Det är söndag i november.
Jag vaknar tidigt.
Yogar på köksgolvet och somnar om där under den sista positionen -Shavasana- en liten stund.
Väcker mig själv igen med en högljudd snarkning.
Äter frukost.
Äggröra, tonfisk i vatten och en mango.
-Det kan inte vara gott varje dag, sa en liten pojke en gång till mig i en matsalskö.
Minnet av hans ord får mig att le när jag petar runt med gaffeln i det grårosa smuliga fiskköttet.
Jag tar en klunk kaffe och tittar på Honom tvärs över köksbordet.
På morgonen är Hans ögon så små och orden är ännu mindre.
Han är besynnerligt vacker i det morgongrå ljuset.
Vi har nya gardiner i köket.
Petrolblå i linne.
Jag köpte dom igår.
När vi var till Borlänge med mamma.
Asfalten är våt och svart.
Vindrutan immar igen och morgonradion spelar Dancing in the Dark.
Nynnar med och försöker ta en stämma över refrängen.
You can’t start a fire
You can’t start a fire without a spark
This gun’s for hire
Even if we’re just dancin’ in the dark
Jag stannar bilen vid byns återvinningsstation.
En tant i vit page och runda glasögon sopsorterar med huvudet sänkt och axlarna uppdragna.
Är det november eller ledan i att skruva plastkorkar av pappkartonger som får oss att se ut sådär?
I smyg försöker jag kika på vad hon bär med sig.
Bor hon ensam?
Dricker hon också vin ibland och äter burkar med tonfisk i vatten?
Det finns något ledsamt över att stå med en tom flaska rödvin i näven en söndag i november.
Mina axlar hamnar precis som tantens, uppe vid öronen när flaskans glas splittras i tusendelar.
Imman är försvunnen när jag kör mot ICA Nära.
Väntar utanför på att få panta.
Det är trångt i entrén och på radion pratas det om en fjärde eller femte våg.
Alla verkar ha tappat räkningen och merparten även respekten.
Sex kronor.
Jag trycker på GÅVA.
Doften av utomhus blandar sig med butiksbakat wienerbröd och lite svett.
Alla är bekanta.
Nickar och plockar ner det jag ska ha i korgen.
När jag ska betala sträcker butiksbiträdet fram en lapp från pantmaskinen.
-Den här var din va?
Gåvan verkar inte ha nått fram.
Det är tanken som räknas.
Jag betalar.
Går ut genom dörrarna och vänder om.
-Ursäkta, visst har ni gravljus? frågar jag.
Det finns ett med guldkrona och jag väljer en blå tändare.
Lämnar varorna, förutom ljus och eld i bilen och går mot kyrkogården.
Vid den lilla lunden där pappa ligger har alla paradisäpplena fallit till marken.
Det är nog hemvant för honom.
I Abborrberg vid Wetterkrantzgrden finns flera träd.
Jag sätter mig på huk vid stenen.
Stryker varsamt med handen över den kalla skrovliga ytan.
Jorden på marken där hans urna sänktes ner har inte återhämtat sig än.
Det är som en lerig liten ärrbildning i gräset till vänster om plaketten med hans namn.
Han var aldrig mycket för att fira högtidsdagar.
Och jag var nog för upptagen med mitt.
-Det är fars dag idag pappa, säger jag och ögonen svämmar över av tårar.
I stillhet sitter jag där på knä och låter handflatorna värma hans namn så gott det går.
Jag berättar för honom att jag blev arg på jobbet i fredags.
Att Kråkungen kommer till mig på eftermiddagen.
Och mitt dåliga samvete över alltihop.
Hela tiden.
Om min plan att försöka validera mina år i skolan.
Byta åren mot högskolepoäng och så småningom en lärarlegitimation.
-Åh fy fan! utbrister han i mitt huvud.
Han blev också lärare lite sent i livet.
Svärfar kommer på besök.
Han bär på en kylväska med glassar.
Jag möter honom med en omfamning och mina röda blanka ögon i vår gula glada hall.
Känner mig tacksam över att ha honom att krama på.
Vi äter mat och fikar tillsammans.
Han får ett paket.
En slags massagematta som ska släppa på spänningar i en stel rygg.
Sen åker han hem i god tid innan mörkret kommer.
I lägenheten glider dagen sakta över mot kväll.
Hörnen fylls av skuggor.
Och jag vet att den randiga sorgen gömmer sig där.
Jag hänger upp gardiner och sväljer en gråtklump.
Tittar ut genom fönstret var femte minut.
Spanar efter Kråkan.
Sneglar mot hörnen.
Vi lurpassar på varandra.
Sorgen och jag.
Tillslut kommer Kråkan med bubblet och skrattet.
Jag tackar Kråkpappan för att just han är pappan till mitt barn.
Han mumlar något till svar och hoppar in i bilen.
De stora pardörrarna på herrgården dunsar tungt igen bakom oss.
Stänger bort utomhusljuden.
Stänger bort bilen som åker mot de Blånande bergen.
De berg som för alltid finns inom mig.
Liten trycker på lampknappen i trapphuset och allt badar i ljus.
Vi kånkar upp väskor och påsar.
Lägenheten fylls av liv och lust.
Kråkan kramar Honom och säger;
-Grattis på fars dag, världens bästa bonuspappa!
Och jag gråter lite till.
Av alla känslorna som får lov att rymmas tillsammans.