Nyfikna elever
Lakansväv
Bomullstråd
Många knutar
Experimentlusta
Hinkar
Varmt och kallt vatten
Textilfärg
Sax
Tålamod
Kaffe såklart
Knyt lite efter tycke och smak.
Dra åt hårt.
Men det gäller bara snören och knutar.
Låt resten vara så lustfyllt det bara går.
Bomullssnören och en massa hårda knutar. Jag valde att vika mitt tyg som ett dragspel för att få en randig effekt. Klädnypor och klämmor är bra att ha nära till hands.Koka vatten och blanda textilfärg enligt anvisningen på förpackningen. Vi använde textilfärg avsedd för tvättmaskin, men för att spara på miljön häller vi över den använda färgen i dunkar som sedan körs till återvinningsstationen. Diskhandskar och skyddskläder är bra om man skvätter och kladdar som mig.Doppa och skölj. Jag förtvättade inte mitt tyg och bomullslakanet var torrt när jag började arbeta med det. Är man däremot ute efter ett mer jämt resultat rekommenderas förtvätt och ett blött tyg.
Skölja. Skölja. Skölja.
När vattnet är rent och klart är det dags för det magiska ögonblicket. Klippa upp alla knutar och trådar.
Resultatet! Ett randigt tyg. Visst blev det fint?
Nästa gång ska jag testa vaxbatik.
Har du batikfärgat någon gång?
Idag låg Meta nere en stund och för många kändes det nog som en mardröm.
Jag blev själv en smula Meta-pirrig som en av mina Facebookvänner uttryckte det på sociala medier efteråt.
Så skrev han är alla var trygga, tillbaka, inloggade och kunde läsa varandras statusuppdateringar efter en stund av digitalt mörker.
När allt var som vanligt igen.
För vi har verkligen vant oss.
Jag har en app som blockar mina klick på andra appar som stör mig under stunder då jag bestämt mig för att fokusera på annat än skräpmat för skallen.
Det är inte klokt hur många gånger om dagen jag på ren slentrian försöker ta mig in på någon av Metas plattformar och blir blockad.
En annan gång kanske jag berättar mer om det.
Nu har jag ett annat spår igång här.
Själv blev jag mest oroad över innehållet på mitt instagramkonto.
Där ryms så många ord och bilder jag bär närmast hjärtat.
En hel del fullt synliga.
Men de flesta arkiverade.
Undanstoppade och i tryggt förvar för privat bruk.
Till senare.
Till framtiden.
Till kommande projekt.
Till Kråkungen när han blir vuxen och vill läsa.
Eller?
Vänta nu…
Hur tryggt är det egentligen?
Att förvara sina minnen på en plattform där vi kallas användare?
För när du publicerar innehåll på Meta ger du dem en icke-exklusiv licens att använda och visa det innehållet i enlighet med plattformarnas användarvillkor och sekretesspolicy. Detta innebär att Meta har rätt att visa dina bilder för andra användare på plattformen och att använda dem för interna ändamål som marknadsföring och analys.
Jag äger fortfarande alla rättigheter till mina bilder och texter och får göra vad jag vill med innehållet jag publicerar utanför Metas plattformar.
Men ändå.
Det skaver .
Och tanken finns alltid i bakhuvudet att jag borde ta tag i det där med att flytta mina inlägg från instagram till min egen domän.
Därifrån till hit.
Till platsen jag själv skapat mig.
Bestämmer över.
Betalar för.
För alla dessa intryck som lett till uttryck. De vore hemskt för mig om allt försvann när jag nu ändå tagit mig tid att skapa avtryck.
Så får det bli.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Dagens Meta-mardröm blev den där sparken i baken jag behövde.
Den ledde till att jag sitter här och letar bland mina gamla grejer.
Vem vet.
Kanske delar ur den där shabby chic-bloggen jag skrev om i ett inlägg också kommer att hamna här.
Eller axplock från min tid som bloggare på tidningen Land.
Så småningom.
Vi får se.
Det finns så mycket jag vill spara på.
Vad som ska rymmas här har jag tid att fundera över.
Under resans gång.
I ett samtal med vännen C över telefonen kom vi fram till att jag borde samla ihop allt under en rubrik på bloggen.
Ur Arkivet
Ur Arkivet kommer du att kunna plocka fram en del av mina gamla guldkorn från så småningom.
Med ett klick eller två.
Kanske kommer du att känna igen dig i småbarnsåren?
Eller i den där längtan som bor i ett bröst?
Närheten och kärleken till en kärv Finnmark?
Kanske kommer du att hitta likheter i mina beskrivningar av utmattning.
En tröst i hur det är att möta en pappas död.
Och roligheter såklart!
Jag hoppas att du kan skratta när du letar efter saker i arkivet.
Inspirera dig vill jag såklart göra.
Förhoppningsvis får jag dig också att våga något som du egentligen inte törs.
Men nu har jag en fråga till dig.
Hur tänker du kring dina egna digitala arkiv?
Hur tar du hand om dina intryck, uttryck och avtryck?
Jag är räddare om mina nu än jag var i morse när jag vaknade.
Jag har lämnat Annika Norlin och hennesStack bakom mig.
Det känns ekande tomt just nu, men jag började på en ny bok direkt kvällen efter.
Det gäller att kroka goda vanor i varandra.
På sängbordet:
Samlade verk av Lydia Sandgren har länge stått i min bokhylla.
Jag har läst ett par sidor av och till.
Här och där.
Men aldrig fått upp flytet.
Nu ska jag ge den en ärlig chans för visst låter väl beskrivningen på Adlibris underbar?
Vinnare av Augustpriset 2020 i den skönlitterära klassen.
I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.
”Samlade verk” är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.
Gul som solen är den också.
Jag väljer ofta böcker på samma sätt som vin.
Etiketter, konvolut och bokomslag måste tilltala mig.
Titta så fin den är tillsammans med nyplanterade lilla forellbegonian och trätuppen.
I skivspelaren:
En låt jag återkommer till om och om igen är José González El Invento.
Jag varken förstår eller pratar spanska.
Ibland är det så skönt att lyssna på ett främmande språk.
Bara följa med.
Det tog lång tid innan jag sökte upp vad texten betyder.
Streamas:
Vi såg filmen Spaceman här om dagen.
En vemodig och egendomlig berättelse om ensamheten.
Som kan uppstå i tvåsamheten.
Regisserad av svenska Johan Renck.
Även känd som Stakka Bo.
Den har fått ganska svala recensioner.
Men jag och Johan blev tagna.
Har du sett den?
Vad tyckte du?
Veckans utmaning:
Jag slår två flugor i en smäll.
Rehabiliterar handen samtidigt som jag lär mig sticka sockor.
Nu har jag kommit till hälen.
På den ena.
Började på den andra.
Undviker problemet lite just nu.
Men innan veckan är över ska jag ha min häl och ett mer böjligt ringfinger.
Skriver du listor förresten?
Digitalt eller för hand?
Vad handlar listorna om?
Sparar du dina?
Jag är nyfiken.
Berätta gärna.
Vi kanske rent av kan byta ett par punkter på listorna med varandra?
Vad skulle hända då?
Kan man verkligen göra så?
Första helgen i mars.
Det regnar.
Ljudet av bilar på blöt asfalt letar sig upp till mig i ateljén.
Ett vårtecken även om det fortfarande är lite tidigt.
Avig. Rät. Rät. Avig…
Mina bihålor är svullna, men jag är på bättringsvägen.
Att ligga till sängs med en skvätt feber och tvingas sakta ner lite har varit bra för mig.
Jag har sett flera serier, två filmer och senast idag en fin dokumentär om konstnären Lena Cronqvist.
Den finns på SVT öppet arkiv om du också vill se.
Lena Cronqvist, I spegeln, 1982. Bild lånad från artnet.
Avig. Rät. Byta sticka. Fan!
Det slog mig i går, tack vare sängliggandet och rastlösheten som kom krypande, att jag inte har någon gammal kvar som stickar åt oss.
Ingen i släkten kan eller vill längre.
Varken i min eller Johans.
Det innebär att jag måste lära mig själv.
Tappade jag en maska nu?
Nej.
Det verkar ha gått bra.
Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…
Jag har ärvt två amerikakoffertar efter farmor.
En står i hallen nere i lägenheten och en har jag här uppe i ateljén.
Från början var dom fyllda med hemstickade raggsockor och yllevantar som både farmor och mormor gjort.
Deras arbetande händer som växtfärgat och stickat har värmt mig sedan 1981.
Nu, 43 år senare, börjar innehållet tunnas ur.
Amerikakoffert i ateljén. Blå färgspill på locket skapat av farmor.Utslitna. Singlar. Stoppade. Oanvända. I en salig röra.
Rät. Rät. Avig. Avig. Rät. Rät. Avig…
Som en tyst ramsa eller bön i huvudet.
Undra om det går av bara farten sen?
Många sockor har gapande hål i tår och häl.
Förhoppningsvis lär jag mig stoppa med tiden.
Flera av vantarna är singlar.
Kvarglömda på en busshållsplats i Lund, en spårvagn i Göteborg eller borttappade i villevallan mellan hemmet, fritids, skolan, jobbet och livet.
Dags att byta sticka igen. Avig. Rät. Rät. Avig. Avig…
Man ska ta sig tid mitt i allt det där.
Kontakta hittegods eller gå till gympahallen en speciell dag för att rota runt bland kvarglömda grusiga och skitiga kläder.
Såhär i efterhand har jag nog prioriterat lite fel.
Det tar tid att sticka också.
Fast jag hade ändå behövt lära mig så småningom.
Nu när ingen annan gör.
Och jag vill ju fortsätta värma Kråkans kalla händer och fötter in i framtiden.
När jag inte längre finns med.
Rät. Rät. Avig…
Ja, det känns lite avigt att jag inte alltid ska vara med.
Men jag skjuter den händelsen på framtiden.
Förhoppningsvis.
Man vet ju inte alls vad som sker runt nästa krök.
Hur var det nu då med stickningen och ramsan?
Den är neutral och lätt att förhålla sig till.
Nästan som en motbön för att skingra tankarna om döden.
Rät. Rät…
En liten gul resår i ylle växer sakta fram under mina händer.
Pappa brukade titta på mig och säga;
-Halva ditt liv går åt till att leta efter saker.
Jag har fått airtags i julklapp.
Mina kaosmornar med borttappade nycklar, plånbok och ryggsäck har blivit färre.
Men det dyker upp nya mysterier med försvunna saker hela tiden.
Det är som att det aldrig vill ta slut.
Rät. Rät. Avig. Avig. Rät…
Båda hette Ruth.
Farmor och mormor alltså.
Födda samma år med bara ett par veckors mellanrum.
Det är lustigt hur saker faller sig.
Rät. Avig. Avig. Rät…
Jag känner att jag luktar människa, eller stuga, som min farbror Kjell säger.
Det är ett friskhetstecken.
Inte själva svettandet i sig.
Mer att jag känner doften.
Undra om fysioterapeuten Sigrid gillar att jag stickar?
Hennes små stödbandage är i vägen och garnet fastnar i kardborren.
Det verkar fungera utan.
All rörelse är bra säger ju alla överhurtiga friskvårdsinspiratörer.
Jag får höra med Sigrid på torsdag.
Rät. Avig. Avig. Rät. Ruth!
Visst tusan kommer jag att lära mig sticka sockor och vantar.
Kanske en kofta till och med?
Det hörs ju nästan på namnet. ”Den där Ruth Inger Louise, hon kan sticka både avig och rät!”
Avig. Avig. Rät. Rät…
Att sticka skaft med resår var inte så svårt som jag trodde.
Trots fyra stickor och en femte som ska svischa med.
Men jag närmar mig en häl.
Det dyker upp nya utmaningar hela tiden.
Vad jag än tar mig för.
Kanske ska jag länka till veckans favoriter?
Det är alltid enklare att klicka än att söka själv.
Tycker jag i alla fall.
Jag gör så.
På sängbordet:
Stacken av Annika Norlin är färgstark och annorlunda.
Det var länge sedan jag läste skönlitteratur utan att vilja lägga ifrån mig boken.
Den håller mig fängslad och jag funderar mycket på bokens alla karaktärer även när jag inte läser.
Har en tredjedel kvar och fasar redan för ”boksmälla” [tomheten som uppstår efter en god bok].
Du kan köpa den HÄR eller låna på bibblan såklart.
Är du av den sorten som vill ha dina lästa böcker kvar?
Jag är.
Ser du så fint Stacken passar med mitt gula stoppade täcke?
I skivspelaren:
I öronen har jag just nu låten Play It On My Radio av Niki & The Dove.
Gruppen är en Stockholmsbaserad indietronica- duo bestående av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf.
Jag snubblade över låten när jag lyssnade på en spellista med yogamusik och har tjejlyssnat på den sedan dess.
Streamas:
När pappa dog.
När pandemin slog till.
När hela livet var grumligt skingrade vi tankarna och skrattade åt allt eländes elände tillsammans med skitstöveln Larry David och hans serie Curb Your Enthusiasm. Sista säsongen streamas just nu på HBO.
Larry David är förresten en av skaparna till serien Seinfeldt.
Bild lånad från min sambos instagram
Veckans utmaning:
Förra veckans utmaning var att sätta en surdeg och lyckas med den.
Jag och min J har försökt av och till i över ett år.
Det gick så långt att Kråkungen en morgon utbrast;
-Kan du inte bara testa att ge upp?! när J svor över ytterligare en surdegsgrund som säckat ihop under natten.
Men vet du – jag har lyckats!
Ä N T L I G E N !
Därmed är vecka åttas utmaning avklarad ✅
För två dagar sedan bubblade hoppet. Nu står en finfin surdeg i kylen och väntar på att jag ska börja baka.
Veckans utmaning:
Denna veckas utmaning är tråkigt nog rehab.
Ett personbästa i pulkabacken för två veckor sedan har resulterat i en misstänkt spricka i leden på höger ringfinger och ledsna senor i ring- och lillfingret.
Idag fick jag träffa fysioterapeuten Sigrid som gav mig ett träningsprogram, finfina hjälpmedel och hopp om att allt ska bli bra om jag tränar.
Önska mig lycka till!
Det är jag och pappa Rudolf.
Vad lyssnar du på under vecka nio?
Läser du något?
Har du sett en film eller fastnat för en serie som du kan tipsa mig om?
Utmanar du dig?
Frivilligt, eller som i mitt fall ganska ofrivilligt den här veckan?
Jag vill gärna veta.
På en hylla i köket står pappas gamla kikare i sitt fina och slitna skinnfodral. Varje gång jag öppnar fodralet möts jag av en svag svag doft av barndom.
Av 80-tal.
Av mamma, pappa, lillebror och huset i Västansjö.
Att det ryms så många minnen inuti ett anspråkslöst kikarfodral hade jag ingen aning om innan pappa gick bort. Doften börjar avta lite. Men hjärnan hjälper till att fylla i där det fattas.
Jag kikar ofta mot andra sidan.
Där bor mamma. Jag kan ana barndomsstranden och hennes lilla gård högst upp på kullen i byn.
När allt känns stort och farligt brukar jag krympa världen och se på den genom samma linser, över samma sjö som pappa också spanade.
I morse vaknade jag ur drömmar om krig. Det kändes som om hela natten hade ägnats åt att leta efter avlidna släktingar i ett avlägset land.
Det händer ibland.
Oftare nu.
Med allt elände som kryper närmare.
För mig blir kikaren ett ankare.
Har du något?
Vilket är ditt?
