Det ser ut som en vårdag utanför ateljéfönstret trots att det är i mitten av januari.
En fluga har vaknat till liv av elementets värme.
Den irriterar mig med sitt surrande och dunsande mot rutorna.
Jag trycker ett ritpapper mot den och den tystnar.
Lämnar efter sig en liten fläck som drar åt brunlila på fönsterbågen.
Världen där ute är hård och hal.
I tisdags dog David Lynch.
Jag sträcktittade på Twin Peaks och läste The Secret Diary of Laura Palmer.
Det var runt 2010.
Undra vart DVD-boxen och boken tagit vägen?
Kanske ligger de i någon kartong i uthusen hos mamma.
I fukt och kyla.
Jag får leta till våren.
Då är flugorna i ateljén inte lika irriterande.
Det är konstigt.
När saker och företeelser är tagna ur sitt sammanhang, förlorar de kontext.
Förargar.
Det får mig att tänka på konsten.
Till exempel på Kazimir Malevitj konstverk Black Square från 1915.
En enkel, svart kvadrat på en vit duk som väckt så många reaktioner.
Undra hur många gånger jag har hört ”det där kan ju till och med jag måla.”
Och utan att förstå sammanhanget blir den bara det.
En svart kvadrat som vem som helst kan måla.
Men konstverket har en stor symbolisk betydelse inom konsthistorien.
Den markerar ett tydligt steg från traditionellt måleri till abstrakt konst.
Vet man inte det och ser på målningen tagen ur sitt sammanhang kan den verka obegriplig och meningslös.
Det liknar en vårdag utanför ateljéfönstret.
Nyss surrade en fluga slött i värmen här inne.
Men jag vet att det är i mitten av januari.
Det kan jag inte bortse från.
Hur mycket jag än längtar efter våren har vi mycket av vintern kvar.
Det jag kan är att fylla mig med en känsla och ge uttryck för den.
Jag kan måla med värme och ljus som jag längtar efter.
Skriva om blicken som faller på årets första tussilago i diket under en promenad i mina joggingskor.
Föreställa mig hur en bäck om våren porlar och leker.
Eller hur en kopp kaffe mot väggen i vårsolen smakar.
”I don’t know why people expect art to make sense. They accept the fact that life doesn’t make sense,” – David Lynch
Ofta förväntar sig människor att konst ska vara begriplig, föreställande och logisk.
Något att hålla fast vid.
En förklaring.
Men livet självt är fyllt av kaos och obegripligheter.
I David Lynch Twin Peaks är verkligheten fylld av mystik och en surrealistisk känsla.
Tv-serien blev en tittarsuccé och är ett kulturellt fenomen.
Kazimir Malevitjs målning symboliserar en övergång mellan två epoker i konsthistorien.
En svart kvadrat som målades för 110 år sedan skapar än idag reaktioner.
Själv skriver jag.
Målar och fotograferar.
För många är nog det jag gör helt obegripligt.
Andra uppskattar mina uttryck.
Oavsett vad har jag ett behov av att fortsätta.
För konsten tar mig till nya platser och sätter mig i oväntade sammanhang med andra som också delar en bit av min värld.
Och flugan som jag för en stund sedan tystade för alltid.
Nu ångrar jag mig lite att det blev så.
Jag hade kunnat släppa ut den på vinden.
Låta den surra där i väntan på våren.
Då hade jag inte blivit störd.
Men troligtvis hade jag inte heller börjat skriva.
Så i sammanhanget blev flugan avgörande och jag en del av insektens kontext.
Kanske var det irriterande surret inte alls ett hinder.
Snarare vägen till min text.
