intryck, uttryck & avtryck
Jag läser om ledarskap och gruppsykologi.
Räds människor med makt som missbrukar den.
Klarar inte längre av att se nyheter i bilder.
Istället lyssnar jag på P1 en stund i bildradion på väg till jobbet.
Det räcker med utrikeskorrespondenternas skildringar i ord.
Jag är plågsamt visuell i tanken.
Önskar så hårt jag kan.
Fred på vår jord.
Love all, trust a few, do wrong to none.
Kärlek
Kväll vid köksbordet.
Kombucha i glaset.
Blåbär och hibiskus.
Den är inte så god.
Kurslitteratur och läroplansteori och didaktik.
Det flyter inte på om jag säger så.
Kantareller och Karl Johan som behöver rensas.
Smörstekas kanske till en smörgås i kväll?
När han kommer hem från sina filmförberedelser.
En bild i läroboken föreställande målningen ”Jona och valfisken” triggar min fantasi.
Tankarna krokar i varandra.
Vips börjar jag söka bland mina anteckningar i telefonen efter en konstnär jag glömt namnet på.
Hittar istället en kort beskrivning av ett italienskt uttryck;
Dolce far niete – det ljuvliga i att göra ingenting.
Det ska jag ta på allvar.
Så småningom.
Nu behöver jag fördjupa mig i tryckteknik, läroplaner och i Francis Bacon.
(Undra vart vi ställde svamptorken i höstas?)
(Jag kanske borde gå till ICA och handla något annat att dricka innan butiken stänger?)
(Charity Baker. Det var inte henne jag tänkte på, men vilken konstnär!)
Bysjöns vatten är aprikostfärgat i solnedgången-
ICA stängde för åtta minuter sedan.
Här sitter jag ensam i köket en lördag.
En okrönt mästarinna i disciplinen sidospår.
Kärlek
I skuggan från gatlyktan ser jag en varg.
Det snöar.
Den står stilla och jag tycker mig se hur den tittar tillbaka på mig.
Den står helt stilla och mitt hjärta bankar när jag närmar mig den.
Den kryper undan litegrann när vägen kröker sig.
Den kryper undan och i mina ben pirrar det.
Förväntan.
Lite rädsla.
Kan det vara på riktigt?
När jag kommer närmare byter vargen skepnad.
När jag kommer närmare förvandlar den sig till en snöig tuja vid en postlåda.
Det är sju dagar efter tjugondag Knut.
Fast elen är rekorddyr har många valt att inte dansa ut julen än.
Fast elen är rekorddyr ser jag små varma lampor med vita toppluvor glittra i trädgårdar.
I fönstren på flera hus lyser adventsljusstakar.
Det lyser från adventsljusstakar och jag hör något som kraxar.
Kanske är det korpen?
Jag föreställer mig hur den cirklar över ett byte som vargen tagit.
Kraxandet närmar sig.
Kraxandet kommer från en äldre man med en jämthund i koppel.
Han hostar.
Kanske är det efter covid?
Det sprider sig rejält igen.
Fast har det någonsin slutat?
Har det någonsin slutat skapas små lösryckta berättelser inuti mitt huvud?
Direkt översatta från min fantasi.
Jag tror inte det.
Alltid har jag existerat tillsammans med påhittade historier.
Alltid har jag tänkt att det bara är nonsens.
Aldrig tidigare har jag klätt dom i bokstäver och ord.
Aldrig mer ska jag låta bli att skriva ner de historier jag alltid bär på.
Ur anteckningar i telefonen;
Vardagseskapism
igår Ingen ytterligare text
Julklappar
lördag julklappar Arvid; akustisk gita…
Hylla 28. Fack 4
lördag Ingen ytterligare text
När man är riktigt lycklig har man just i…
fredag Ingen ytterligare text
Den grå vardagen behöver inte vara så…
fredag färgs
Johan Rabeus; självförakt är en pervert…
torsdag Ingen ytterligare text
Jag hade mina första utvecklingssamtal som mentor på gymnasiet idag.
Lite handsvett.
Annars gick det bra.
Efter jobbet handlade jag strumpor och kalsonger till Kråkan.
En ögonbrynspenna och ett nytt stickat pannband till mig själv.
Ett exakt lika stickat pannband som jag nyss köpt och tappat bort.
Nio par strumpor till Kråkan.
Lite nya mönster bara.
Annars precis lika som de tio par han tappat bort.
Jag fick syn på mig själv i en helspegel där på Lindex.
Under ett sånt där ljus som ska upplevas piggt och fräscht.
Kvinnan som mötte min blick i spegeln var motsatsen.
Blek.
Novemberglåmig.
Jag tittade på henne en stund.
Sen ringde det i min ficka.
Under samtalet vandrade jag omkring i butiken.
Nöp i kläder jag inte ville köpa.
Lyssnade.
Hummade.
Frågade.
La på.
Betalade.
-Det är så himla dyrt att tappa bort pannband och strumpor stup i ett, sa jag till henne i kassan.
Hon matchade belysningen och fnittrade som svar.
På vägen ut ur butiken mötte jag mig själv i spegeln igen.
Rödare i ansiktet.
Gladare mun.
Och ögon som tittade tillbaka med förväntan.
I morgon ska jag äntligen våga säga tack, men nejtack till att vara användbar.
Ur anteckningar i telefonen (fortsättning);
2500 poäng vid studenten
torsdag Ingen ytterligare text
Långsamma tider under 125. Snabba ti…
torsdag 125 och 5,6 är en vanlig dag utomhus
Motsatsen till lek är inte arbete
onsdag Det är depression – Själen är ett verb