Om ordet “S K R I V K R A M P” från synonymerpunktse
muskelkramp i skrivhanden;
(bildlig betydelse) oförmåga att uttrycka sig i skrift
Det var längesedan jag skrev. Jag har målat istället och skrivit lite för hand. För jobbet som journalist och stressen med deadlines vid datorskärmen, har gjort att jag tappade sugen för det fria skapandet. Både orden och fotograferandet har blivit lidande. Jag har faktiskt undrat om jag någonsin skulle komma att vilja skriva igen.
Nu, nästan på dagen tre månader efter det senaste inlägget jag skrivit här på bloggen, vaknade jag upp i en längtan efter orden och bilderna igen. Efter att breda ut mig, brodera med texten, låta det ta lite tid. Som motvikt till Instagram där allt går så fort, där flödet är som snabbmat för själen.
I morse när jag tyst smög ut från sovrummets mörka värme och kisande mötte vardagsrummet som badade i ljus, var världen vit. Små flingor föll sakta utanför de handblåsta fönsterrutorna. De la sig till ro på den kalla marken och vilade där nästan hela dagen. Jag har känt mig förväntansfull. Vad som fyller mig vet jag inte. Det kanske är orden som letat sig tillbaka? Det kan också vara den första snön. Jag är tacksam över att jag är en människa som kan få fjärilar i magen av snöfall.
Men det kan också bero på mitt nya röda läppstift som jag köpte på Lidl för en guldpeng. Jag känner mig fin i det. Och jag bär det bara i ateljén och hemma när jag ska göra något kreativt. Det blir lite som att ta på sig festliga arbetskläder. Jag går in i en annan känsla när jag målar min mun röd. När jag var i tjugoårsåldern bar jag läppstift när jag dammsög eller hade fuldagar. Då blev allt gladare tyckte jag. Det kanske är läppstiftet som fyller mig med orden och förväntan? Det kan vara magiskt. Vad vet jag?
Det spelar ingen roll vad det beror på. Det viktigaste är att tagit mig ut på andra sidan skrivkrampen – för den här gången.
Med Kärlek
Ruth Louise
