Det är den 17 december. Midvinter. Det kan man inte tro. Regnet är ihållande och den slingrande landsvägen mot Grangärde från Björnhyttan är bäcksvart och blöt. Reflexpinnarna i dikeskanten ser nästan ut att frysa. Jag skjuter upp glasögonen på näsan, drar fram förarstolen ett snäpp och håller hårt i ratten. Jag sänker radions allvarliga prat om pandemin. Mörkerseendet har blivit sämre tycker jag och idag grumlas sikten av några stilla tårar också.

Jag minns när jag började övningsköra och inte kunde fästa blicken långt bort på vägen om vindrutetorkarna var igång. Jag fastnade i deras svishande, svoshande rytm. Pappa trätade på mig sådär hjärtligt. Kallade mig för toka och strök med sin stora sträva hand över mitt rufsiga hår. Ett leende sprider sig över mina läppar när jag färdas genom mörkret och tankarna hakar i varandra. Jag har blivit en mästare på att husera glädje och sorg parallellt i mitt sinne.

Jag stannar bilen framför blomsterhandeln i byn. Det lyser välkomnande där inne. Min kusin står bakom disken. Vi pratar en liten stund och jag köper de tre största rosorna hon har. Aprikosfärgade. Hon knyter ett naturfärgat band om de smala skaften. Det plingar till i klockan på dörren och han som är min kommer in. Jag känner trygghet. Vi står under lysrören, vinterbleka och lite allvarliga.

Jag tar blommorna och ska betala. Har glömt koden. Det händer med jämna mellanrum. Speciellt när jag är lite stressad. En kvarleva från den där tiden då jag tappade riktningen. Tur att det finns blipp när hjärnan är en flopp. Då slipper man fundera så mycket på sånt.

Vi går ut ur butiken, han och jag. Vi korsar vägen, lämnar ljuset från blomsteraffären bakom oss och omsluts av mörkret på kyrkogården. Det doftar ruttet gräs och min hand letar sig in i hans. Våra steg är nästan lika långa och det tjippar om fötterna i den vattenmättade marken.

Hur var vintrarna när jag var liten? I början av 90-talet när pappa åkte längdskidor med mig på eljusspåret i Nyhammar. Visst var det väl snö då i december? Jag tycker mig minnas det. Men jag kan ha fel. Jag glömmer ju till och med  bort koden till kontokortet nu för tiden.

Han ligger under en liten dunge med träd. Två ljus är redan tända hos honom. Det gör mig glad. Jag sätter mig ner på huk och stryker över den kalla gravstenen med min hand. Följer de snirkliga bokstäverna i farfars namn med mitt pekfinger. Smeker farmor Ruths namn och kupar min hand över plaketten med pappas namn på. Vill värma den lite. Vill värma honom.

-Hej pappa och grattis på 68-årsdagen. Jag älskar dig!

Sen stockar sig min röst. Jag låter tårarna rinna. Tänder ett gravljus som envisas med att slockna i regnet. Det går tillslut. Jag lägger rosorna på stenen.

Det är skönt att han inte är ensam här under, tänker jag, där jag står med fötterna på platsen vid stenen där gräset inte hunnit slå rot. Det är så mycket som är för första gången det här året och jag är lite dåligt förberedd på allt.

Jag hade tänkt att jag skulle sjunga vår födelsedagssång för honom, men rösten bär inte. När jag var liten sjöng jag; Ja må du leva uti hungårn´i år. Det där med hundra år fattade jag först senare. Jag har alltid haft svårt för siffror. Det tyckte pappa och alla andra i släkten var så kul, att vi fortsatt att sjunga så. Jag må du leva uti hungårn´i år. Det blev inga hundra för honom. Det blev 67.

I bilen hem börjar jag plötsligt nynna på sången som pappa och Anna tonsatte. En dikt skriven av Gunnar Ehne. Jag stannar bilen på sidan av vägen, tar upp mobiltelefonen och söker efter min bonusbror i messenger-funktionen. Bland våra meddelanden hittar jag den. Jag klickar på ljudfilen och låter den mjuka rösten omsluta mig i mörkret i bilen. Jag gråter som ett litet barn. Och det är ju precis just vad jag är. Hans barn.