Känslan idag är att jag har kommit för långt i min målning för att kunna vara fri.
Jag har öar på tavlan som jag tycker om.
Men jag vet inte om den har en röd tråd.
Jag måste kanske börja ta bort saker.
Igen.

Pratar med min bästa vän i telefonen om dilemmat.
Skickar bilder till henne på tavlan.
Hon är ett bra och ärligt bollplank.
Vi har haft utställningar tillsammans och hon känner mig och mitt skapande bättre än vad jag själv gör ibland.

-Måla över dom röda hararna, säger hon med en självklarhet.
Jag känner direkt hur jag stretar emot hennes åsikt. Blir lite kärv och ifrågasättande.
-Hur tänker du då? frågar jag.

Hon förklarar att hon tycker att jag målar runt det uppenbara problemet.
Två röda harar mitt i tavlan som tar upp en massa utrymme och energi.
Vad vill jag berätta med dom undrar hon?

-Jag vet inte, svarar jag uppgivet och tar fram min mobiltelefon och med Procreate Pocket gör jag tre olika snabba skisser.
En utan harar, en med den högra och en med den vänstra kvar.
Jag skickar motvilligt bilderna till henne och hon svarar blixtsnabbt att jag ska måla över harpaltarna.

Jag struntar i hennes ord och tvingar mig att måla något annat på tavlan.
Nu har mitt mission blivit att bevisa att hararna ska få ta sin plats där i mitten.

Jag målar bort en abstrakt figur och sätter dit en
kråka.
Dessa kråkor som förföljer mig i allt jag gör.
Tryggt och tamt.
Jag lämnar det så för dagen.