Kategori: Vardagsbetraktelser

Det har nog med åldern att göra

Publicerad den av ruth louise

Den bistra vintern är borta.
Under dagen har den förvandlats till mjukt snöslask och hård is.
Det blåser.
Pappa avskydde blåsväder.
Farmor brukade säga att man i alla fall slapp andas gammal luft.
Själv blir jag lite orolig av vinden.
Lite vresigare.
Men det kan vara åldern också.
Jag har blivit egensinnigare.
Det märker jag hos mig själv.

Jag klädde mig för midvinter i morse.
Tog på mig den en stora kappan i dun som påminner om en sovsäck och når mig ner till vaderna.
En knallblå mössa.
Farmors gamla blommiga scarf.
Och yllevantar hon stickat.

Det var tio minusgrader när jag gick till bilen på morgonen.
Men när jag under eftermiddagen åkte ner till stan för att vara med på ett möte, visade den stora digitala informationsskärmen fyra plus.
Jag sprang mellan våningarna på FolketsHus för att hitta till ett mötesrum.
Klädd för en polarexpedition.

Svettig landade jag på en stol i kulturskolechefens kontor.
Lite sen som alltid.
Där satt också kommunens verksamhetschef för kultur och ungdom.
Förbannade mig själv för att jag är tidsoptimist och för att jag klätt mig så ordentligt.
Det har nog också med åldern att göra.
Inte att vara sen.
Det har jag alltid varit.

Lokal kulturdialog.
Det handlade mötet om som vi tre samlats för.
Viktigt.
Intressant.
Inspirerande.
Vår ambition är att blåsa liv i kulturlivet i vår lilla kommun.
Nu för tiden befinner jag mig i sammanhang som jag för fem år sedan inte ens kunnat drömma om.
Fast det har inte med åldern att göra.
Det handlar om att jag har skapat mig en tillvaro där jag kommer till min rätt.

För mig har det varit så lätt att vara fel.
Genom större delen av livet.
Och jag har nog alltid varit en smula egensinnig.
När jag tänker efter.

Vintern väntar och jag med den

Publicerad den av ruth louise

Söndag sjuttonde november.
Jag väntar in vintern.

Det snöade en liten stund i morse.
Ett yrväder med små flingor for förbi.
Strösslade sina vita stjärnor över byn.
Försvann lika fort som det dök upp.

Kråkan stod i vardagsrummet.
Nyvaken och vinterblek i pyjamasbyxor.
Ropade ivrigt på mig att jag skulle komma och titta.
Förväntansfullt spanade vi ut genom fönstren tillsammans.
Han ville ta fram skidor och åka skoter direkt.
Vi delar den där ivern.

Nu har han åkt till pappan bland de blånande bergen.
Jag fyller tomrummet med te och arbete i ateljén.

Det har börjat blåsa igen.
I murstocken här uppe susar vinden.
Det drar kallt från fönstren.
Hela herrgårn knakar och brakar.

Jag inviger tekannan jag fick av Honom i present.
Den som bär Tove Janssons illustrationer.

I en låda där jag sparar smått och gott hittar jag det jag söker.
Akvarellpapper med linofärg på.
Som av en slump kom till när jag behövde rolla av överflödig färg.
De har legat och väntat på rätt tillfälle.
Som så mycket annat som jag sparar på.

Nu spiller Tove ut sig över mina papper.
Blandar sig i vad jag gör.
Jag hittar streck som påminner om granar.
Målar fram former med en vit poscapenna.
Fyller i fält med akvarell.
Skissar upp landskap och ser nya målningar och möjligheter framför mig.

Jag går mot vintern med förväntan.
Jag tänker och målar bättre i en dämpad och avskalad värld.

Hur är det för dig?
Kärlek

En försmak av sommaren

Publicerad den av ruth louise

Onsdag åttonde maj.

Två grader varmt i morse.
Toppluva och regnjacka till jobbet.
Huttrade och vred upp värmen i bilen till max.

På måndag har avgångsklassen sin slututställning.
Vårterminen rusar fram i vanlig ordning.
Den bryr sig inte om att det är kallt.

Det är ändå små hoppfulla gröna musöron på björkarna.
Snart ska potatisen i backen.
Och på fredag blir det solsken igen.

I morgon och resten av helgen spelar vi in film.
Askmannens ö, en berättelse av Johan och Christoffer.
Den handlar om något sorgligt som leder till ett stort äventyr.

Till filmen behövs båten.
Vi sjösatte den i kväll.
Vågskvalp och ljudet av knarrande åror.
En försmak av sommaren.

 

Sjömagasinet i Grangärde. En av de vackraste byggnader jag vet.

 

Den snyggaste kaptenen jag vet.

 

Team Bodin.

Med kärlek

Meta-mardröm – eller?

Publicerad den av ruth louise

Idag låg Meta nere en stund och för många kändes det nog som en mardröm.
Jag blev själv en smula Meta-pirrig som en av mina Facebookvänner uttryckte det på sociala medier efteråt.
Så skrev han är alla var trygga, tillbaka, inloggade och kunde läsa varandras statusuppdateringar efter en stund av digitalt mörker.
När allt var som vanligt igen.

För vi har verkligen vant oss.
Jag har en app som blockar mina klick på andra appar som stör mig under stunder då jag bestämt mig för att fokusera på annat än skräpmat för skallen.
Det är inte klokt hur många gånger om dagen jag på ren slentrian försöker ta mig in på någon av Metas plattformar och blir blockad.
En annan gång kanske jag berättar mer om det.
Nu har jag ett annat spår igång här.

Själv blev jag mest oroad över innehållet på mitt instagramkonto.
Där ryms så många ord och bilder jag bär närmast hjärtat.
En hel del fullt synliga.
Men de flesta arkiverade.

Undanstoppade och i tryggt förvar för privat bruk.
Till senare.
Till framtiden.
Till kommande projekt.
Till Kråkungen när han blir vuxen och vill läsa.

Eller?
Vänta nu…
Hur tryggt är det egentligen?
Att förvara sina minnen på en plattform där vi kallas användare?

För när du publicerar innehåll på Meta ger du dem en icke-exklusiv licens att använda och visa det innehållet i enlighet med plattformarnas  användarvillkor och sekretesspolicy. Detta innebär att Meta har rätt att visa dina bilder för andra användare på plattformen och att använda dem för interna ändamål som marknadsföring och analys.

Jag äger fortfarande alla rättigheter till mina bilder och texter och får göra vad jag vill med innehållet jag publicerar utanför Metas plattformar.
Men ändå.
Det skaver .
Och tanken finns alltid i bakhuvudet att jag borde ta tag i det där med att flytta mina inlägg från instagram till min egen domän.
Därifrån till hit.
Till platsen jag själv skapat mig.
Bestämmer över.
Betalar för.

För alla dessa intryck som lett till uttryck. De vore hemskt för mig om allt försvann när jag nu ändå tagit mig tid att skapa avtryck.

Så får det bli.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Dagens Meta-mardröm blev den där sparken i baken jag behövde.
Den ledde till att jag sitter här och letar bland mina gamla grejer.
Vem vet.
Kanske delar ur den där shabby chic-bloggen jag skrev om i ett inlägg också kommer att hamna här.
Eller axplock från min tid som bloggare på tidningen Land.
Så småningom.
Vi får se.
Det finns så mycket jag vill spara på.
Vad som ska rymmas här har jag tid att fundera över.
Under resans gång.

I ett samtal med vännen C över telefonen kom vi fram till att jag borde samla ihop allt under en rubrik på bloggen.

Ur Arkivet

Ur Arkivet kommer du att kunna plocka fram en del av mina gamla guldkorn från så småningom.
Med ett klick eller två.
Kanske kommer du att känna igen dig i småbarnsåren?
Eller i den där längtan som bor i ett bröst?
Närheten och kärleken till en kärv Finnmark?
Kanske kommer du att hitta likheter i mina beskrivningar av utmattning.
En tröst i hur det är att möta en pappas död.
Och roligheter såklart!
Jag hoppas att du kan skratta när du letar efter saker i arkivet.
Inspirera dig vill jag såklart göra.
Förhoppningsvis får jag dig också att våga något som du egentligen inte törs.

Men nu har jag en fråga till dig.
Hur tänker du kring dina egna digitala arkiv?
Hur tar du hand om dina intryck, uttryck och avtryck?
Jag är räddare om mina nu än jag var i morse när jag vaknade.

Med kärlek

Om att krympa världen

Publicerad den av ruth louise

På en hylla i köket står pappas gamla kikare i sitt fina och slitna skinnfodral.
Varje gång jag öppnar fodralet möts jag av en svag svag doft av barndom.
Av 80-tal.
Av mamma, pappa, lillebror och huset i Västansjö.

Att det ryms så många minnen inuti ett anspråkslöst kikarfodral hade jag ingen aning om innan pappa gick bort.
Doften börjar avta lite.
Men hjärnan hjälper till att fylla i där det fattas.

Jag kikar ofta mot andra sidan.
Där bor mamma.
Jag kan ana barndomsstranden och hennes lilla gård högst upp på kullen i byn.

När allt känns stort och farligt brukar jag krympa världen och se på den genom samma linser, över samma sjö som pappa också spanade.

 

I morse vaknade jag ur drömmar om krig.
Det kändes som om hela natten hade ägnats åt att leta efter avlidna släktingar i ett avlägset land.
Det händer ibland.
Oftare nu.
Med allt elände som kryper närmare.

För mig blir kikaren ett ankare.
Har du något?
Vilket är ditt?

Kärlek

 

Upplevd vår

Publicerad den av ruth louise

Vaknade tidigt av mig själv.
Ett gott tecken.
Kroppen börjar hitta sin rytm igen.
Det har varit lite si och så med mina cykler.

Nattsömnen har varit orolig.
Maran har ridit mig.
Drömmar om krig, elände och skadade barn släpade hon med sig in till mig i sovrummet.

Jag vet inte vart jag ska förvara all världens ondska som når mig via nyheterna.
De jag hör om på radion.
Själv klarar jag inte av bilderna.
Men det vi inte vet fyller hjärnan i.
Mitt sinne är visuellt.
Hur står du ut?

Rörelse är bra för mig.
Långpromenader som får ta tid.
Jag stannade upp fler gånger  än vanligt i morse.
Kisade mot solen.
Lyssnade på hur snön och isen lät under mina skor.
Samtalade med en vän en stund i telefonen.
Gjorde ett stopp vid pappas grav.
Skrotade runt nere vid Magasinet.
Sorterade tankarna.

I torsdags pratade dom på P1 om att det från och med nu kan bli meteorologisk vår.
Men det finns andra fenomen också.
Som känslan mer än naturen styr över.
Jag hade min första upplevda vårdag i dag.

 

Med kärlek

Små kontraster

Publicerad den av ruth louise

Isen sjunger sin vemodiga sång och norrskenet böljar bland stjärnor.
Jag står på balkongen med de stora pardörrarna öppna.
Fryser om mina bara fötter.
Drar i min kofta och försöker linda den hårdare om kroppen.
Kalluften strömmar in i lägenheten och jag hör hur han ropar inifrån värmen att jag ska stänga om mig.
Kontraster.
Jag älskar kontraster.

Söndag nittonde november

Publicerad den av ruth louise

En tunn is har lagt sig på sjön.
Och det ser ut som om hela universum breder ut sig under hans fötter.
Vi längtar efter skridskor vid Sjömagasinet, varm choklad och jullov

Söndag betyder stugbytardag och han ska till pappan bland de blånande bergen.
Våra hjärtan ömmar och det är en smula skavigt i oss båda.
Men det blir bra bara han kommer dit.
Som alltid.

När jag ringer senare på kvällen mumsar han chokladboll och myser i soffan tillsammans med gamla hunden Sippa Jansson.
Han har knappt tid att prata med mig.
Det är lugnt och tryggt.
Precis som det ska vara.

Jag skrotar runt i ateljén.
Jagar undan saknaden så gott det går.
Läser böcker och bläddrar bland papper.
Skriver anteckningar för hand.

Det är det enda sättet att få fatt i tankarna.
Datorns blanka tangenter fäster inte på mig som spretiga bokstäver gör.

Jag mäter mina målningar i mellanrummen.
Söker efter tavellister på nätet hos byggvaruhusen i stan.
Två målningar ska ramas in och förberedas inför kommande äventyr.
Det känns pirrigt.

I morgon ska eleverna få fotografera snöflingor och iskristaller.

Vissa hör inomhus nås aldrig av dagsljus den här tiden på året,
Då är det extra viktigt att fånga vintergators gnister, snöflingors mönster och skapa sin egen skimrande lilla värld.

Det är inte säkert att alla tänker på det.
Så jag hjälper till en smula.

Under hans fötter breder hela universum ut sig.
I morgon ska han vara med och spela livets första gitarrkonsert.

 

Kärlek//

 

 

Fars dag

Publicerad den av ruth louise

Vaknar av mig själv.
Ligger kvar en stund i mörkret.
Lyssnar till hans lugna andetag.
Han blödde näsblod i går och somnade med en liten tuss i näsan.
Det låter lustigt när utandningsluften pressar sig förbi bomullen.

Det är söndag i november.
Fötterna landar på ullmattan.
Det är kallt inne.
Ljuset är grynigt.
Som när man fotograferar och iso-känsligheten i kameran ökar.

Huden knottrar sig.
Morgonrockens tyg känns sträv mot min bleka nakna hud.
Sköljer av ansiktet i handfatet och möter min egen blick i spegeln.
Ögonen är mörka.
Jag ler och mimar godmorgon till mig själv,

Lämnar badrummet.
Tar pappas gamla kikare som står fönsterbrädan och spanar ut genom köksfönstret.
Sjön och himlen är dovt blyertsgrå.
Skinnfodralet till kikaren luktar fortfarande svagt av barndom.

Ett tunt täcke av snö har lagt sig över oss under natten.
Kaffet är beskt och lite nötigt.
Jag dricker första koppen svart tillsammans med kokat smör och kokosolja nu förtiden.
Periodisk fasta.
Det ska tydligen vara bra.
Gott är det i alla fall inte.

Fars dag.
Våra samtal fortsätter när jag besöker din grav tidigt om mornarna.
På min promenad innan jobbet.
Det känns som om du lyssnar.
Men nu för tiden får jag leta inuti mig själv efter dina svar.

Jag längtar efter din röst.
Sången.
Pratet.
Skrattet.
Trätet.
Dina goda råd.
Dina varma kramar och stora kärva händer som smekte mitt trassliga hår.
Alla dina uttryck.

Utan dig pappa saknar min värld ett par nyanser i paletten.
Du ska veta att jag försöker mitt bästa.
För att blanda nya som kompenserar och passar ihop.

Kärlek