Vaknade innan sex i morse.
Förväntansfull.
Gick en promenad i tystnad och fantiserade ihop en historia om en varg.

Det var längesedan jag umgicks med mig själv på det viset.
Det är så lätt att störa sig med poddar, musik, radio eller ett samtal i telefonen.

Jag ville tänka på tavlan i första hand. Jag har en skiss på en kvinna upptejpad på duken. Vad skulle hända om jag tecknade henne flera gånger?

I ateljén påbörjade jag arbetet. Jag hittade små ord på golvet från gamla collage. Klistrade upp orden direkt på duken med vit färg och nu står det “vanlig flodbåt hela vägen från återhämtning.” under en gul tulpan. Jag vet inte alls vad det betyder och de skissade kvinnorna krälar som djur i nederkanten av målningen. 

Det gula är nästan borta. Gömd under tunna lager på lager av färg och jag är rädd för tavlan nu. Rädd för att förstöra fast det inte går. Jag ska ju inte värdera vad jag gör. Pressar mig själv framåt. Vill visa Anna att jag gör det jag ska. Om det inte vore för henne och kursen, hade jag nog stoppat undan tavlan nu. 

Behåll din öppenhet. Behåll din nyfikenhet. Som ett mantra i mitt huvud.