Eftermiddag.

Jag äter grekisk yoghurt med müsli och på köksbordet är tre ljus tända. I mässingsljusstakar. Jag har en favorit. En sån där för stumpar med en nyckel på sidan, som man kan vrida upp allt eftersom ljuset brinner ner. På sjön åker bilarna runt runt på den plogade banan. Det var ett inlägg på Facebook i går om att man inte får köra senare än 20.00. Det stör. Jag hoppas att vi inte stör. Det är nytt att bo i lägenhet.

Det är konstigt att müsli och yoghurt kan kännas så torrt i munnen. Min blick följer en kvinna med spark. Hon har en hund. Snart smälter dom samman till en stor prick på väg mot strandkanten på andra sidan. Jag kisar och trasslar med glasögonen som har fastnat i håret uppe på huvudet. Läsglasögon. Men jag har ett brytningsfel också. Bland övriga fel. Som inte heller syns så väl för andra.

I mina öron spelar en podd om författarskap. Det är trevligt. Lugnt. Inget elände. Ingen pandemi. Inget krig. Stillsamma samtal om papperstjocklek och tryckerier i baltikum. Om dramaturgiska grepp och förlag som inte satsar på poesi och noveller. Det är så få som läser sånt idag säger dom i podden.

Under eftermiddagen har jag flyttat runt på småsaker i lägenheten. Kastat bort urtvättade t-shirtar och trosor utan resår. Nån ordning får det allt vara när man bor i en herrgård, tänker jag och ser hur högen med släng växer. Det sitter minnen i mycket. Nästan i allt. Jag minns till och med vad jag pysslat med när jag fått vissa fläckar. Jag har ett grått linne med en fläck från en mule på grönbete. Det är dags att göra sig av med sånt också. Så länge det finns liv finns det häst, sa en vän. Det har hjälpt mig mycket.

Kråkan är hos pappan. Johan är på möte. Jag är ensam.
Och äntligen känns det skönt.

Kärlek // Ruth Louise