Studiedag på jobbet.

Vi ska skriva en reflektion med rubriken “Jag och mitt uppdrag”.
Två sidor text ska lämnas in och jag brinner som en kotte.
Ett uttryck en vän till mig som är vissångerska fick kastat på sig av en hängiven man ur publiken.
Han sa;
-När jag ser dig på scenen Heidi, då brinner jag, ja jag brinner som en kotte!

Jag är så angelägen att förklara för mina chefer varför estetiska programmets inriktning bild är viktigt.
I min näst intill kulturfientliga kommun måste man vässa både penna och armbågar.

Jag skriver och skriver, suddar ut, sparar små delar, klistrar in.
Kommer på mig själv att jag arbetar på samma sätt med texter som med mitt måleri.
Nu när jag börjar närma mig en kraft och en kärna bland färger och dukar.
Arbetssättet har alltid funnits hos mig.
Men jag har inte sett det som en tillgång tidigare.
Inte i måleriet.

Fyra sidor blir till en halv.
Vi kommer att få fler tillfällen på oss.

I mitt uppdrag som undervisande lärare i ämnet bild får eleverna under mina lektioner öva sig på att teckna, måla, skulptera och fotografera – både analogt och digitalt. Hantverket är viktigt och eleverna ska få med sig en bred verktygslåda in i framtiden genom att vi testar många olika material och metoder för att lösa bildtekniska utmaningar som uppstår i skapandeprocessen.

Men bildspråket är också ett bra sätt att nå ungdomars åsikter, tankar och funderingar. I samtalen som uppstår direkt till undervisningen genom den visuella variation jag presenterar för eleverna, resonerar vi om värdegrundsfrågor som ofta rör jämställdhet, samtycke, relationer och identitet. Konsten erbjuder helt enkelt en naturlig arena för debatt, reflektion och identitetsskapande. Det förhållningssättet utvecklar och utmanar mig dagligen som pedagog.

I ateljén fastnar jag på haren.
Jag är rädd för att förstöra den, men vet inte om den duger som den är.
Jag undrar också en del över vem den ska duga för?
Jag glor på den ganska länge.
Filar lite på högerörat som behöver målas om.

Undrar också över hur många gånger per dag en medelålders kvinna orkar brinna som en kotte, och förlikar mig med det faktum att jag är för trött för att ta något vettigt beslut.