Nu gör jag det bara.
Det jag skjutit framför mig i flera veckor.
Jag målar vidare på de röda hararna.

Det blir sagobokskänsla av måleriet.
Jag sliter och är inte nöjd, men jag gör något och det är huvudsaken.
Att ta tag i det där motståndet och äga det.
Jag visste innan att det skulle bli ganska dåligt först.

Försöker lugna mig själv med att det är en naturlig del i processen.
Självtvivlet.
Jag står ut i måleriet.
Utan att fråga någon annan om deras tycke och smak.
Jag målar på och tar mina egna beslut.
Och fast jag känner mig missnöjd med motivet, är jag nöjd med min egen insats när jag stoppar penslarna i vatten för kvällen.

Ett genombrott.

Jag kan måla själv – jag är inte rädd!