På en hylla i köket står pappas gamla kikare i sitt fina och slitna skinnfodral.
Varje gång jag öppnar fodralet möts jag av en svag svag doft av barndom.
Av 80-tal.
Av mamma, pappa, lillebror och huset i Västansjö.
Att det ryms så många minnen inuti ett anspråkslöst kikarfodral hade jag ingen aning om innan pappa gick bort.
Doften börjar avta lite.
Men hjärnan hjälper till att fylla i där det fattas.
Jag kikar ofta mot andra sidan.
Där bor mamma.
Jag kan ana barndomsstranden och hennes lilla gård högst upp på kullen i byn.
När allt känns stort och farligt brukar jag krympa världen och se på den genom samma linser, över samma sjö som pappa också spanade.
I morse vaknade jag ur drömmar om krig.
Det kändes som om hela natten hade ägnats åt att leta efter avlidna släktingar i ett avlägset land.
Det händer ibland.
Oftare nu.
Med allt elände som kryper närmare.
För mig blir kikaren ett ankare.
Har du något?
Vilket är ditt?
Kärlek
