Kategori: Jag

Personlig punktlista

Publicerad den av ruth louise

Född: Tuppens år.

Tidig barndom: Barfota bland blånande berg. En nakenfisk i ljumma sjöar och tjärnar. Elektriskt hår. Munsår. Samlade slaggsten och daggmask.

Ungdomstiden: Plumpar i protokollet. Tunn hud på själen. Blev ändå en bästis. Spelade fotboll. Åkte skidor. Skrev dagbok och lyssnade på repiga Lp-skivor. Timme ut och timme in.

Sena ungdomstiden: Flygrädd flyttfågel. Vågade fast jag inte tordes. Kastade mig ut. Bodde kollektivt. Målade på konstskola. Grät ofta. Skrattade högt.

Vuxen: Flyttade till blånande berg. Födde en Kråkunge. Separerade. Förälskade mig i en gammal kärlek. Flyttade till ett hus vid en ljummen sjö.

Nuläge: Undervisar i ovanstående. Utbildar mig. Målar hela tiden. Skrattar mer. Gråter sällan.

Vision: Välja med omsorg. Behålla min energi. Måla ofta. Skriva jämt. Fotografera dagligen. Älska mycket precis som nu.

Vem är du?

Jag gör allt och inget

Publicerad den av ruth louise

Jag gör allt och inget på samma gång.
I morgon får jag semester.
Fast jag har sagt att jag ska jobba extra på tidningen under sommaren.
Egentligen vet jag inte varför.

Jag badar mycket.
Här om kvällen när jag simmade ut en liten bit i sjön,
kände jag hur något slingrade sig runt mitt ben.
En fisk kanske.
Eller en näckros.

I fantasin blev det en stor sjörom.
Jag är lite rädd för den nu.
Men av alla rädslorna jag bär på
känns den där slingrande rädslan
lättast att bära.

Jag gör allt och inget på samma gång.
Det är bäst att göra en lista.

Jag vill:

      • läsa
      • lyssna på sommarpratare
      • blogga
      • fotografera
      • yoga
      • bada i insjö och i hav
      • vila middag
      • älska
      • vara närvarande

 

Det är inget som är omöjligt med det.
Bara jag ser till att göra en sak i taget.
För annars blir det inget av något.
Idag har jag yogat, bloggat och badat.
Och jag har gråtit.
Men det står inte med på listan.
Och i morgon får jag semester.
Det blir  bra det här.

Med kärlek // Ruth Louise

Panta Rei – Allting flyter

Publicerad den av ruth louise

Den Grekiska filosofen Herakleitos lär ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod…”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger, floden förändras.

Det drog in ett oväder över oss igår. Åskan mullrade och regnet smattrade. Jag yogade en stund på balkongen under den mörka himlen innan de stora kalla dropparna började falla i den tryckande värmen. Jag som förut varit så rädd för åskan. Vi förändras med tiden.

Det är svalare idag. Mitt blod har stillat sig. Jag fick se mina äggstockar och min livmoder på en skärm i ett nedsläckt rum. Sen fick jag medicin av en vänlig kvinna med rufsigt hår och runda glasögon. Kroppen har bara hakat upp sig. Det kan bli så tydligen fast det aldrig hänt förut. Vi förändras med tiden.

Mitt blodtryck var högt också. Det susade i öronen och pulsen hamrade mot den där punkten under käken där huden är så tunn. Jag fick lägga mig i en säng och vila. En allvarlig nästan barsk kvinna med blodtrycksmanschett kom in på rummet var tionde minut. Det blev inte bättre av det. Jag bad att få en stund ensam med min andning. Jag la mig i barnets position. Det hjälpte en smula. Det skulle jag aldrig ha tagit mig för tidigare. Vi förändras med tiden.

Jag är hemma den här veckan. Jag är hemma för att jag har lärt mig den hårda vägen vad som händer när jag inte lyssnar på min kropp. Nu lyssnar jag bättre. Jag låter kroppen få bada. Få sova. Jag rör mig sakta på balkongen under solen. Jag låter ögonen få läsa ord av andra som fyller på mig. Jag lyssnar på musik utan ord och röster. Jag går på akupunktur och tar till mig det hon säger. Dricka varmt. Äta varmt. Vi förändras med tiden.

 

 

 

Kärlek // Ruth Louise

Frågor i syrenens tid

Publicerad den av ruth louise

Hemma på min gata blommar syrenerna.

Det är den sista dagen i maj och jag blöder.
Det har jag gjort i tre veckor snart.
Jag ringde Gynekologiavdelningen och fick en tid. Precis som man kan förvänta sig av en mottagning. Men tiden jag fick var i mitten av juni. Då kunde dom kunde ta emot mig. Det finns inga läkare att trolla fram hur som helst. Men jag fick ett råd på vägen. I väntan på. En blodstoppande medicin att ta. Den kan jag köpa receptfritt på apoteket. Då slutar det blöda inom fyrtio minuter. Man kan få blodpropp av den. Det har mamma och pappa haft. Jag vill gärna slippa.

Hemma på min gata blommar syrenerna.

Det är kväll och jag ska egentligen skriva artikel.
Det har jag gjort i snart ett år.
Deadline är också akut. Mer akut än en kvinnokropp som blöder visar det sig. Jag har bokat tid för akupunktur. Jag sätter min första tro till den. För jag har flera. Pappa brukade prata om att vädret kan vända i en människa. Det kanske har vänt i mig? Jag vill bada. Jag borde ha frågat om det. Men då kanske man måste sluta blöda först. Jag frågade om orsaken till mina symptom istället. Det är krångligt att ställa frågor till folk som är stressade. Det har jag lärt mig som reporter. Och nu är jag dessutom en kvinna som behöver en gynekolog. Så jag ställde frågan. Jag fick svaret att det kan bli så. Men om jag tar medicinen så borde det sluta om fyrtio minuter. Blödningen alltså. Orsaken den försvinner inte. Gynekologi från grekiskans γυναικολόγος ”läran om kvinnan”

Hemma på min gata blommar syrenerna.

Jag har slagit upp ett glas vin.
I vardagsrummet  sitter Johan och skriver manus.
I vår gula fåtölj under Hilma af Klint lyfter hans drömmar och ord. Jag passar mig för att lyfta på stjärten från den hårda köksstolen i metall.  Vid köksbordet har jag skjutit undan en pastakastrull och salladsskålen med träbestick som ser ut som giraffer. Den ena har tappat sitt huvud. Den blöder inte. Bland minnen från vår middag sitter jag i det skumma ljuset.  Min dator vilar på en bordstablett i flätat sjögräs från andra sidan jorden. Vid min sjö har äppelblommorna försiktigt börjat slå ut. Jag vill bada med Kråkan. Han vill allt samtidigt och gråter av det. Precis som jag. Man ärver så mycket trassel. Jag frågade mamma om släktens livmödrar. Fast jag visste att jag inte borde.

Hemma på min gata blommar syrenerna.

Det är så vackra dagar nu.
Ibland får man ta i lite extra för att njuta.
För att komma dit. Till njutningen. Som kvinna kan man till och med låtsas att man njuter. För att vara till lags. Jag tog i när jag andades in doften från syrenen. Den av sommarlov, fika i mormors berså, barfotaspring och solsvedda axlar. Jag har tagit i hela dagen och egentligen vill jag sova nu. Men jag har en deadline som är akut. På onsdag ska jag på akupunktur. I morgon ska jag ha ett mellanrum. Nu ska jag skriva klart mina artiklar. Och hemma på min gata blommar syrenerna.

Porslinskatt

Publicerad den av ruth louise

1 2 3 4

Jag har en självspricka i tummen och tvåtusenkronor i fortkörningsböter. Klockan tolv är det loppis i Missionskyrkan här i byn.

5 6 7 8

Jag har fått en kallelse till mammografi. Mamma betyder bröst på latin. Jag hämtade en timme försent på fritids igår.

9 10 11 12

Jag försöker byta ut min ingefära mot havregryn. Som substitut för mitt snus. Jag vill kallbada också. Igår hann jag inte med. Fast jag körde så fort.

Ur boken Man dör inte av stress – man slutar bara att leva av Selene Cortes & Marie Åsberg

Stresskänslighet. Många av dom som drabbas av utmattningssyndrom berömmer sig vara stresståliga. Men när utmattningen kommer är stresståligheten som bortblåst. Istället blir man ömtålig och kan reagera med ilska eller panik vid obetydliga utmaningar. Överretlighet och trötthet leder ofta till en ökad känslighet för allt som uppfattas som krav … den ökade stresskänsligheten finns ofta kvar längre än alla andra symptom. Ökar stressnivån kommer övriga symptom lätt tillbaka och erfarenheter lär en att man alltid kan få betala för det med flera dagar då man inte fungerar alls.

Jag hade behövt räkna till tusenmiljoner igår. Det gjorde jag inte. Jag räknade inte alls med att bli stressad faktiskt. Jag förutsatte en fin frilansfredag. Långpromenad, intervju och fotografering, kallbad och en film. Jag hann med allt utom badet. Ändå kände jag mig misslyckad.

En barnpsykolog jag träffade genom mitt jobb sa till mig att i varje konflikt bor en möjlighet till utveckling. Undra om det gäller vid inre konflikter också?

Jag är tydligen ömtålig. Som en av de porslinskatter jag fick av Arvid i julklapp. De som jag ärvt av farmor och han i sin tur hittade i en kartong. Han slog in dem ett knöligt papper och skrev med spretiga bokstäver. Den finaste julklapp jag fått.

Det har tagit mig oerhört lång tid att se på mig själv som ömtålig. Kanske att det hände precis i dag. Nån slags acceptans. Att jag förstår varför det känns som om jag vill sova direkt efter frukost. Varför det känns som om någon sandpapprat bort alla glatta hinnor i hjärnan under natten. Varför det känns som om det kärvar när jag tänker och varför alla älsklingsljuden är så höga. Jag begriper nu vad det beror på. Men det tog onödigt många år.

Nu gäller det bara att förhålla sig till det här också. Jag kanske får blanda och ge lite som jag brukar? Jag bestämmer mig för att vara en porslinskatt med finnmarkens urkraft i den lite kantstötta själakroppen. Så får det bli. Nu ska jag gå på loppis.

Vad räknar du med att göra idag?

Med kärlek // Ruth Louise

Eftermiddag i februari

Publicerad den av ruth louise

Eftermiddag.

Jag äter grekisk yoghurt med müsli och på köksbordet är tre ljus tända. I mässingsljusstakar. Jag har en favorit. En sån där för stumpar med en nyckel på sidan, som man kan vrida upp allt eftersom ljuset brinner ner. På sjön åker bilarna runt runt på den plogade banan. Det var ett inlägg på Facebook i går om att man inte får köra senare än 20.00. Det stör. Jag hoppas att vi inte stör. Det är nytt att bo i lägenhet.

Det är konstigt att müsli och yoghurt kan kännas så torrt i munnen. Min blick följer en kvinna med spark. Hon har en hund. Snart smälter dom samman till en stor prick på väg mot strandkanten på andra sidan. Jag kisar och trasslar med glasögonen som har fastnat i håret uppe på huvudet. Läsglasögon. Men jag har ett brytningsfel också. Bland övriga fel. Som inte heller syns så väl för andra.

I mina öron spelar en podd om författarskap. Det är trevligt. Lugnt. Inget elände. Ingen pandemi. Inget krig. Stillsamma samtal om papperstjocklek och tryckerier i baltikum. Om dramaturgiska grepp och förlag som inte satsar på poesi och noveller. Det är så få som läser sånt idag säger dom i podden.

Under eftermiddagen har jag flyttat runt på småsaker i lägenheten. Kastat bort urtvättade t-shirtar och trosor utan resår. Nån ordning får det allt vara när man bor i en herrgård, tänker jag och ser hur högen med släng växer. Det sitter minnen i mycket. Nästan i allt. Jag minns till och med vad jag pysslat med när jag fått vissa fläckar. Jag har ett grått linne med en fläck från en mule på grönbete. Det är dags att göra sig av med sånt också. Så länge det finns liv finns det häst, sa en vän. Det har hjälpt mig mycket.

Kråkan är hos pappan. Johan är på möte. Jag är ensam.
Och äntligen känns det skönt.

Kärlek // Ruth Louise

 

Tillägg till vårdguiden

Publicerad den av ruth louise

Det snöar och mina ögon har följt flingornas bana från himlen ner mot den mjuka marken en stund. Jag är barnsligt förtjust i synen av den tunga, mörka granskogen i vita fluffiga toppluvor.

Vi har varit ute. Grillat korv i en jaktkoja med vänner. Ungarna har fått busa av sig. Så att jag ska kunna skriva sen. Utan dåligt samvete för den lille som spelar tv-spel, kollar på en film och äter godis. Varje; mamma! river mig ur koncentrationen och skrivföldet. Varje; Louise! gör mig irriterad och jag sväljer hårt.

PMS innebär att ditt humör förändras och att du får andra kroppsliga besvär dagarna före mens. PMS är vanligt, men det kan variera från person till person vilka besvär man får. Du kan också få olika mycket besvär från månad till månad. Besvären kräver oftast ingen behandling med läkemedel.

Jag känner mig till och med irriterad på 1177:s torra text. ”Besvären kräver oftast ingen behandling med läkemedel…” Men choklad, vin, eld i en spis och total tystnad kan lindra dina symptom, borde det stå.

Jag ska egentligen skriva på min artikel just nu. Det är inte så mycket kvar på den. Men jag har valt att göra annat. Skjuter den där attgöralistan framför mig, fast jag vet att jag mår mycket bättre bara jag tar tag i något. Jag har istället för att;

  • skriva klart artikeln
  • redigera bilderna till artikeln
  • söka jobbet
  • få ordning på mina papper och skicka iväg till revisorn
  • städa ur det sista i huset i Abborrberg

…glott ut genom fönstret. Lyssnat på en och samma låt ur den senaste Jönssonliganfilmen, tre gånger. Startat en tvättmaskin. Hämtat ved. Gjort en eld. Druckit för mycket kaffe. Druckit te. Pratat i telefonen. Rensat bland mina foton i mobilen.  Snart ska jag åka och handla mat. Ingredienser till en chicken tikka masala. Och godis förstås. Jag behöver choklad och lakrits. Och han mutor.

En ny dagbok innan frosten kommer

Publicerad den av ruth louise

Det är något speciellt med årstidernas övergångar. Just nu känns det som om sommaren inte riktigt vill släppa taget och ge sig hän åt att bli höst. Rosenskärorna har massor av nya knoppar och idag slog ytterligare en solros ut i regnet. Jag tycker mycket om det där. Kanske för att jag har svårt för avsked. Kanske för att jag sällan känner mig redo för ett hejdå.

Det var ändå dags idag. Att skriva det där sista blogginlägget på Land och gå vidare. Sätta punkt. Lite som att köpa en ny dagbok kanske. Gå till bokhandeln och välja omsorgsfullt. Prova pennor på redan klottrade papper. Lukta på färglada sudd. Komma hem med en liten påse full av förväntan.

Johanna var här på eftermiddagen. Vi satt vid köksbordet och drack te innan vi skulle ge oss ut i regnet på en joggingtur. Hon sa att det ibland känns som om hon tjuvläser i min dagbok när hon läser mina blogginlägg. Att det nästan känns förbjudet. Johanna har stor integritet. Jag balanserar på den där hårfina linjen mellan personlig och privat. Det har jag fått höra många gånger. Att jag är modig som skriver så avskalat. Det handlar nog inte alls om mod. Det handlar om att det blir så av sig självt när jag sätter mig ner och börjar. Orden rinner ur mig. Men allt får ni inte läsa. Jag har mina gränser jag också. Pyser ut i något ord eller en antydan kanske. Om det som är svårast och mest privat. Men jag har hittills aldrig känt att jag behöver sätta lås på min dagbok. Och om jag skulle komma dit, så att det skulle bli nödvändigt och att jag samtidigt av någon outgrundlig anledning inte skulle ha vett att förstå det själv, har jag vänner, fantastiska vänner, som är raka och ärliga mot mig.

Idag har jag släppt taget om ytterligare en sak i mitt liv som tillhör det förflutna. Jag står, precis som sensommaren och väger med en fot i varje värld. Jag har dock inga planer på att göra mig av med allt som har med det förflutna att göra, nu när jag fortsätter in i framtiden. Jag ska bära med mig platsen, människorna och minnena med stolthet. För utan allt det där, skulle jag ju inte vara här.

Med kärlek // Ruth Louise

 

Om att stänga en dörr och glänta på en annan.

Publicerad den av ruth louise

Jag gjorde det precis. Jag skrev ett mail och klickade på sänd. Ett mail som innehåller en önskan om att avsluta ett samarbete som jag haft ett tag. Ett samarbete som betytt jättemycket för min självkänsla och framförallt fått mig att växa som skribent. Men nu är det dags att släppa taget om det.

Det verkar vara ett sånt år för mig. Jag släpper taget om mycket. De flesta är aktiva val. Men det betyder inte att det är eller har varit lätt.

Det är dags att stå på egna ben. Jag vill välja mina relationer och mina samarbeten. Med omsorg. Förut har jag väntat på att bli vald. Det har gått lite knackigt. Faktiskt har jag nog väntat sedan jag började skolan, när jag tänker efter. Där i lekskolan som liten flicka. Med ärvda kläder, elektriskt hår och munsår. Jag skrev redan då. Det var kanske det som gjorde att jag sällan blev vald först.

Jag tror för första gången i mitt liv på min egen förmåga att uttrycka mig i skrift. Och med den insikten, ska jag sakta stänga den gamla dörren bakom mig. Omsorgsfullt. Mjukt. För det behöver inte slås i dörrar. Det kommer ändå att skapas ett sånt där litet tryck mellan den gamla och den nya. Sådär som det gör i äldre hus. I och med det, kommer den nya dörren sakta att glida upp.

 

Jag kommer att vara redo då. Rädd? Ja. Men redo.

 

Drömmar

Publicerad den av ruth louise

Jag vaknar svettig bland trassliga lakan. Fortfarande i gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag hör honom andas nära mig. Tryggheten. Att veta att han alltid vaknar. Alltid kramas. Alltid tar mig in i sin mjuka och varma famn. Jag väljer ändå att möta den här stunden själv. Jag kisar med ögonen. Det är tidig gryning och rummet ser brusigt ut. Sådär som när man trissar ISO-talet på kameran i mörker. Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag är törstig. Torr i munnen. Men jag ligger kvar. Jag måste fånga min dröm. Åtminstone fragmenten som är kvar av den.

Jag har alltid haft  s ö m n p a r a l y s . Så länge jag kan minnas. Det är först i vuxen ålder jag har fått ett ord på mitt tillstånd. Jag vet inte om det har gjort någon större skillnad. Drömmarna kommer oavsett. I skov.

I natt besöktes jag av en enorm nattfjäril med hårig kropp och grålila pudriga vingar. I drömmen satte den sig i dörröppningar i huset. Så stor att ingen kunde passera. Den morrade dovt till alla som försökte närma sig. Mig följde den efter. De tunna vingarna skapade vinddrag när den svävade bakom mig genom huset. Mitt hår fladdrade. Jag frös och försökte leta efter något att svepa om mig. Jag hittade inget. För huset var plötsligt någon annans. Jag sprang med bara fötter på kalla blanka golv. Fjärilen navigerade sig smidigt genom korridorer och trapphus. Jag tappade balansen. Halkade. Jag slog mitt knä mot kanten på ett trappsteg och såg hur blodet började sippra ut ur ett djupt hack. Fjärilen kom ifatt mig. Den omfamnade mig bakifrån och med sin långa taggiga snabelliknande mun, började den dricka av mitt blod. Jag försökte sparka bort den. Kränga mig ur dess grepp. Såret på mitt knä kittlade när fjärilens sugsnabel letade sig djupare och djupare in under min hud.

Och så vaknar jag. I ett kippande andetag. Med lakanet strävt och fuktigt mot min nakna kropp. Fjärilen följer med mig från sömnen in i gränslandet till vakenheten. Det kliar överallt. Mest inuti tror jag. Jag känner efter med händerna på mitt högra knä. Där där blodet precis rann och fjärilen försökte äta sig mätt.

Hans lugna andetag. En rytm som jag kan följa. I det grå bruset ligger jag kvar och mitt hjärta saktar långsamt av från vild galopp till hanterbar trav. Håret i nacken är svettigt. Jag behöver kissa. Rädd för att möta fjärilen, ligger jag kvar. Somnar om. Men drömmen sätter ton på hela dagen.

Kärlek // Ruth Louise