Det är lätt att grina en skvätt av vackra januaridagar i Finnmarken.
Det har alltid legat för mig.
Att fälla en tår här och där.
Men om man dessutom vaknar upp ur en dröm där man tycker sig höra den saknade fadersrösten klart och tydligt och under eftermiddagen ska lämna över sin Kråka en vecka till pappan i Abborrberg för att det är stugbytardag, då får tårkanalerna jobba en smula extra.
Det måste få finnas såna dagar också.
Jag skrattade en hel del på långpromenaden i pannlampans sken och i morgon börjar jag jobba igen.
Efter en fin julledighet.
Rutiner gör mig trygg.
Det är mycket som är bra.
Bara man tänker efter.
Visst?
Med kärlek
kategori: Ur Arkivet