I skuggan från gatlyktan ser jag en varg.
Det snöar.
Den står stilla och jag tycker mig se hur den tittar tillbaka på mig.

Den står helt stilla och mitt hjärta bankar när jag närmar mig den.
Den kryper undan litegrann när vägen kröker sig.

Den kryper undan och i mina ben pirrar det.
Förväntan.
Lite rädsla.
Kan det vara på riktigt?
När jag kommer närmare byter vargen skepnad.

När jag kommer närmare förvandlar den sig till en snöig tuja vid en postlåda.
Det är sju dagar efter tjugondag Knut.
Fast elen är rekorddyr har många valt att inte dansa ut julen än.

Fast elen är rekorddyr ser jag små varma lampor med vita toppluvor glittra i trädgårdar.
I fönstren på flera hus lyser adventsljusstakar.

Det lyser från adventsljusstakar och jag hör något som kraxar.
Kanske är det korpen?
Jag föreställer mig hur den cirklar över ett byte som vargen tagit.
Kraxandet närmar sig.

Kraxandet kommer från en äldre man med en jämthund i koppel.
Han hostar.
Kanske är det efter covid?
Det sprider sig rejält igen.
Fast har det någonsin slutat?

Har det någonsin slutat skapas små lösryckta berättelser inuti mitt huvud?
Direkt översatta från min fantasi.
Jag tror inte det.
Alltid har jag existerat tillsammans med påhittade historier.

Alltid har jag tänkt att det bara är nonsens.
Aldrig tidigare har jag klätt dom i bokstäver och ord.

Aldrig mer ska jag låta bli att skriva ner de historier jag alltid bär på.