intryck, uttryck & avtryck
Lördag fjärde januari.
Det är spik i himlataket över hemmastranden.
Termometern visa 20 grader kallt.
Det gnisslar och knarrar under mina vinterskor.
Isen sjunger.
Ett försiktig norrsken böljar över den frusna sjön.
Ögonen finner nya stjärnor i takt med att blicken vänjer sig vid mörkret.
Stjärnenätter.
Jag känner mig levande i stjärnenätter.
Har du sett norrsken någon gång?
Kärlek
Onsdag 25 september.
Molnen jagar snabbt över himlen.
Regnskurar passerar förbi.
Jag ser en regnbåge böja sig utanför fönstret på jobbet när jag lyfter blicken från mitt projekt.
Limpistolen bränner mina fingrar.
Ett torn av glasspinnar, papper och ståltråd ska det bli.
Fast det viktigaste är inte slutprodukten.
Det viktigaste är det som förhoppningsvis ska hända i bildsalen på fredag.
När ungdomarna ska samarbeta.
Min lilla skulptur fungerar bara som en katalysator för kreativiteten.
Och det ska förstås inte förminskas.
Efter jobbet går jag en promenad i byn.
Vinden trasslar med mitt hår.
Rönnbären hänger i stora klasar.
Det finns två läror om det där med rönnbär och vinter.
En säger att det blir mycket snö om rönnens bär är många.
En annan säger tvärs om.
Att rönnen bara orkar bära en tyngd.
Därför uteblir snön när rönnen lyser röd.
Varje höst bestämmer jag mig för att skriva upp hur det ligger till med både rönnbär och snödjup.
Sen faller det i glömska.
Kanske kommer jag att minnas i år?
I trädgården är de flesta av solrosorna frasiga.
Jag plockar med mig ett gäng upp till ateljén.
Lägger de varsamt på ett av skrivborden.
Jag samlar på mycket och oväntat ofta har jag användning för det jag sparat ihop.
Jag fick nyss en notis om att jag kan se norrsken inom en timme.
Om himlen är klar.
Utanför ateljén är det mörkt så jag vet inte hur det förhåller sig med himlapällen.
Fast jag stannar nog inne i värmen och tecknar en stund till.
Lyssnar vidare på Bo Kaspers Orkester och vinden som viner och knakar och brakar i herrgårn.
Jag har blivit bättre på det där.
Att tillåta mig stanna där jag trivs.
Vara ifred.
Hösten gör sitt till.
Gör mig mjukare, mer fokuserad och kanske lite långsammare.
Vad gör den med dig?
Kärlek
Ett minne dyker upp i telefonen.
Självporträtt i midsommartid.
Jag bland de blånande bergen.
I håret en krans av finnklint och bondros.
Från trädgården som då var min.
Jag tänker på farmor.
hennes prat om skrômt i Finnmarken.
Midsommar är fylld av traditioner, minnen och ritualer.
Sju gärdesgårdar ska man hoppa över.
Sju sorters blommor ska man plocka.
I total tystnad ska det ske.
Sen ska man lägga blommorna under huvudkudden och drömma om sin blivande.
Så har jag fått lära mig sen jag var liten flicka.
Och misslyckats redan vid punkt ett.
Sju gärdesgårdar i samma by.
Finns det ens att hitta längre?
Och att vara tyst så länge ska vi inte ens tala om…
I morgon åker vi till älskade vänner i den gamla Fäboden.
Det om något är tradition.
Nuförtiden sker det vartannat år.
Kråkan har en stående inbjudan till festen.
Pappan och jag turas om.
jag är nostalgisk och har hjärtskär.
Kråkan är redan där.
Men det enda konstanta är förändring.
Det är universums lag.
Ikväll ligger jag på trägolvet i ateljén.
jagar efter mina tigrar.
klipper ut pepakuramasker.
Målar ett lager med färg.
Lyssnar på Ane Brun.
Saknar pappa.
Skriver spretiga ord i min svarta bok.
Hur firar du din midsommar?
Kärlek/
Måndag tolfte juni.
Jag hämtar Kråkan bland de blånande bergen efter jobbet.
Bilen hittar nästan dit på egen hand.
Abborrberg är fortfarande en viktig bit av känslan och betydelsen av hemma för mig.
I den där tiden då för längesedan när var flicka.
När farmor bodde i sin lilla stuga.
Pappa levde.
Leif och Inger hade mjölkkor.
Och sommarloven kändes oändliga och var kantade med färskmjölk och nyplockade blåbär i farmors finporslin.
Den tiden i Abborrberg har präglat mig.
Men också tiden ganska nyligen när jag var en bäbismamma med en liten Kråkunge i famnen och bodde där uppe.
Den tiden då jag bar så mycket längtan.
Men jag visste inte riktigt till vad.
Tiden svindlar alltid när jag kör på grusvägen mot byn.
Hemma i Grangärde äter vi hamburgare på balkongen i kvällssolen.
Sen tar vi ett dopp tillsammans.
Bysjön känns kallare idag än i går.
Men Kråkan snorklar och plaskar omkring med sina simfötter.
Letar efter skatter på botten av sjön.
Det svala vattnet bekommer honom inte.
Han är uppslukad av sitt undervattensäventyr.
Jag klipper pilkvistar från en stenpir utanför Arkivhuset.
Vår trädgård sträcker sig ut i sjön.
Vi har en liten vik med stenig botten.
Piren.
Arkivhuset.
Stillheten.
Allt det hör till lägenheten i huset som vi hyr.
Huden knottrar sig på mina bara ben och armar i sommarvinden.
Uppe på land mekar Johan med en pump som ska vattna våra odlingar.
Med mjukt sjövatten.
Jag skickar en slängkyss till honom och får en tillbaka.
Livet är så vackert och jag är totalt närvarande i stunden.
Om några dagar får jag sommarledighet.
Ett betalt sommarlov.
Efter allt slit får jag min belöning.
Då ska jag först och främst vila.
Ta hand om mig själv.
Hitta tillbaka till det där vänliga mjuka tempot.
Möta upp mig själv.
Jag ska röra på kroppen.
Fylla på den med näring.
Och själen ska få sitt när jag påbörjar mitt stora somriga Tigeräventyr.
Med kärlek /
Lärodikt att läsa den första juni
Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
Vill du ha ditt egna exemplar av dikten finns den att köpa i A5 i min webbutik.
Det pratas om snö på radion när jag kör hem från jobbet. Det varnas till och med för den. Varnades det för väder på 80-talet när jag växte upp? Alltså för vanligt väder. Som snö i oktober. Jag tror inte det. Stolsvärmen på förarsidan har aldrig fungerat i bilen. Det borde jag ha blivit varnad för av bilhandlaren. Jag fryser om rumpan i mina tights och höstkappan känns tunn.
Jag kokar kaffe, gör eld i kaminen och ska precis till att sätta mig vid köksbordet med koppen och ett reklamblad som kom med posten, när det smäller till i hallen. Jag springer dit. Vatten sprutar ut på golvet från en garderob där värmesystemet och radonavskiljaren finns. Jag ringer Jojje i panik, som guidar mig över FaceTime. Hans lugna röst berättar hur kranar ska vridas och var reservdelar finns. Jag får ett sånt där pappa-lugn i kroppen. Som han kunde ge mig när han fanns.
När jag går ut på gården för att hämta reservdelen, luktar det snö men himlen är stjärnklar. Det blir mörkt fort i oktober. Idag ska vi byta till vinterdäck och hela helgen har ägnats åt att samla in och skörda det sista från köksträdgårdens odlingsbäddar och potatislandet.
Det är andra gången han byter däck på min bil. Jag håller honom sällskap där ute under stjärnhimlen. Lyser med ficklampan. Gör nog inte så stor nytta egentligen. Men vad spelar det för roll? Måste man vara nyttig hela tiden? Jag säger att det ska bli fint att få första snön tillsammans med honom. Han svarar att han känner sig så nöjd med att vi fått in allt från trädgården. Rådjuren hann inte äta upp all selleri. Han har plockat en hel famn och en korg med grönsaken som jag ska vänja mig vid att äta. Jag ser det där belåtna hos honom. Det där när man känner sig rik. Sådär kände jag mig när höskullen blev full om somrarna bland de blånande bergen.
I morgon kommer snön. Jag har farmors raggsockor nerknölade i gummistövlarna. Det fanns en hel amerika-koffert med hennes sockor när jag flyttade till Abborrberg och hennes hus. Jag tog med mig ett gäng i går, när jag lämnade Kråkan hos pappan. Man kan se botten på hennes koffert nu. Jag borde lära mig sticka, men alla säger att hälar är så svårt. Jag ska vara rädd om dom som finns kvar. Jag sover med sockor om vintern.
Med värme // Ruth Louise