Vardagsbetraktelser

Vintersolståndet

”Den 21 december är årets kortaste dag och julaftons ursprung…” läser jag i min bok Häxans årstider. Jag brukar bläddra i den med jämna mellanrum och speciellt kring högtider. Det är något tryggt med folktro och gamla ritualer och så känner jag mig närmare farmor då också. Hon som ofta pratade om skrômt.

-En himla kort dag har det varit, säger jag högt för mig själv i köket där jag står och steker varmkorv.

-Vad sa du mamma? frågar han mellan ljudeffekterna av skott och lasersvärd. Rebellerna utkämpar en strid mot imperiet under julgranen. Den är Disneyvacker och köpt. Av en polsk man vid biltvätten i stan. Jag nästan hör hur pappa idiotförklarar mig från sin himmel. Det är en första gång för allt och i år är det inte bara granen som är annorlunda. Det borde ju han om någon veta.

Mörkret utanför de stora fönstren är kompakt. Jag speglar mig i rutan innan jag drar potatisen från spisen. Det blir mos till korven. Av potatisen vi satte i somras. Det känns som en avlägsen tid nu. Hur länge sedan är det vi såg solen? Sådär på riktigt att man måste kisa?

Om tre dagar är det julafton. När jag går ut i hallen för att be Arvid tvätta händerna innan maten och ropar på Johan att  komma till köket för att äta, kliver jag på R2-D2. Den lilla legobiten borrar sig in i min fot. Jag svär högt.

-Man får inte svära, tomten ser och hör allt! säger han retsamt. Jag lipar tillbaka. Vi ler mot varandra. Han ska få vara hos mig på julafton. Det känns fantastiskt. Jag har blivit tacksam över mycket mer nu när allt inte är så självklart. I bland tänker jag att mitt liv utspelas inuti en sån där glaskula fylld med en vätska och låtsassnö eller glitter. En sån man skakar på. För så har det känts under 2020. Som om någon tar upp mig och skakar runt på allt. Och det jag trodde mig veta hamnar upp och ner, hit och dit. När allt sedan sakta faller mot marken, är landskapet annorlunda igen.

Vi äter korv och lite klistrigt potatismos. Jag undrar om det är för kallt i jordkällaren?  Den lilla är förväntansfull och har skrivit ytterligare en önskelista. Det finns ingen rim och reson i vad ungar önskar sig nu för tiden tänker jag. Själv minns jag inte en enda julklapp från barndomen. Gör man det? Däremot kommer jag ihåg ett år när vi råkade ha två tomtar samtidigt. Mina mostrars karlar som klätt ut sig till tomtar, hade i villervallan, bland lösskägg, nån julöl och alla klappar, missförstått varandra och hamnat i samma hus – samtidigt. En klev glatt in genom framsidan på huset, den andra kom garagevägen. Det var sista året med tomte för oss.

När liten frågar mig om jag tror på tomten brukar jag svara att så länge det finns prinsar och prinsessor, så tror jag på tomtar och troll. Någonstans måste det ju vara balans.

Och ska man lyssna till svensk folktro, så kan alla djur prata just i natt och allt i universum står stilla för en stund. Det kanske inte ens krusar sig på vattenytan i min glaskula under vintersolståndets sista flämtande timmar om jag har tur.

Med värme // Ruth Louise

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Annandag jul

december 26, 2020