Jag har inte kommit igång att måla, fotografera eller skriva men jag har försiktigt börjat närma mig skönlitteratur. Så har det sett ut de senaste veckorna. Cilla Naumanns bok Samtalen; en bok om och med Mamma Andersson läste jag ut för en liten stund sedan här i ateljén. Undra hur länge sedan det var jag läste något för mitt egna höga nöjes skull? Det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att jag läser nu.  I slutet av boken, som är skriven i intervjuform, frågar författaren Cilla om Karins utställning Stargazer. ”Stargazer”, svarar Karin, ”är någon som tittar på stjärnorna, men framförallt är det namnet på en plattfisk som lever på havsbotten. Jag tror att den navigerar efter stjärnorna”, säger hon och när jag läser orden i boken känner jag hur min längtan efter mina egna uttryckssätt väcks till liv.  Som om Karins formulering om den där plattfisken och stjärnhimlen är en stämgaffel som vibrerar i mitt inuti och sprider sig hela vägen ut. Bara känslan i sig är en välsignelse. Den behöver just i detta nu nödvändigtvis inte följas av en handling.

För i ärlighetens namn har jag varit en smula apatisk sedan jag skickade in mina sista uppgifter till högskolorna. Jag hade så storslagna planer på hur min tid skulle disponeras mellan arbete, familjen, vardagsbestyren och det fria skapandet. Men det har resulterat i att jag har arbetat, kommit hem, nästan maniskt uppdaterat sidorna på nätet där högskoleresultaten rapporteras in och vilat mig på soffan efter jobbet. Ingen behaglig vila skulle jag säga. Snarare en skavig. Lite jäktad. För jag borde ju så mycket nu när jag har tiden.  Skönlitteraturen har varit min räddning. Den och mitt stirrande. I övrigt har inget skapats. Totalt tomrum.

Under min morgonpromenad tänker jag vidare på den där plattfisken Stargazer som spanar mot stjärnorna och verkar ta sina beslut där efter. Det slår mig att jag är lite lika dan. Jag var på botten. Djupt hade jag borrat ner mig i någon slags mental dy. Och så plötsligt, jag vet inte själv hur det gick till, för det var dödsfall, separationer och utbrändhet i en riktig röra, lyckades jag lyfta blicken och hitta nytt fokus. En egen stjärnhimmel att sikta mot. Jag blev en stjärnskådare med ett tydligt mål. Bildlärare på Estetiska programmet skulle jag bli.

-Det är meningslöst. Det finns inga jobb och ingen framtid, sa en tillsynes kulturfientlig person på en ledande position. Men jag stod på mig och fick underskrifterna jag behövde för att påbörja utbildningen. Vårterminen 2022 började jag studera. Nu är det vårterminen 2024 och jag är utbildad bildlärare med heltidsjobb på Estet. Det känns fantastiskt. Men plötsligt på promenaden går det upp för mig att jag behöver hitta nya stjärnor att sikta mot. Jag har några stycken redan. Min Tigerjakt ska såklart påbörjas igen och avslutas. Men sen då? Jag vill skriva, måla och fotografera. Jag behöver det för att må bra. Men jag vill också ha ett till mål. Ett långt där borta. Högt där uppe. En ny stjärnhimmel att nå.

När jag kommer hem från promenaden börjar jag såklart söka information om fisken. Den som Mamma Andersson pratar om heter Northen Stargazer och verkar inte navigera efter stjärnorna alls. Istället läser jag mig till att fisken har ett särskilt organ strax bakom sina ögon som producerar en elektrisk stöt. Ett slags försvar. Så försiktighet rekommenderas vid hantering. Northen Stargazer har helt anpassat sig för att tillbringa större delen av sitt liv begravd i sand, väntandes på att överraska sitt byte och svälja det helt. Fiskens ögon som är placerade högst upp på huvudet sticker upp genom sanden och därför kallas den Stargazer.

Fakta kan ibland motarbeta mina små vardagliga mysterium. Jag får skylla mig själv som läste. Men så kommer jag att tänka på pappa. Han brukade säga att humlor egentligen inte skulle kunna flyga med sina små vingar och stora kroppar. ”Men flyger gör dom i alla fall, för ingen har berättat för humlorna att dom inte kan” sa han. Så jag undrar om någon berättat för Stargazern på havets botten att den inte kan konsten att navigera efter stjärnorna? Och även om någon skulle berätta det för fisken, tror jag knappast den skulle fästa sig vid det. Tvivlare finns det alltid. Både till sjöss och på land. Jag har mött ett par efter vägen, men aldrig släppt blicken från stjärnhimlen. Jag tror att det är min nya superkraft. Jag har utvecklats till en stjärnskådare från norr. Återkommer snart med en ny galax framför ögonen.

Kärlek