Vi tar oss upp på Uvberget.
Mina andetag är stora.
Jag sitter tungt på toppen.
Tittar ut över Uvtjärns is.
Ser min moster och hennes familj långt där nere.
Tryggheten.
Barndomen.
Minnena.
Jag blundar och låter solen värma min panna.
Det är som om naturen säger till mig att andas, slappna av och bara vara.
Släpper på knutar och skav.
Fyller på med inspiration och kreativitet.
Mjölken till kaffet blev bortglömt.
Men Kråkan dricker varm choklad.
Jag låter handen smeka över skrovlig bark.
Lyssnar på ljudet från prassligt fjolårsgräs.
Plockar en bukett vasstrån.
Hemma i ateljén målar jag vidare på björkstammar.
Jag har hittat fram till mina rötter.
Det säger Anna.
Det ser jag.
Lager på lager.
Jordiga färger.
Jag vågar ta ut en riktning.
Utan att fråga någon annan om råd.
När man vänder på stenar blir det ringar på vattnet.
Nu förtiden kluckar det vänligare inuti mig.
