Bland kartonger, papperspåsar och flyttlådor sitter jag i det nya arbetsrummet. I vår nya lägenhet. Högst upp i den gamla herrgården i Grangärde kyrkby. Nu är det här hemma. Jag håller på att vänja mig vid den tanken och känslan. Hemma. Ett nytt hemma för oss tre. Och ändå så välbekant. Inte själva huset förstås. Men omgivningarna.

Lyfter jag blicken från orden på min skärm ser jag kyrkan som badar i februaris bleka vinterljus. Kyrkan där jag suttit och vridit mig i finklänning på skolavslutningar, förväntansfull med sommarspring i benen. I kyrkan där jag haft en egen fotoutställning och deltagit på bröllop, begravningar och dop. Lyssnat på konserter men inte konfirmerat mig – till min farmors stora förtret. På kyrkogården ligger också pappa nu. Det är ändå skönt att ha honom nära.

Vrider jag huvudet till höger ser jag sjön Björken. En liten fin sjö som jag åkt båt i med mamma, pappa och lillebror tusentals gånger. Och går jag ut i köket ser jag hela Bysjön genom de stora fönstren där. Ja, jag ser faktiskt hela vägen bort till barndomsstranden. Där mamma bor, strax ovanför. I sjön utanför våra fönster har jag lärt mig simma. Jag har vinterfiskat, sommarmetat, åkt skoter, båt och badat i det mjuka nästan buteljfärgade vattnet.

Jag är lycklig och tacksam över att ödet förde oss hit. Eller om det var mitt målmedvetna sökande. Troligtvis en kombination av båda. Kvinnlig kraft och kosmos krusning.

Nu börjar ett nytt kapitel i våra liv.
i mitt
i hans
och i Kråkans

Ett gemensamt. Som vi får möjlighet att skapa. Precis som vi vill.

Kärlek//Ruth Louise