ur

Publicerad den november 8, 2022november 8, 2022 av ruth louise

Tisdag

Kör Åsa till tåget mot Stockholm.
Åker till jobbet.
Visar en elev grunderna i hur man drejar.
Får hjälp av Vaktis att hänga upp ett konstverk i korridoren.
Börjar städa stora bildsalen på eftermiddagen.
Åker hem.

Går en promenad.
Ser en påkörd gräsandshona.
Krävan på fågeln har spruckit.
Kroppen är fortfarande ljummen och lealöst mjuk.
Jag flyttar den från vägen till diket.
En ensam and simmar en bit ut i den blyertsgrå sjön.

Kommer hem.
Kokar kaffe.
Pulsklockan på armen frågar om mitt träningspass är över.
Byter om och tar mig upp till ateljén.

Hyresvärden har tätat dörren till Nordanvinden.
Hoppas att blåsvädren fortsätter att yla här uppe.
Läser om gräsand i boken Solöga.

Lev din dröm nu.
Min gåva till dig är att göra det du drömt om. 

Målar.
Glömmer bort tiden.
En påminnelse piper i telefonen.
Kråkan!
Utvecklingssamtal!

Färgfläckiga snickarbyxor.
Grön stickad tröja från militärt överskott.
Elektriskt hår.
Ett begynnande munsår.
-Ta det lugnt älskling! ropar Johan inifrån lägenheten.
Jag springer nerför trappan.

Kör för fort i mörkret.
Vindrutetorkarna går på näst snabbaste över rutan.
På radion pratar dom om Erdogan.

Framme vid skolan precis i tid.
Möts av en kram och den bekanta lukten av Fritids.
Jord, torksåp och gummistövlar.

Kråk-pappan är också där.
Tyst och en smula sammanbiten.
Jag babblig och svettig.
Kråkan lite obekväm.
Fröken hälsar oss välkomna och berättar att allt är så bra.

Vi är glåmiga under lysröret.
Barnen i trean har fått göra en miniatyr av lekparken.
Kråkan visar stolt upp sin lekplatskarusell han gjort tillsammans med tre klasskompisar.
Vi tittar och blir imponerade.
Min gröna tröja sticks.

Kråkan berättar att han trivs i klassen och gillar att lära sig nya saker.
Men det är jobbigt med söndagarna.
-Jag vill dela på mig, säger han med tårar i ögonen.

I min hals blir det plötsligt väldigt tjockt.
Tröjan kliar jättemycket.
Jag undviker de vuxnas blickar och stryker tafatt ett lingult hår.
Fröken säger något klokt och tröstande.
Mina öron hör mest blodet inuti huvudet som börjat susa.

Vi byter ämne.
Pratar om kommande gitarrlektioner på Kulturskolan.
Hon frågar om min Konstrunda.
Påminner vänligt Kråkan om att läsa för sin mamma eller pappa minst tio minuter om dagen.
Sen går vi ut i hallen.

En till kram.
Han borrar in sig i mitt trassliga hår och säger att jag doftar gott av rökelse.
-Vi säger godnatt nu mamma. Jag älskar dig!
Han pussar min kind och lösgör sig från kramen.

Kråkan börjar leta efter kläder.
En väst och en jacka är spårlöst försvunna.
Jag är ensam i mörkret ute på skolgården.
Vandrar sakta mot bilen.
Hör deras röster närma sig mig på parkeringen.
Batteriet i bilnyckeln börja bli svagt.

Stannar vid kyrkogården.
Går genom gångar av flämtande ljus till min pappas gravsten.
Sätter mig på knä och värmer hans namn med min varma hand.
Berättar om utvecklingssamtalet för Per-Gunnar Persson.
Ler för mig själv när jag nästan hör hur pappa kommenterar min berättelse.

Då kommer gråten.
Tyst och stilla.
Den håller i sig ganska länge.
Bland murkna löv och fuktigt gräs.
Med pannan en stund mot den kalla stenen.

Tröjan kliar.
Mina snickarbyxor har blöta fläckar på knäna.
Någon går på vägen i mörkret utanför kyrkogården.
Jag väntar tills stegen försvunnit en bit innan jag reser mig upp.

Johan lagar middag.
Lax med citron och pressad potatis.
Vi äter framför tv´n och jag dricker den sista slurken av det ljumna vita vernissagevinet.

Har inte ro att sitta så länge.
Målar svart över två gamla tavlor.
Skissar upp en kråkfågel och tre vuxna vid ett bord.
Sen målar jag räder över skissen.
Blå breda mot en svart botten.

Idag är det en randig dag.
Ikväll borde jag somna tidigt.
Klockan är 22.47.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Kärlek ♥ Ruth Louise

Fars dag

Publicerad den november 14, 2021november 14, 2021 av ruth louise

Det är söndag i november.
Jag vaknar tidigt.
Yogar på köksgolvet och somnar om där under den sista positionen -Shavasana- en liten stund.
Väcker mig själv igen med en högljudd snarkning.
Äter frukost.
Äggröra, tonfisk i vatten och en mango.
-Det kan inte vara gott varje dag, sa en liten pojke en gång till mig i en matsalskö.
Minnet av hans ord får mig att le när jag petar runt med gaffeln i det grårosa smuliga fiskköttet.

Jag tar en klunk kaffe och tittar på Honom tvärs över köksbordet.
På morgonen är Hans ögon så små och orden är ännu mindre.
Han är besynnerligt vacker i det morgongrå ljuset.
Vi har nya gardiner i köket.
Petrolblå i linne.
Jag köpte dom igår.
När vi var till Borlänge med mamma.

Asfalten är våt och svart.
Vindrutan immar igen och morgonradion spelar Dancing in the Dark.
Nynnar med och försöker ta en stämma över refrängen.

You can’t start a fire
You can’t start a fire without a spark
This gun’s for hire
Even if we’re just dancin’ in the dark

Jag stannar bilen vid byns återvinningsstation.
En tant i vit page och runda glasögon sopsorterar med huvudet sänkt och axlarna uppdragna.
Är det november eller ledan i att skruva plastkorkar av pappkartonger som får oss att se ut sådär?
I smyg försöker jag kika på vad hon bär med sig.
Bor hon ensam?
Dricker hon också vin ibland och äter burkar med tonfisk i vatten?
Det finns något ledsamt över att stå med en tom flaska rödvin i näven en söndag i november.
Mina axlar hamnar precis som tantens, uppe vid öronen när flaskans glas splittras i tusendelar.

Imman är försvunnen när jag kör mot ICA Nära.
Väntar utanför på att få panta.
Det är trångt i entrén och på radion pratas det om en fjärde eller femte våg.
Alla verkar ha tappat räkningen och merparten även respekten.

Sex kronor.
Jag trycker på GÅVA.
Doften av utomhus blandar sig med butiksbakat wienerbröd och lite svett.
Alla är bekanta.
Nickar och plockar ner det jag ska ha i korgen.
När jag ska betala sträcker butiksbiträdet fram en lapp från pantmaskinen.
-Den här var din va?
Gåvan verkar inte ha nått fram.
Det är tanken som räknas.
Jag betalar.
Går ut genom dörrarna och vänder om.
-Ursäkta, visst har ni gravljus? frågar jag.
Det finns ett med guldkrona och jag väljer en blå tändare.
Lämnar varorna, förutom ljus och eld i bilen och går mot kyrkogården.

Vid den lilla lunden där pappa ligger har alla paradisäpplena fallit till marken.
Det är nog hemvant för honom.
I Abborrberg vid Wetterkrantzgrden finns flera träd.

Jag sätter mig på huk vid stenen.
Stryker varsamt med handen över den kalla skrovliga ytan.
Jorden på marken där hans urna sänktes ner har inte återhämtat sig än.
Det är som en lerig liten ärrbildning i gräset till vänster om plaketten med hans namn.

Han var aldrig mycket för att fira högtidsdagar.
Och jag var nog för upptagen med mitt.
-Det är fars dag idag pappa, säger jag och ögonen svämmar över av tårar.
I stillhet sitter jag där på knä och låter handflatorna värma hans namn så gott det går.

Jag berättar för honom att jag blev arg på jobbet i fredags.
Att Kråkungen kommer till mig på eftermiddagen.
Och mitt dåliga samvete över alltihop.
Hela tiden.
Om min plan att försöka validera mina år i skolan.
Byta åren mot högskolepoäng och så småningom en lärarlegitimation.
-Åh fy fan! utbrister han i mitt huvud.
Han blev också lärare lite sent i livet.

Svärfar kommer på besök.
Han bär på en kylväska med glassar.
Jag möter honom med en omfamning och mina röda blanka ögon i vår gula glada hall.
Känner mig tacksam över att ha honom att krama på.
Vi äter mat och fikar tillsammans.
Han får ett paket.
En slags massagematta som ska släppa på spänningar i en stel rygg.
Sen åker han hem i god tid innan mörkret kommer.

I lägenheten glider dagen sakta över mot kväll.
Hörnen fylls av skuggor.
Och jag vet att den randiga sorgen gömmer sig där.
Jag hänger upp gardiner och sväljer en gråtklump.
Tittar ut genom fönstret var femte minut.
Spanar efter Kråkan.
Sneglar mot hörnen.
Vi lurpassar på varandra.
Sorgen och jag.

Tillslut kommer Kråkan med bubblet och skrattet.
Jag tackar Kråkpappan för att just han är pappan till mitt barn.
Han mumlar något till svar och hoppar in i bilen.
De stora pardörrarna på herrgården dunsar tungt igen bakom oss.
Stänger bort utomhusljuden.
Stänger bort bilen som åker mot de Blånande bergen.
De berg som för alltid finns inom mig.
Liten trycker på lampknappen i trapphuset och allt badar i ljus.
Vi kånkar upp väskor och påsar.

Lägenheten fylls av liv och lust.
Kråkan kramar Honom och säger;
-Grattis på fars dag, världens bästa bonuspappa!
Och jag gråter lite till.
Av alla känslorna som får lov att rymmas tillsammans.

  • 1
  • 2
  • Next

Följ min blogg

Follow

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨

  • Instagram
  • Facebook
  • Länk
  • YouTube

Senaste inläggen

  • Morgonritual
  • Och det kanske inte blir så farligt med regnet trots allt
  • Och jag vill påminna dig om att älska
  • I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.
  • Om obegripligheter och vikten av kontext

Arkiv

Kategorier

Meta

  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.org

Etiketter

Abborrberg Abstrakt konst Akrylmåleri Anteckningar Ateljé Nordanvinden Bildlärare Bildlärarstudent Drömfabriken Drömmar Expressionism Familj Februari Grangärde herrgård HDK Valand Höst Inspiration Jag Januari Juni Konst Konstnärlig gestaltning Konstnär Louise Norström Konstnär Ruth Louise Konstnärskapet konstnärsskapet Konstutställning Kreativitet Kråkungen kvinnokroppen Land- och sjöväder musik måleri november pappa postimpressionism Processdagboken själaskav skiss sommar teckna Tigerjakt upplevelser och äventyr Ur Arkivet vernissage vinter

Ska vi hålla kontakten?

Sociala medier
©2026 Ruth Louise