Årstidernas sätt att forma oss

Att göra vinter

Det pratas om snö på radion när jag kör hem från jobbet. Det varnas till och med för den. Varnades det för väder på 80-talet när jag växte upp? Alltså för vanligt väder. Som snö i oktober. Jag tror inte det. Stolsvärmen på förarsidan har aldrig fungerat i bilen. Det borde jag ha blivit varnad för av bilhandlaren. Jag fryser om rumpan i mina tights och höstkappan känns tunn.

Jag kokar kaffe, gör eld i kaminen och ska precis till att sätta mig vid köksbordet med koppen och ett reklamblad som kom med posten, när det smäller till i hallen. Jag springer dit. Vatten sprutar ut på golvet från en garderob där värmesystemet och radonavskiljaren finns. Jag ringer Jojje i panik, som guidar mig över FaceTime. Hans lugna röst berättar hur kranar ska vridas och var reservdelar finns. Jag får ett sånt där pappa-lugn i kroppen. Som han kunde ge mig när han fanns.

När jag går ut på gården för att hämta reservdelen, luktar det snö men himlen är stjärnklar. Det blir mörkt fort i oktober. Idag ska vi byta till vinterdäck och hela helgen har ägnats åt att samla in och skörda det sista från köksträdgårdens odlingsbäddar och potatislandet.

Det är andra gången han byter däck på min bil. Jag håller honom sällskap där ute under stjärnhimlen. Lyser med ficklampan. Gör nog inte så stor nytta egentligen. Men vad spelar det för roll? Måste man vara nyttig hela tiden? Jag säger att det ska bli fint att få första snön tillsammans med honom. Han svarar att han känner sig så nöjd med att vi fått in allt från trädgården. Rådjuren hann inte äta upp all selleri. Han har plockat en hel famn och en korg med grönsaken som jag ska vänja mig vid att äta. Jag ser det där belåtna hos honom. Det där när man känner sig rik. Sådär kände jag mig när höskullen blev full om somrarna bland de blånande bergen.

I morgon kommer snön. Jag har farmors raggsockor nerknölade i gummistövlarna. Det fanns en hel amerika-koffert med hennes sockor när jag flyttade till Abborrberg och hennes hus. Jag tog med mig ett gäng i går, när jag lämnade Kråkan hos pappan. Man kan se botten på hennes koffert nu. Jag borde lära mig sticka, men alla säger att hälar är så svårt. Jag ska vara rädd om dom som finns kvar. Jag sover med sockor om vintern.

 

Med värme // Ruth Louise

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.