Jag vaknar svettig bland trassliga lakan. Fortfarande i gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag hör honom andas nära mig. Tryggheten. Att veta att han alltid vaknar. Alltid kramas. Alltid tar mig in i sin mjuka och varma famn. Jag väljer ändå att möta den här stunden själv. Jag kisar med ögonen. Det är tidig gryning och rummet ser brusigt ut. Sådär som när man trissar ISO-talet på kameran i mörker. Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag är törstig. Torr i munnen. Men jag ligger kvar. Jag måste fånga min dröm. Åtminstone fragmenten som är kvar av den.

Jag har alltid haft  s ö m n p a r a l y s . Så länge jag kan minnas. Det är först i vuxen ålder jag har fått ett ord på mitt tillstånd. Jag vet inte om det har gjort någon större skillnad. Drömmarna kommer oavsett. I skov.

I natt besöktes jag av en enorm nattfjäril med hårig kropp och grålila pudriga vingar. I drömmen satte den sig i dörröppningar i huset. Så stor att ingen kunde passera. Den morrade dovt till alla som försökte närma sig. Mig följde den efter. De tunna vingarna skapade vinddrag när den svävade bakom mig genom huset. Mitt hår fladdrade. Jag frös och försökte leta efter något att svepa om mig. Jag hittade inget. För huset var plötsligt någon annans. Jag sprang med bara fötter på kalla blanka golv. Fjärilen navigerade sig smidigt genom korridorer och trapphus. Jag tappade balansen. Halkade. Jag slog mitt knä mot kanten på ett trappsteg och såg hur blodet började sippra ut ur ett djupt hack. Fjärilen kom ifatt mig. Den omfamnade mig bakifrån och med sin långa taggiga snabelliknande mun, började den dricka av mitt blod. Jag försökte sparka bort den. Kränga mig ur dess grepp. Såret på mitt knä kittlade när fjärilens sugsnabel letade sig djupare och djupare in under min hud.

Och så vaknar jag. I ett kippande andetag. Med lakanet strävt och fuktigt mot min nakna kropp. Fjärilen följer med mig från sömnen in i gränslandet till vakenheten. Det kliar överallt. Mest inuti tror jag. Jag känner efter med händerna på mitt högra knä. Där där blodet precis rann och fjärilen försökte äta sig mätt.

Hans lugna andetag. En rytm som jag kan följa. I det grå bruset ligger jag kvar och mitt hjärta saktar långsamt av från vild galopp till hanterbar trav. Håret i nacken är svettigt. Jag behöver kissa. Rädd för att möta fjärilen, ligger jag kvar. Somnar om. Men drömmen sätter ton på hela dagen.

Kärlek // Ruth Louise