Slutar tidigt.
Hämtar min son på fritids och tillsammans jobbar vi i ateljén under ett par timmar.
Han tecknar Uppfinnar-Jocke och jag försöker översätta färger till ljus och skugga.
Han pladdrar och pratar, bubblar och är full av liv.
Jag tappar bort mig bland lager på lager i orginalmålningen och ägnar mycket tid åt självbehärskning och delad uppmärksamhet mellan min uppgift och hans.
Jag märker också hur hans öppenhet och spontanitet förstärker min lite stela inställning till mitt tecknande.
Hör mig själv säga
-Det MÅSTE bli bra direkt för jag kan INTE måla över.
Jag älskar att ha honom med mig här uppe, men märker också mer och mer att jag är en ensamvarg
när jag arbetar mot ett mål.
Jag tänker på eleverna i skolan som nästan alltid tvingas vara i mitt och varandras ljud, frågor och energier.
Det förklarar en hel del när jag tänker efter.
Det här måste jag fråga dom om efter lovet.
Finns det en skillnad mellan ditt skapande i ensamhet och den i en miljö tillsammans med andra?