Vardagsbetraktelser

Sommardag trettiosex

På den trettiofemte sommardagen av de hundra vi får, fyllde Kråkan år. Han firade hos sin pappa. Det föll sig så med veckorna. Hela gårdagen saknade jag en nioårig hand i min. En nioårig röst fylld av frågor och förväntan. Ett nioårigt lingult hår att rufsa om och lukta i.

Jag postade ett födelsedagsinlägg med fina bilder och en tillhörande kärleksfull och lite humoristisk text på instagram. Sen grät jag över saknaden. Förbannade separationen. Inte som händelse, för det var det enda rätta för oss alla tre. Men som konstitution. Jag joggade för första gången på evigheter och styrketränade. Sen målade jag för att hålla hjärnspökena på avstånd. Jag förbannade min egoism också. Jag vill ha honom här hos mig. Hela tiden. Han behöver både sin mamma och pappa hela tiden.

Nästa vecka åker vi tillsammans till Västkusten. Mamma, J, Kråkan och jag. För att hälsa på lillebror och hans familj. Bada i havet. Fånga krabbor med klädnypor och fylla på familjealbumet med minnen. Förra årets resa dit blev bland de finaste mest skimrande av sommarens hundra dagar. Mamma badade för fösta gången sedan tidigt 80-tal. Jag är nyfiken på vad vi har framför oss i år.

Igår målade jag klart en beställning. En myllrig bild från Grangärdebygden som ska vara förstapris i en rallytävling för Veteranbilar på lördag. Det blev bra och alla är nöjda. Idag har jag försökt att börja på något nytt. Det går inte. Jag har dragit breda rosa streck på en svart duk och tejpat fast lösryckta ord, vykort och obegripligheter vid sidan av penseldragen. Processen får ha sin gång. Jag skriver ju istället, men vill ha flöde i allt samtidigt.

 

                   

 

Idag fick jag mail från HDK-Valand. Grundläggande bild för kompletterande ämnespedagogisk behörighet står det i välkomstbrevet att jag ska läsa under höstterminen tjugotjutvå och vårterminen tjugotjutre. På högskolan för konst och design i Göteborg blir jag inskriven i augusti. Det känns stort. Högtidligt nästan. Tänk att jag ska vara där ibland, på platsen där mina vänner höll till på den tiden när jag bodde i Majorna. Det är snart tjugo år sedan. Ett annat liv. Fast mer likt det jag har nu, än det jag hade när jag levde med Kråkans pappa. Det är konstigt att livet rör sig i cirklar. Det känns lite som om jag är på väg att möta unga mig bland kullerstenar, konst och kollektivboende. Om jag ser hennes långa röda dreadlocks, ska jag springa fram och viska i hennes öra att allt där i framtiden inte blir precis som jag tror, men precis som det ska. Tillslut. Vägen är bara en smula krokig.

Kärlek

 

Ruth Louise

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Första gången

april 15, 2022

Kvinna bland björkar

juli 8, 2022